aut

<- Del 3.

NĂ€r samarbetet med Ralston rann ut i sanden kom Arzner ihop sig – som ler och lĂ„nghalm, kan tillĂ€ggas – med Clara Bow. Detta samarbete bidrog ytterligare till att ge Arzner en matrik startstrĂ€cka pĂ„ regissörskarriĂ€ren med ytterligare tvĂ„ succĂ©er – Skaffa dig en man (1927) och sĂ€rskilt Vildkatten (1929). Bow var ju 1920-talets kanske största filmstjĂ€rna, sĂ„ succĂ©n var förvisso garanterad, men Arzner i och med Vildkatten stod Arzner inför utmaningen att göra Bows första ljudfilm. PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt var Skaffa dig en man sĂ„vĂ€l ett testprojekt för samarbetet som, för Arzners del, ett farvĂ€l till stumfilmseran. Det Ă€r en film som ligger pĂ„ grĂ€nsen till en mer modern sensibilitet, samtidigt som den har fötterna kvar i den visuellt orienterade stumfilmsmagin.

Man kan jÀmföra intrigen med det i en modern romantisk komedi som NÀr Harry trÀffade Sally (1989), dÀr huvudpersonerna ramlar in i varandra hÀr och dÀr under loppet av flera Är innan de inser sin kÀrlek. Detsamma hÀnder i Skaffa dig en man, dÀr Bow trÀffar drömprinsen hÀr och var, utan att agera pÄ det. NÀr de till slut ses den definitiva gÄngen sker det pÄ ett vaxmuseum i Paris. Intrigen som följer Àr den typiska spiksoppan man hittar i en melodram frÄn eran, full av osannolika sammantrÀffanden (mannen har faktiskt hela sitt liv var förlovad med Bows bÀsta kompis!), men förutom att Bow har en graciös lÀtthet (som om hon vill hoppa ut ur stumfilmen och göra sin röst hörd) finns ocksÄ sublima stunder; sÀrskilt vid det dÀr vaxkabinettet (gjort av Morgan) dÀr kameran pÄ ett oavvisligt sÀtt har svÄrt att skilja pÄ en mannekÀng och en stumfilmsstjÀrna.

TvÄ rullar av filmen saknas fortfarande, sÄ jag nÀmner den inte mer Àn i förbigÄende. Detsamma gÀller för Arzners följande, Manhattan Cocktail (1928) som ocksÄ Àr förlorad; detta var en film gjord i den dÀr otympliga skarven mellan stum- och ljudfilm; den gjordes som en stumfilm men producerades med synkroniserad musik och sÄngnummer i JazzsÄngaren-stil. Givetvis var det en musikal om unga collegestudenter och deras försök att slÄ igenom i Broadway (jag vet inte hur mÄnga gÄnger den pitchen anammades pÄ den hÀr tiden, se Oscarsvinnaren The Broadway Melody för ett typiskt historieexempel).

Det var Vildkatten som cementerade Arzners roll som en regissör att ha att rĂ€kna med; inte för att den blev en entydig kritikerframgĂ„ng – rent krasst var kritikerna mer delade den hĂ€r gĂ„ngen – utan för att Arzner visade hur perfekt hon kunde bemĂ€stra ljudfilmen samt hĂ„lla Clara Bows karriĂ€r vid liv i den. ÖvergĂ„ngen till ljudfilm var ju en förödande process för mĂ„nga i Hollywood, och en majoritet stumfilmsstjĂ€rnor visade sig vara omöjliga att ha att göra med nĂ€r man vĂ€l hörde hur de faktiskt lĂ€t.

Men Bow var inte en av dem och Arzner utsöndrande uppenbarligen modernitet; under inspelningen av Vildkatten ska Arzner ha klÀckt idén att limma fast mikrofonen i ett stativ och sÄledes uppfunnit filmhistoriens första mikrofonstativ. (Jag nÀmner detta i förbifarten för, som jag upptÀckte nÀr jag skrev om Griffith, sÄ Àr Hollywood full av falska anekdoter av det hÀr slaget. Men vem vet!)

Vildkatten Àr, dÄ, en slÄende bit filmhistoria. Det Àr filmen dÀr Clara Bow för första gÄngen öppnar munnen och talar till publiken och lyckas bli en filmstjÀrna som överlever in i ljuderan (och dÀrmed, till mycket högre grad, det moderna minnet). Hon har kvar manér och rörelser frÄn stumfilmerna, sÄklart, och man kan ana en inte helt bortsopad Brooklyndialekt ligga och skÀra hÀr och dÀr, men pÄ det stora hela framstÄr den talande Clara Bow som fenomenalt modern och jag tror jag vÄgar pÄstÄ att hon Àr bÀttre hÀr Àn hon redan var som stumfilmsstjÀrna. NÀr det begav sig kunde inte kritikerna bestÀmma sig för om de tyckte om hennes röst eller inte, men de visste Ä andra sidan inte vad de letade efter. Ljudfilmen hade bara funnits i nÄgra Är.

Med tanke pĂ„ att de flesta av Arzners tidigaste filmer inte finns kvar sĂ„ fungerar Vildkatten pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt som hennes första; den Ă€r för all del samma typ av film som Skaffa dig en man, om man ser det ur ren genresynpunkt, men i den ser man mycket tydligare de tendenser som just Arzner skulle dra sig till. Å ena sidan Ă€r det en fluffig romantisk komedi om unga kvinnor pĂ„ universitet. En av dem (Bow) Ă€r kĂ€r i sin strĂ€nge lĂ€rare (Fredric March) och har problem med sitt dĂ„liga rykte. Det Ă€r mer eller mindre den typ av pitch man kan vĂ€nta sig frĂ„n en typisk Clara Bow-film.

Å andra sidan Ă€r det slĂ„ende att se vad den hĂ€r filmen gör, och framför allt vad den inte gör, om man jĂ€mför med en typisk film av sitt slag.

Redan pĂ„ en gĂ„ng finns det nĂ„got okrystat och följsamt med bilderna vi ser. Filmens första scen Ă€r pĂ„ campusrummet, dĂ€r de bubbliga vĂ€ninnorna myser runt i sina frackar och pĂ€lskragar och diskuterar livets predikament (med en och annan betoning pĂ„ ”men”). MissförstĂ„ mig rĂ€tt, men man kan genast ana att en kvinna regisserat dessa kvinnor, som samspelar med en okrystad öppenhet; scenen har ett följsamt flyt som i princip fungerar som en demonstration av positiv separatism. FastĂ€n filmen ska introducera ett manligt kĂ€rleksobjekt, faktiskt tvĂ„, sĂ„ ankrar Arzner filmen i kvinnornas vĂ€nskap, och bristen pĂ„ en manlig tryckpunkt ger filmen ett helt uppenbart andrum.

Till nĂ„gon mĂ„n uppmĂ€rksammades det hĂ€r redan av tidens kritiker, som noterade hur kompetent Arzner var med skĂ„despelare; mĂ„nga identifierade ocksĂ„ Arzners lediga ”touch” i dialogscener som denna. MĂ„nga klagade pĂ„ hennes manliga karaktĂ€rer, hur de aldrig verkade vara i nĂ€rheten, och nĂ€r de fanns sĂ„ rĂ€ckte de liksom inte till. Den stora starke trygge mannen finns inte i Arzners filmer, Ă„tminstone inte som slutdestination eller alfamakt.

Det fina med Arzner var att hon inte försökte operera in budskap i sina filmer, eller göra det hela till en ”sak”. Hon följde helt enkelt sina intressen och impulser och kom att fylla sina filmer med feministiska och queera impulser. Inte kalkylerat, eller kanske ens med flit. Hon var den hon var och gjorde filmerna hon gjorde, utefter ramarna hon hade att röra sig i och konventionerna hon hade att arbeta med.

Ramarna och konventionerna dikterade till exempel att Vildkatten behövde vara en film dĂ€r Stella (Bow) gĂ„r fram och tillbaka med sin kĂ€ra professor, Gil (March). Älskar, Ă€lskar inte. De rĂ„kar trĂ€ffa varandra under prekĂ€ra omstĂ€ndigheter. Det visar sig att han Ă€r professor i antropolig. ”Anthropology for me!” utbrister Stella lyriskt, samtidigt som hon erkĂ€nner att hon inte vet vad det Ă€r. En av tjejerna förklarar att det Ă€r ”the study of man” varpĂ„ Stella konstaterar att det vet de minsann allt om. ”But they may need to know something about us!”

Gil visar sig sÄklart vara en trÄkig arbetsnarkoman. Stella gör allt fÄr att fÄ hans uppmÀrksamhet men han har svÄrt att ge vika. Hon blir sur pÄ att hon inte lyckas vinna över honom. I sjÀlva verket Àr han sÄklart vansinnigt kÀr, men han gör sitt bÀsta för att hÄlla allt innanför kragen medan han skÀller ut henne för hennes syndiga leverne. Efterhand spinner filmen ett par trÄdar, med en sidointrig om ett par brev och ett par missförstÄnd, innan alla karaktÀrerna kan fatta mod i slutet och erkÀnna sina synder och vi kan fÄ ett lyckligt slut.

Samma intrig hade kunnat ligga till grund för en mycket mindre intressant film. Faktum Ă€r att filmen bygger pĂ„ en bok som fördömde de kvinnliga karaktĂ€rerna och anvĂ€nde sig av den typiska postviktorianska freudianismen för att praktiskt taget föra budskapet att kvinnor Ă€r för svaga och diaboliska för att ha nĂ„got att göra pĂ„ ett universitetsomrĂ„de. ”Fuck that shit” tĂ€nkte Arzner, och gjorde en film som istĂ€llet hyllar kvinnlig vĂ€nskap och solidaritet.

Det mest intressanta exemplet kanske Ă€r karaktĂ€ren Helen (Shirley O’Hara) som skriver de dĂ€r breven jag nĂ€mnde. Helen och Stella Ă€r tydligen BFF:s, trots att de Ă€r varandras motsatser – Helen Ă€r ambitiös, propert klĂ€dd, intellektuellt intelligent, sĂ€vlig och eftertĂ€nksam, ordentlig, lite prĂ€ktig och blyg. Stella Ă€r Clara Bow. Men nĂ€r Helen mot slutet fĂ„r det hett om öronen Ă€r det Stella som tar pĂ„ sig skulden för att rĂ€dda Helen. ”You see, I love Helen too!” som hon sĂ€ger – och hon Ă€r beredd att förlora sin plats pĂ„ college och, inte minst, kĂ€rleken till Gil. Det Ă€r faktiskt bara en efterhandskonstruktion, dĂ€r Gil i sista stund springer efter Stella nĂ€r hon lĂ€mnat allt bakom sig, som gör att de fĂ„r varandra. Han vĂ€ljer henne, men hon har inte bett honom.

Det finns absolut nĂ„gon Elis och Agnes-grej pĂ„ gĂ„ng mellan Helen och Stella. NĂ€r Stella trĂ€ffar Gil Ă€r det till och med pĂ„ grund av ett missförstĂ„nd dĂ€r hon menat krypa ner under Helens lakan för att ”skeda”. IstĂ€llet blir hon förnĂ€rmad av att trĂ€ffa en frĂ€mmande man. Det hela ska sĂ„klart inte tas pĂ„ för stort allvar, eftersom sexuella normer Ă€r mer polariserade idag Ă€n dĂ„ (Ă„r 1929 var ”gay” trots allt bara att vara glad och ha kul) och Arzner blev sjĂ€lv irriterad nĂ€r hon fick frĂ„gan om Helen och Stella hade ett romantiskt förhĂ„llande. Arzner ansĂ„g, helt sant, att det var förolĂ€mpande att se tvĂ„ kvinnor och automatiskt utgĂ„ ifrĂ„n att de var ihop.

Sant, men som Judith Mayne noterar i sin bok om Arzner sĂ„ mĂ„ste man ocksĂ„ konstatera att Vildkatten gör ett aktivt val att komma bort frĂ„n romanförlagans antilesbianism. SĂ„ i och med att vi tillĂ„ter kvinnorna att vara kvinnor, eller mĂ€nniskor rĂ€ttare sagt, sĂ„ öppnar vi ocksĂ„ tolkningsmöjligheterna. Och för att vara helt klar över att Gil och Stella verkligen Ă€r ett par sĂ„ slutar filmen med att de bĂ„da lĂ€mnar universitetet bakom sig för att Ă„ka pĂ„ fĂ€ltstudier i ”djungeln”. Stella biter sensuellt sin karl i fingret (!) och kallar honom ”My savage!”

SĂ„dana repliker Ă€r vad som gör Vildkatten en sĂ„ hutlöst underhĂ„llande film, men den har ocksĂ„ mĂ„nga stunder nĂ€r sexualitet pressas pĂ„ mycket mer konkreta sĂ€tt. I filmens mittparti har universitetet en traditionell baluns. KlĂ€dda som körflickor fĂ„r inte Stella och hennes vĂ€ninnor komma in pĂ„ klubbhuset, trots att det Ă€r bara kvinnor dĂ€r. Moloket tar de sig till ett vĂ€rdshus dĂ€r de nĂ€stan blir vĂ„ldtagna av asfulla drĂ€gg. Till sist hamnar de pĂ„ en vĂ€lklĂ€dd baluns dĂ€r dresscoden Ă€r mer respektabel – men Ă€ven dĂ„ förstörs det roliga av en packad herre som inte kan hĂ„lla fingrarna i styr. Ingen sĂ€ger det rakt upp och ner, men de hĂ€r scenerna exemplifierar tydligt hur den kvinnliga kroppen alltid Ă€r fĂ„ngad i, och mĂ„ste kompromissa med, det offentliga rummet.

Fredric March Ă€r en intressant kontrapunkt. Denne arketypiskt finkĂ€nslige man var lĂ„ng och klen och intellektuellt lagd, befriad frĂ„n libido och lĂ„ngt ifrĂ„n nĂ„gon machohjĂ€lte i Douglas Fairbanks-stilen; det var ingen slump att Arzner kom att vĂ€lja honom fler gĂ„nger. ÄndĂ„ finns en absurt komisk scen dĂ€r Gil rĂ€ddar Stella undan vĂ„ldtĂ€ktsmĂ€nnen vid vĂ€rdshuset genom att helt enkelt sopa ner alla tre pĂ„ en gĂ„ng som nĂ„gon slags Maciste. Men, ack, senare avslöjas det att mĂ€nnen tagit hĂ€mnd pĂ„ Gil och skickat honom till sjukhuset i en mĂ„nad. Arzner lĂ„ter detta passera i förbifarten, som om hĂ€ndelsen Ă€r för ointressant för att förĂ€ras en scen, och det sĂ€ger en hel del om hur ointresserad Arzner var av mĂ€n, Ă„tminstone kodade som de brukar kodas i Hollywood.

Arzner söker sig inte till mĂ€n, kort sagt, utan kvinnor. Ibland ramlar den manliga blicken in i hennes ögon; Arzners relation till Clara Bow Ă€r ju i det nĂ€rmaste ett uttryck för ”jag vill ocksĂ„ vara med!” Bow var 1920-talets stora sexikon, men alltid formulerad heteronormativt. I Vingarna (1927) var hon till exempel objektet mellan tvĂ„ mĂ€n och i Det, samma Ă„r, blev hon synonym med sex appeal. Och mĂ€n har trots allt inte ”it”.

Men i Vildkatten har Arzner liksom ”snott” Bow frĂ„n Paramount, för vilka hon var en stor vara, the original ”sĂ€lj grej med tjej” om man vill. Vi kan helt enkelt utgĂ„ ifrĂ„n att Gil kommer krackelera av lust nĂ€r han ser henne, men det Ă€r inte för hans skull hon Ă€r dĂ€r. Stella vĂ€ljer sina vĂ€nner före mannen hon Ă€r kĂ€r i. Faktiskt behöver hon inte Gil, och Ă€ven om filmen slutar med att de sitter hand i hand i en tĂ„gkupĂ© sĂ„ rĂ„kar det bara vara sĂ„. Hon Ă€r inte hans slutstation och han Ă€r inte hennes drömprins. Stella bryr sig mest om sitt samvete, sina vĂ€nner, sin vĂ€rdighet, sitt eget liv.

Det Ă€r samma sak med hennes sexualitet, som Paramount sĂ„ girigt sĂ„lde. I Vildkatten Àr inte Clara Bow nĂ„gon slags manisk Ă€lva som hela tiden dansar pĂ„ grĂ€nsen till att bli en ren pinuppa. Gil frĂ„gar henne förnĂ€rmat varför hon har sĂ„ mĂ„nga mĂ€n, varför hon festar sĂ„ mycket, varför hon ”gör sĂ„ hĂ€r” mot sig sjĂ€lv. Hon svarar: ”Because I want to.”

Svaret kommer utan tvivel och med fullstÀndigt engagemang. Stella Àr ingen förvirrad hysterika. Hon vill. Det finns inget mer att sÀga om saken, och filmen försöker aldrig Àndra pÄ hennes impulser. Det Àr ett pÄstÄende hon aldrig behöver backa pÄ.

Det Àr verkligen fascinerande att se hur kvinnlig sjÀlvstÀndighet Är 1929 inte behövde definieras för att synas. Man kunde helt enkelt utgÄ ifrÄn att kvinnor ville kunna ta sig samma friheter som mÀn. Varför skulle de inte vilja det? Det var sÄ naturligt att ingen gav det ett namn. Det fÄr en att undra hur mÄnga steg bakÄt vi blivit tvungna att ta för att röra oss framÄt.

FREDRIK FYHR


PS.

Stora delar av denna text Àr en lÀngre version av en recension av Vildkatten som jag tidigare publicerat i samband med min Arzner-research.