Alla minns det fantasifulla Ă€ckelpĂ€cklet i Flugan – sĂ„ mycket sekret i en och samma film! – men nĂ€r man ser den drabbas Ă„tminstone jag av en mĂ€rklig ömhet. Det finns en hudlöshet i den hĂ€r filmen, inte bara bokstavligen (!) utan Ă€ven pĂ„ nĂ„gon mer intuitiv nivĂ„.

Orsaken Ă€r att berĂ€ttelsens karaktĂ€rer inte gĂ„r den vĂ€gen vi förvĂ€ntar oss att de ska gĂ„. I en film som till stor del följer en hyggligt igenkĂ€nnbar formula – engagerad vetenskapsman hittar en stor upptĂ€ckt, dras med i det för lĂ„ngt, nĂ„got gĂ„r fel och han förvandlas istĂ€llet gradvis till ett monster – sĂ„ Ă€r vi mindre sĂ€kra pĂ„ hur vi ska tolka sĂ€llskapet.

Till att börja med Ă€r det inte forskaren som Ă€r huvudpersonen. Det mĂ„ ha varit Jeff Goldblums genombrottsroll, och han mĂ„ vara ett fĂ€rskt stycke Goldblum i prima 80-talsskick, men det Ă€r faktiskt Geena Davis som har huvudrollen i filmen. Hon spelar journalisten som upptĂ€cker vetenskapsmannen, faller för honom, fĂ„r anledning att skrika av skrĂ€ck
 fast det blir inte riktigt sĂ„ Ă€ndĂ„.

Schemat i bakhuvudet sÀger att hon borde vara en biroll, en damsell i fara, men det Àr i sjÀlva verket genom henne vi ser hela filmen. Hennes rollfigur heter Veronica, men det Àr bara Seth (Goldblums rollfigur) som kallar henne för det. Hon jobbar Ät sitt ex Stathis (John Getz) som kallar henne för det manhaftiga Ronnie, som om detta Àr namnet de flesta ger henne.

Hon vet inte sÄ mycket om gentransplantation och inte vi heller. NÀr hon upptÀcker att Seth byggt ett par kapslar som kan teleportera saker blir hon dÀremot upphetsad. Inte nog med att hennes nya span Àr en lÀckerbit, han Àr ocksÄ tidernas scoop.

Det finns en slug cynism i hur Ronnie formuleras. Hon Ă€r plakatversionen av SIW (”Strong Independent Woman”) som fick axelvaddar och gröna dollardrömmar pĂ„ 80-talet. Hon Ă€r intelligent, hĂ„rdhudad, blasĂ© och precis pĂ„ grĂ€nsen till det osympatiska.

I början av filmen framstĂ„r hon nĂ€stan som filmmonstret, dĂ€r Seth Ă€r den barnsliga nörden som levt instĂ€ngd i sin vindsvĂ„ning för lĂ€nge. Han har fem uppsĂ€ttningar av samma klĂ€der i garderoben och hans definition av att Ă€ta ute Ă€r att Ă€ta hamburgare, förmodligen exakt samma meny pĂ„ pĂ„ exakt samma stĂ€lle pĂ„ exakt samma plats. Men, eller som det heter pĂ„ Goldblumska: But, but, uh, but
! Han har nĂ„got viktigt att visa och han Ă€r exalterad som en nioĂ„ring.

VÀndningen Àr psykologiskt effektiv. NÀr saker gÄr fel i hans maskin blir Seths obstinata barnslighet istÀllet narcissistiska hÀvdanden. Ju bÀttre han mÄr, och ju mer sjÀlvsÀker han blir, desto sjukare verkar han, och mindre och mindre syns av den blyga person som ÀndÄ skymtades dÀr frÄn början.

Ronnies vÀndning Àr mer komplex, eftersom hon Àr kopplad till en skrÀckfilmstradition av svaga kvinnor som ger henne dubbla lojaliteter. Hon mÄste naturligtvis falla för Seth, och romantik mÄste vara Ätminstone den skenbara anledningen till att hon inte bara sÀger tack och hej nÀr Seth börjar falla ihop framför hennes ögon.

Men den principen stannar bara pĂ„ papperet. David Cronenberg verkar aktivt intresserad av att mota denna gestaltning vid grind. Relationen mellan Seth och Ronnie lĂ€mnar egentligen aldrig dejtingstadiet och vi fĂ„r praktiskt taget inget melodrama. IstĂ€llet mĂ„ste vi inse att Ronnie, liksom vi alla, Ă€r bundna till vĂ„ra rent ekonomiska intressen. Seth Ă€r hennes jobb och hon har valt att göra en story om honom. Även om han skulle dö en plĂ„gsam död sĂ„ skulle hon kunna fĂ„ ett Pulitzerpris för det. Han förblir – död eller levande, galen eller ej, farlig eller snĂ€ll – Ă„rtusendets scoop.

 

Detta Ă€r ingenting som aktivt accentueras i filmen, eftersom det inte behöver understrykas. Cronenberg Ă€r alltid medveten om att löneslaveriet, oavsett om det fĂ„r fina klĂ€der och kallas ”karriĂ€r”, Ă€r en del av den mĂ€nskliga upplevelsen lika basal och oavvislig som att gĂ„ pĂ„ toaletten. Flugan Ă€r praktiskt taget en film som handlar om folk som inte har rĂ„d att lösa sina problem.

Stathis, Ronnies ex, representerar den sista skruven i filmens psykologiska manipulationer. Han introduceras som hennes stalker, ett praktsvin utan minsta intresse för hennes eller nÄgons allmÀnna intressen, som blir rosenrasande svartsjuk nÀr han inser att hon har ihop det med en annan.

Han Ă€r en till man som Ronnie spontant borde undvika, kan vi tycka, men han Ă€r ocksĂ„ en till man som hon Ă€r knuten till professionellt – han Ă€r trots allt hennes chef, och rent strukturellt den som sĂ€tter berĂ€ttelsen i rullning till att börja med. Kanske Ă€r det dĂ€rför han ocksĂ„ mĂ„ste vara den som i filmens final försöker rĂ€dda dagen. Vid det laget har det visat sig att han Ă€r hennes enda rĂ€ddning, för trots hans osympatiska svagheter Ă€lskar han henne verkligen och nĂ€r det gĂ€ller Ă€r han den enda som kan hjĂ€lpa henne.

Liksom Ronnie sjÀlv förvandlas Stathis till en mer sÄrbar, pÄ grÀnsen till tillintetgjord, figur i slutet av filmen. De Àr bÄda hÄrdhudade storstadscyniker och Flugan handlar om hur deras smarta skaft knÀcks och de mÄste smaka pÄ förnedringen i Àkta tÄrar och smÀrta.

NĂ€r Ronnie i slutet grĂ„ter för Seths skull sĂ„ Ă€r det inte pĂ„ grund av kĂ€rlek – vi fĂ„r som sagt inget smetigt ”I love you!” eller sĂ„ – utan för att hon, den moderna cynikern, mĂ„ste tillkĂ€nnage hur vidrig och tragisk situationen Ă€r, och att hennes roll i det hela just inte Ă€r pĂ„ grund av nĂ„gon smĂ€ktande kĂ€rlek utan kĂ„thet, opportunism och nĂ„got slags nu briserande hopp om att fixa situationen. Hon tvingas ta ett konkret, vĂ„ldsamt beslut som hon sjĂ€lv inte tjĂ€nar nĂ„got pĂ„ – i sammanhanget rĂ„kar det vara vĂ€ldigt ironiskt att hon filmen igenom burit pĂ„ en videokamera och ”skjutit” Seth.

Ingen gillar en viktigpetter, men ingen kan heller klandra Seth för hans begĂ„vning. Han Ă€r inte begrĂ€nsad och definierad av andra (som Ronnie) eller driven av korruption och neuroser (som Stathis). Han följer sin begĂ„vning och sina intressen – forskaren Ă€r fri, som Kjell Höglund sjöng.

Seth följer sin tro och sina kĂ€nslor som ett vuxet barn, och det Ă€r tydligt att Cronenberg identifierar med honom mer Ă€n nĂ„gon annan i filmen, sĂ€rskilt nĂ€r han fĂ„r orera om ”the flesh” och möter tanken pĂ„ att bli en mĂ€nsklig fluga som nĂ„got hyggligt spĂ€nnande.

OcksÄ Seth förnedras visserligen, i filmens besynnerligt hjÀrtskÀrande sista minuter, men hans gigantiska misslyckande matchas Ä andra sidan av hans gigantiska bedrifter. Han Àr en kroppslig manifestering av mÀnniskans gracila höjd, men Àven hennes groteska botten. Cronenberg var aldrig sÄ intresserad av det dÀremellan.

FREDRIK FYHR


The Fly. 1986 USA/STORBRITANNIEN/KANADA 96 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: David Cronenberg. S: Jeff Goldblum, Geena Davis, John Getz, Joy Boushel, Leslie Carlson, George Chuvalo, Michael Copeman, David Cronenberg, Carol Lazare, Shawn Hewitt.