aut

<- Del 4.

De mest berömda regissörerna tenderar att vara innovativa outsiders, sÄdana som inte följer strömmen utan höjer ribbor och skapar mÄttstockar som fÄ andra kan leva upp till. Gott sÄ, antar jag. Men mÄttstockar vore ju meningslösa utan arbetare; de som bygger sjÀlva huset, om vi tillÄter oss en lite lÄngsökt formulering.

Det var mĂ„nga regissörer som, i det lilla, och genom mĂ„nga bĂ€ckar smĂ„, sĂ„g till att filmens hantverk och konstnĂ€rliga uttryck som helhet levde vidare. Mycket har gjorts, sĂ„klart, av Dorothy Arzners kön och sexualitet – bĂ„de under hennes karriĂ€r och efter den – men i det hĂ€r avseendet Ă€r hon bara en i mĂ€ngden. Det kan mycket vĂ€l vara sant att hon, under inspelningen av Vildkatten, uppfann filmhistoriens första mikrofonstativ. Om det Ă€r sĂ„ himla spektakulĂ€rt egentligen? Tja, det Ă€r ju en vĂ€ldigt praktisk uppfinning. Att bedriften kommit i skymundan Ă€r dĂ€remot kanske inte sĂ„ konstigt.

Detsamma gÀller ocksÄ för mÄnga av filmerna hon gjorde, sÀrskilt i början av 1930-talet; dessa var kommersiellt framgÄngsrika melodramer som inte eftervÀrlden haft anledning att komma ihÄg, Àven om de innehÄller ett par förbluffande moderna inslag idag.

Det verkar som att Arzner, efter Clara Bow, fick söka ytterligare en leading lady; förmodligen sökte hon nya begĂ„vningar, eftersom hon vid det hĂ€r laget blivit kĂ€nd för sin talang att skapa stjĂ€rnor. Lotten föll pĂ„ Ruth Chatterton, som redan var en framgĂ„ngsrik stjĂ€rna hos Paramount men som nu fick en boost med Sarah and Son och Anybody’s Woman, de tvĂ„ filmer Arzner gjorde efter Vildkatten. De var stora framgĂ„ngar, sĂ€rskilt den förstnĂ€mnda, och gjorde att Chatterton pĂ„ en gĂ„ng blev en HollywoodstjĂ€rna att rĂ€kna med.

Det var nĂ€mligen hĂ€romkring – samtidigt som Arzner blev kĂ€nd som den första kvinnliga regissören – som termen ”kvinnofilmer” började dyka upp. Melodramer som dessa filmer blev ett unikt tillfĂ€lle för kvinnliga stjĂ€rnor att ha huvudrollen i en film pĂ„ villkor som kan sĂ€gas vara mer egna; Chatterton spelar inte den manliga hjĂ€ltens bihang, filmerna innehĂ„ller andra kvinnliga karaktĂ€rer som hon har ett lojalt band med och Ă€ven om intrigerna cirkulerar kring strikt feminint kodade saker, som moderskap och tvĂ„samhet, sĂ„ Ă€ger filmerna dessa saker med en autonomi. Det Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis separatistiska filmer dĂ€r en manlig Ă„skĂ„dare inte nödvĂ€ndigtvis behöver kĂ€nna sig tilltalad eller inkluderad. (Än idag vill jag pĂ„stĂ„ att det Ă€r denna kontext som mĂ„nga kritiker inte förstĂ„r nĂ€r romantiska komedier som How to Be Single eller The Other Woman sĂ„gas).

Sarah and Son Àr kanske den första film dÀr Arzners alla signum ramlar pÄ plats. Det Àr en melodram i av den klassiska sorten, med en intrig som Àr rÀtt absurd och full av sammantrÀffanden; Chatterton spelar fattig dansös (med tysk brytning) vars liv gÄr frÄn elÀnde till misÀr nÀr hennes oduglige man rymmer med hennes bebis. Ett Ärtionde senare har hon blivit rik operasÄngerska och kan begÀra att fÄ tillbaka barnet, som adopteras av rika aristokrater.

Det kan vara den usla public domain-print jag sĂ„g, men filmen Ă€r pĂ„ en berĂ€ttandenivĂ„ ganska styltig och knepigt utformad. DĂ€remot Ă€r Arzners perspektiv slĂ„ende modernt. Sarah (Chatterton) möts som en ”farligt svag” kvinna som vedertaget klassas som hysterisk och hotas med institutionalisering – det psykologiska samfundet Ă€r inte en ”filmskurk” Ă„r 1930, utan ett reellt samhĂ€llsinslag som Arzner poĂ€ngterar stĂ„r i Sarahs vĂ€g – men filmen möter detta med en rent upprorisk ”bullshit detector”. NĂ€r vi med facit i hand vet vilka vidrigheter som mĂ€nniskor utsattes för, för samhĂ€llets ”kollektiva hĂ€lsas” skull, framstĂ„r Sarah and Son som en fascinerande, rebellisk film.

Man kan jĂ€mföra filmen med en film som Clint Eastwoods Changeling (2008), gjord nĂ€stan 80 Ă„r senare, dĂ€r Angelina Jolie spelar en kvinna pĂ„ 1920-talet som hamnar pĂ„ dĂ„rhus nĂ€r hon insisterar att pojken polisen hittat inte Ă€r hennes försvunne son. Det Ă€r en film jag för all del Ă€lskar, men det Ă€r lustigt hur vi med facit i hand sĂ„ lĂ€tt fokuserar pĂ„ offerskapet nĂ€r det kommer till historiskt förtryck. Nog för att Sarah and Son var en crowdpleaser – och den blev ohyggligt framgĂ„ngsrik, samtidigt som den prydde mĂ„nga kritikers topp 10-listor för Ă„ret (jo, de gjordes redan dĂ„) – men jag har ingen aning om vad det betyder att Sarah kĂ€mpar för sin frihet och faktiskt ocksĂ„ vinner den i slutet. Var vĂ€rlden grĂ„are förr Ă€n vi tror, eller Ă€r det bara en frĂ„ga om att man gjort en solskenssaga med Hollywoodslut?

Arzners andra Chattertonfilm, Anybody’s Woman, var en till succĂ© Ă€ven om den aningen mer ojĂ€mnt bemött av kritikerna, som nu begripit att Arzner var en kraft att rĂ€kna med. Chatterton visade en helt annan sida av myntet i denna film; i Sarah and Son spelade hon fattig kvinna som blev Ă€del diva, och alltsammans med en tysk brytning (av nĂ„gon anledning). I Anybody’s Woman var hon Ă€relös kördansare som tidigt i filmen signalerar att hon sitter hur hon vill pĂ„ stolen, i sin oglamorösa etta (tillsammans med sin lika oglamorösa rumskompis) och inte har nĂ„got emot att vissla till sig ett par mĂ€n för att ha en ”whoppin’ good time” pĂ„ en trist kvĂ€ll. Medan Chatterton visade pĂ„ fantastisk rang var somliga kritiker sura pĂ„ att mĂ€nnen i Arzners filmer alltid var sĂ„dana veklingar och att de inte visade upp maskulina kvalitĂ©er i bra dager alls.

En dialog tidigt i filmen förklarar kanske med all önskvÀrd tydlighet vad som Äsyftas. Pansy (Chatterton) diskuterar med den onyktre Neil (Clive Brook), en rik advokat som Àr mycket olycklig och ojar sig efter att hans fru lÀmnat honom.

”Oh I know, I know, I know, I read all about it in the newspapers. Your wife left you to marry an old guy with a lot of money. You gonna let a little thing like that get you down?”

”Is it such a little thing? I wish I could think so.”

”Well it seems little to me, compared to the things that men do to women. Don’t hear to many of them whining about it.”

”You haven’t a very high opinion of men, have you Pansy?”

”Well I’ve never looked up to them much. I’ve never had any reason to.”

Intrigen Ă€r en high pitch-sak som gĂ„r ut pĂ„ att Neil och Pansy pĂ„ fyllan gifter sig. NĂ€r han vaknar dagen efter har pressen fĂ„tt reda pĂ„ allt. Pansy, som Ă€r en enkel körflicka, har betraktat det hela som ett skĂ€mt men finner nu att hon faktiskt Ă€r gift med den rike advokaten och hon har, dĂ€rmed, gĂ„tt frĂ„n gatan till Wall Street, attackerad som lycksökerska och omsusad i societeten trots att hon inte velat – faktiskt ville hon specifikt inte – ha nĂ„got att göra med det motsatta könet. Att hon Ă€r en Arznersk hjĂ€ltinna gĂ„r inte att förneka; heterosexuell kĂ€rlek visas kanske pliktskyldigt upp i Arnzers filmer, men deras normer hedras aldrig, och man kan ofta mĂ€rka hur hon liksom av en slump (eller, kanske, högst medvetet) missar flera givna koder och signaler som för en mer normativ mainstreamfilm skulle varit sjĂ€lvklara; som, till exempel, att Pansy fĂ„r problem inte för att hon blivit full och rĂ„kat gifta sig utan för att hon inte velat gifta sig. Det Ă€r alltsĂ„ inte skam hon upplever, som det i nio fall av tio hade varit, utan mer frustration över att ha trampat i klaveret, gĂ„tt mot sin egen vilja, avslöjat sig som fri agent och nu mĂ„ste stĂ„ i (makt)relation till en man Ă€ndĂ„.

Anybody’s Woman införlivar tyvĂ€rr inte de spĂ€nnande idĂ©erna i den första akten, utan ramlar in i de givna Pygmalion-klichĂ©erna halvvĂ€gs; en intensivt lidelsefull Paul Lukas dyker upp (med sin Bela Lugosi-liknande ungerska brytning) för att förföra vĂ„r dam pĂ„ sĂ€tt som Ă€r tĂ€mligen bombastiska, och inte sĂ€llan med repliker som ibland lĂ„ter krasst, oavsiktligt pragmatiska (”Leave him! Leave him while he’s still ashamed of you!” lĂ„ter som nĂ„got Slavoj Zizek skulle kunna sĂ€ga). Liksom mĂ„nga filmer gjorda pĂ„ det tidiga 1930-talet hinner man inte heller med mycket annat Ă€n ett lite rumphugget lyckligt slut, som verkar komma lite frĂ„n ingenstans.

Arzner följde dessa tvÄ filmer med Honor Among Lovers, ytterligare ett exempel pÄ en ansprÄkslös, populÀr melodram som samtidigt sÀtter fingret pÄ sociala maktförhÄllanden pÄ sÀtt som kÀnns ovÀntat moderna. Claudette Colbert spelar Julia, en sekreterare till en rik och berömd businessman som faller för henne. NÀr Jerry, som han heter, friar till henne blir hon skrÀmd och gifter sig genast med en annan man, den till synes hygglige arbetaren Phil (Monroe Owsley). I takt med att tiden gÄr visar det sig emellertid att Phil Àr en alkoholiserad tyrann varför hon sÄklart Ängrar sig och vill tillbaka till Jerry.

Intrigbygget Ă€r i tunnaste laget, till och med för att vara en Arznerfilm, och hade inte ens dugt som avsnitt i ett avsnitt av ”VĂ„ra bĂ€sta Ă„r”. Det intressanta med filmen Ă€r sĂ€ttet den kopplar karaktĂ€rerna till sina sociala, könskodade och klassmĂ€ssiga omstĂ€ndigheter. Varför blir Julia rĂ€dd för Jerrys frieri? För att hon bara Ă€r en enkel sekreterare, dels, och att hon finner en ”enkel” man som Phil mer lĂ€mplig. Men ocksĂ„ för att Jerry Ă€r en ökĂ€nd playboy som vill ta med henne pĂ„ en syndig lyxkryssning; tydligt Ă€r att hans liv av slentrianmĂ€ssig lyx och överflöd Ă€r en vĂ€rld hon inte kĂ€nner att hon har tillgĂ„ng till, sĂ€rskilt inte om det kan innebĂ€ra (Arzners Ă„terkommande poĂ€ng) att hon förlorar sin autonomi. Gift till en rik man Ă€r hon i hĂ€nderna pĂ„ honom, och Julia förestĂ€ller sig (kan vi tĂ€nka oss) att hon Ă€r friare pĂ„ egen hand eller med Phil som ju, inledningsvis, verkar vara ”helt okej”. (Minus s/m pĂ„minner spĂ€nningarna en del om de man hittar i romance ĂĄ ala Fifty Shades).

Slutligen Ă€r filmen ocksĂ„ en kommentar om kĂ€rlek kontra giftermĂ„let; Arzners apati mot heterosexuella normer visar sig Ă„terigen i den ironiska utvecklingen mellan Julia och Phil, dĂ€r den till synes hygglige ”boy next door”, som inte har pengar eller framförhĂ„llning och verkar ta allt med en halvt apatisk klackspark, visar sig vara oförmögen att ta hand om deras liv och i sin omogenhet driva tillvaron i fördĂ€rvet. Att deras förhĂ„llande vĂ€ger tyngre Ă€n det hon har med Jerrys, bara för att hon har ett ring pĂ„ fingret, kan inte bli annat Ă€n direkt absurt. Arzner hittar hĂ€r, som mĂ„nga gĂ„nger förr och senare, sĂ€tt att belysa strukturella orĂ€ttvisor genom att helt enkelt anvĂ€nda sig av samhĂ€llet som det ser ut.

Dessa tre filmer cementerade Arzner för publik och kritiker, Ă€ven om Honor Among Lovers inte blev en lika stor framgĂ„ng som de tvĂ„ tidigare filmerna. HĂ€r ”fackades” Arzner ocksĂ„ bland kritiker, som nu verkade kĂ€nna sig bekvĂ€ma med tvĂ„ argument, inte fĂ€rre och inte fler; hade filmen brister sĂ„ berodde det pĂ„ att Arzners stil inte var tillrĂ€ckligt kvinnlig, eller sĂ„ berodde den pĂ„ att den var för kvinnlig. Helt rĂ€tt kunde det aldrig bli.

Hennes största katastrofer, och succéer, skulle följa.

FREDRIK FYHR