Jag har aldrig riktigt förstĂ„tt tesen som sĂ€ger att man inte kan skriva nĂ„got förrĂ€n man har nĂ„got att skriva om. Inte ens nĂ€r författaren sades vara död, och postmodernismen var som mest fashionabel pĂ„ 80-talet, verkade det som att nĂ„gon egentligen trodde pĂ„ det. Jag har alltid tagit för givet att författaren Ă„tminstone levt – saker skriver inte sig sjĂ€lva – men samtidigt har jag inga problem med att hitta konst i en hamburgare eller att förstĂ„ den enkla sanningen att man skriver ocksĂ„ nĂ€r man gör en inköpslista.

Dessa tankar kanske inte hör hit, men Ă€n sen. Jag kom att tĂ€nka pĂ„ dem nĂ€r jag sĂ„g Hope and Glory, John Boormans sjĂ€lvbiografiska uppvĂ€xtskildring om en pojke som vĂ€xer upp i England och upplever andra vĂ€rldskrigets första Ă„r som nioĂ„ring. Man skulle kunna tro att han har nĂ„got att ”sĂ€ga” om det. Att det finns nĂ„gon ”poĂ€ng” med att gestalta en sĂ„dan omtumlande och historiskt akut tidsepok. SĂ€rskilt eftersom filmens miljöer Ă€r rekordartat detaljrika. Det gjorde mĂ„nga sĂ„dana hĂ€r filmer pĂ„ 80- och 90-talet – slĂ€ktkrönikor gjorda av boomers som, besegrade av kommersialismens seger, inte verkade ha nĂ„got kvar annat Ă€n reminiscens – men Hope and Glory Ă€r förmodligen den mest övertygande. Det kĂ€nns omedelbart som att vi kliver rakt ner i ett brittiskt 1939; varje bil, filmaffisch och ruinerad tegelsten kĂ€nns autentisk.

Men det hÀrligaste med den hÀr tidsresan Àr att den saknar agenda. Boorman, som Àven producerade och skrev manus, verkar ha gjort filmen av ingen annan anledning Àn att han velat iscensÀtta en bit av sin barndom. Han vÀxer upp med mamma och pappa och tvÄ systrar pÄ en oansenlig lÀnga. NÀr kriget annonseras pÄ radio Àr han ute i rabarberna och leker med leksaker, vilket Boorman filmar i nÀrbilder som tvingar oss att delta i barnets fantasivÀrld. Det oerhörda i att britterna gÄr ut i krig pÄgÄr i bakgrunden. Det vi ser Àr en riddare av plast och han har just mött en hÀxa pÄ ett berg stor som en prydnadssten.

Kriget kommer. Den snÀlla pappan mÄste göra sin plikt. Vi undrar: Kommer han komma tillbaka? Hans storasyster Àr ute och driver med en kille. Kommer hon bli gravid? Mamman (Sarah Miles) gör vad hon kan för att hÄlla sans och vett intakt. Kommer hon trÀffa en annan man, som kan ge henne tröst och vÀrme i grÀsÀnkans ensamhet? Kommer deras hus trÀffas av bomber? Smyger det tyskar i busken? Vad ska allt leda fram till?

Den som vÀntar pÄ intriger vÀntar förgÀves. Ta pappan, till exempel. Det finns en fantastisk scen dÀr han ger sig av i krig; pojken vill inte sÀga hej dÄ men kastar en boll mot honom nÀr han gÄr. Pappan fÄngar den och ler. Pojken gestaltar att han vill ha tillbaka bollen. Det Àr hans boll, liksom. Pappan kastar tillbaka den. I vilken annan film som helst skulle detta vara scenen som sÀtter en dramatisk pendang till den oundvikliga smÀrtan nÀr pappan inte ÄtervÀnder. Men pappan ÄtervÀnder ganska snart, det visar sig att han blivit för gammal för tjÀnstgöring. Men han har med sig en burk tysk sylt. Mamma oroar sig för att den ska vara förgiftad. Men den Àr faktiskt inte helt fel!

Detaljer som dessa, och att Boorman vĂ€ljer att bygga sina scener runt dem, avslöjar hur genomlevd filmen Ă€r. Inte lĂ„ter det som mycket till hĂ€ndelse, men vem kan inte kĂ€nna igen sig i familjeanekdoten som har stor bĂ€ringskraft för familjens gemensamma mytologi, Ă€ven om den inte lĂ„ter som mycket för en utomstĂ„ende? ”Kommer ni ihĂ„g den gĂ„ngen pappa kom hem med en burk tysk sylt och mamma trodde den var förgiftad.”

Hope and Glory Ă€r full av sĂ„dana scener. Ögonblick och oansenliga hĂ€ndelser som vi vet att karaktĂ€rerna i filmen kommer minnas, och prata om, i resten av sina liv. Utan att brĂ„dska sveper Boorman igenom olika episoder, och inte ens dessa episoder har nĂ„gon vidare stark struktur i sig; man ser filmen och upplever den kanske som lite lĂ€ttfotad, bara för att i efterhand inse att den faktiskt varit full av stora ögonblick som samlat ihop sig i mĂ„nga bĂ€ckar smĂ„ i ens inre. (För en modern referenspunkt kan man inom parentes nĂ€mna att filmens svepande stil pĂ„minner en hel del om Richard Linklaters mĂ€sterverk Boyhood). Vissa scener Ă€r sĂ„ korta att de lever sitt eget liv; som nĂ€r en flicka stĂ„r vid ruinerna av sitt hus. Barnen har fĂ„tt reda pĂ„ att hennes mamma dött. Ӏr det sant att din mamma dött?” frĂ„gar de. Hon nickar. SĂ„ vĂ€nder de sig mot varandra: ”Hennes mamma Ă€r död, sa ju det!”

Automatisk reaktion: Gud vad hemska barn kan vara.

Den oavvisliga verkligheten: Det Àr en ganska rolig scen.

Och, sĂ„klart, fullstĂ€ndigt autentisk. Boorman minns, om Ă€n sĂ„ bara i fragment, och han har öppnat dörrarna till sitt Combray hĂ€r. Han struntar helhjĂ€rtat i felaktiga regler som sĂ€ger att nĂ„gon mĂ„ste dö för att en film ska bli stark, en bomb ska gĂ„ av för att filmen ska ha en höjdpunkt eller att en intrigkurva mĂ„ste bli av för att sĂ€kerstĂ€lla att karaktĂ€rer har ”mĂ„l”. Boorman har levt detta. Den hĂ€r filmen har han inte gjort för att underhĂ„lla en publik i första hand, helt klart. Han har gjort den för att han upplevde detta, och det Ă€r speciellt för honom, mer speciellt, naturligtvis, Ă€n nĂ„gon berĂ€ttelse i nĂ„gon film. Han har dĂ€rför, helt riktigt, sett till att göra en sĂ„ blĂ€ndande och drypande detaljrik version av sin barndom som möjligt. Sista akten av filmen nĂ„r en slags final som kommer pĂ„ tal om ingenting och som lĂ€mnade mig smĂ„tt andlös nĂ€r jag vĂ€l insĂ„g hur stor den var… trots att det, som sagt, inte direkt hĂ€nder nĂ„got övervĂ€ldigande; det pĂ„minner en hel del om den berömda aha-upplevelsen i slutet av en bra novell (jag Ă€r ocksĂ„ övertygad om att 9 av 10 pĂ„ ett blindtest skulle gissa att filmen Ă€r byggd pĂ„ en bok; men Boorman visar vart det cinematiska skĂ„pet ska stĂ„ nĂ€r han gör sin bok till en film).

Oundvikligen tycker mĂ„nga att det lĂ„ter ”sjĂ€lvupptaget”. Exakt vad det innebĂ€r nĂ€r en film Ă€r sjĂ€lvupptagen, eller varför det Ă€r ett problem, Ă€r nĂ„got som Ă€r vĂ€rt att diskutera. Jag kan absolut förstĂ„ Boormans lĂ€ngtan efter att fĂ„ göra den hĂ€r filmen; detta var trots allt mannen som fick leva med Exorcisten II (1977) en av de mest mytomspunna kalkoner som nĂ„gonsin gjorts. Den filmen var garanterat inte ”sjĂ€lvupptagen”, Ă„tminstone inte vad regissören betrĂ€ffade. Hur mĂ„nga överkurser i etiopisk demonlĂ€ra krĂ€vs det innan en film som Hope and Glory krĂ€nger sig upp ur ens inre kĂ€rl och begĂ€r att fĂ„ bli berĂ€ttad? Svaret finns förmodligen i Exorcisten II.

Men Ă€ven med det sagt förstĂ„r jag inte problemet. En regissör kan sĂ„klart bli vĂ€ldigt fokuserad pĂ„ saker som Ă€r specifika och personliga för honom sjĂ€lv. Men om passionen Ă€r Ă€kta sĂ„ spelar det ju ingen som helst roll. Det Ă€r inte förrĂ€n regissören ljuger, för sig sjĂ€lv och för oss, och blir besatt av att presentera nĂ„got imponerande, snarare Ă€n nĂ„got personligt och sant, som det ”sjĂ€lvupptagna” blir ett problem. Att kalla Hope and Glory för sjĂ€lvupptagen finner jag högst irrelevant. Naturligtvis Ă€r den sjĂ€lvupptagen, annars skulle den ju inte vara sĂ„ ljuvlig.

FREDRIK FYHR


1987 STORBRITANNIEN/USA 113 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: John Boorman. S: Sebastian Rice Edwards, Geraldine Muir, Sarah Miles, David Hayman, Sammi Davis, Derrick O’Connor, Susan Wooldridge, Jean-Marc Barr, Ian Bannen, Annie Leon, Jill Baker, Amelda Brown, Katrine Boorman, Colin Higgins, Shelagh Fraser.