Monthly Archive:: augusti 2020

👁‍🗨 Ebb, flod och paranoia (Shutter Island, del 2)

<- Del 1. Film är som bekant ett visuellt medium. En roman är i jämförelse mycket mer konkret. En författare kan måla med ord, använda opålitliga berättare och slira runt i villospår, men läsaren har alltid sista ordet. Vi som läser boken måste döma över informationen vi får på och mellan raderna. Vi har,

🎞 Tenet (2020)

Jag kommer hela tiden tillbaka till det där Christopher Nolan sa om tematik: ”Vi kastar saker på väggen och ser om det fastnar.” Han sa det i förbifarten, i någon intervju, på tal om The Dark Knight Rises (2012) och Occupy Wall Street. Det är som att några vill förändra världen och andra står

👁‍🗨 Glasklar galenskap (Shutter Island, del 1)

Människan har ett envist behov av att hitta samband och mönster, fylla i luckor och skapa egna narrativer. Modern minnesforskning föreslår rentav att våra minnen förändras hela tiden; det vi minns är hela tiden färgat, och omfärgat, av det som händer oss i nuet. Kanske är det därför filmer som är öppnare och mer

💿 Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

”Anything goes” var ordet. Jag gillar hur den låter i början, Cole Porters dänga framförd på mandarin av Kate Capshaw i ett shownummer i 30-talsstuk. Det är absolut de bästa minuterna i Indiana Jones och de fördömdas tempel, tveklöst en av Steven Spielbergs sämsta filmer. Vissa håller inte med, förstås, för i skrivande stund

💿 Krig och fred (1966)

Jag ska erkänna att det bor en kulturkonservativ gubbe i mig som fnyser lite när någon dissar en klassiker. Fräckheten man tar sig (fräckheten, säger jag!) när man säger att Ingmar Bergman är tråkig, eller ser Citizen Kane (1941) och konstaterar att ”den var inget för mig”. Vafalls! Vad är det för värld vi lever i!

💿 Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020)

Vänta, vänta, vänta… vad handlar den här filmen om? Det tog ett tag för mig att precisera ett svar på den frågan, men nog låg svaret där och skräpade mitt i allt virrvarr, som en enda slant i ett hav av monopolpengar. Birds of Prey handlar om att Harley Quinn (Margot Robbie) måste hitta en diamant.

💿 En cowboy i Washington (1938)

Jag vet vad jag kommer nynna på nästa gång jag dammsuger. ”Dust… dust!” Huuu för damm! ”Can’t see the sun, can’t find my way, the dust has won!” När Roy Rogers sjöng sången – som blev Oscarsnominerad – var den såklart menad för högre ändamål. I depressionens USA var The Dust Bowl ett negligerat

💿 Koma (1978)

Michael Crichton var kungen av nästan. Hans idéer var nästan briljanta, hans böcker nästan lysande. Som glorifierad kitschförfattare var han nästan i samma upp- och nedvända panteon som Stephen King eller John Grisham. Som filmskapare var han också, kan ni tänka er, nästan en auteur. Jag gissar att Koma är den bästa film han regisserade. Det

💿 Hedwig and the Angry Inch (2001)

Ankungar blir inte fulare än Hedwig and the Angry Inch, som hade amerikansk premiär sommaren 2001. Den delade repertoar med filmer som Legally Blonde, Jurassic Park 3 och America’s Sweethearts. Den blev en stor kommersiell flopp, vilket var en oundviklig tragisk ironi. Den var i sin egen bubbla och insisterade på att bli hörd på ett underbart,