Harry Potter och fĂ„ngen frĂ„n Azkaban verkar vara var och varannan mĂ€nniskas favoritdel i den hĂ€r sagan, bĂ„de i frĂ„ga om bok och film. Det gĂ„r inte bara att skylla pĂ„ elitism – Ă€ven om valet att anlita Alfonso CuarĂłn som regissör tvingade smakkĂ€nsliga personer att nu börja övervĂ€ga Harry Potter, vilket de annars inte bemödat sig med (hade Chris Columbus gjort alla filmer hade de ansetts vara lĂ„gstatus Ă€n idag) – för jag tror det sĂ€llan slĂ„r fel; Azkaban verkar vara favoriten Ă€ven hos de som inte hĂ„ller koll pĂ„ titlarna. ”Den med dementorerna”, liksom. ”Den Ă€r bĂ€st.”

Jag ska inte spekulera i vad det Àr alla gillar, eller vad det Àr jag missat. Det Àr en visuellt attraktiv film, naturligtvis, och Cuarón har (som i alla sina filmer) förmÄgan att finna en stringent ÄterhÄllen emotionalism, som gör att vi hela tiden Àr lite bortdomnade, lite frÄnkopplade, samtidigt som vi Àr omringade av en vÀrld full av sorg och vemod. VÀrldens smÀrtor kommer inte riktigt in under huden pÄ oss. Cuarón ger oss ett sjÀlsligt kevlar. Det stannar vid köld mot kinden, nordanvinden i hÄret, ett naket trÀd som verkar vinka till oss med sina ledsna grenar.

Visst Ă€r det tjusigt! Denna lite gymnasialt rödvinspoetiska stĂ€mning kommer ocksĂ„ vĂ€l till hands nĂ€r Harry och hans vĂ€nner kliver över tröskeln till tonĂ„ren. Jag vet inte om vĂ„r kĂ€ra trio blivit djupare sedan sist, men de har absolut fĂ„tt mer attityd. Än Ă€r de inte autonoma – jag gillar hur CuarĂłn har rufsat till dem i hĂ„ret, och dragit ut skjortkragarna ur midjan pĂ„ dem, för att de ska vara lite mer rebelliska (fast det Ă€r ju, ironiskt nog, bara hur han som vuxen tycker att kids ska vara) – men det Ă€r lite mer allvar. Intrigen grundar sig pĂ„ den förrymde fĂ„ngen Sirius Black (Gary Oldman) som alla tror Ă€r en galning som Ă€r ute efter Harrys huvud för Voldemorts rĂ€kning; det hela pĂ„minner om skurkarna i de tvĂ„ föregĂ„ende filmerna (dĂ€r Voldemort agerade via en buffert, dels den harige professor Quirrell, dels Lucius Malfoy) och eftersom han annonseras sĂ„ tidigt kommer det inte direkt som en överraskning att Sirius Black i sjĂ€lva verket Ă€r en missförstĂ„dd hjĂ€lte.

En annan figur som passar Cuarón utmÀrkt.

Kanske lite för utmÀrkt, jag vet inte.

Redan nĂ€r jag sĂ„g filmen första gĂ„ngen – innan jag lĂ€st nĂ„gra av böckerna – kĂ€nde jag att nĂ„got inte riktigt klaffade i den. Varför hette filmen egentligen FĂ„ngen frĂ„n Azkaban, frĂ„gade jag mig, nĂ€r han knappt Ă€r med i filmen? Jag inser naturligtvis att Sirius Black sjĂ€lv inte kan göra entrĂ© förrĂ€n i sista akten men borde han inte, just dĂ€rför, nĂ€rvara i varje scen, som ett namn, ett löfte, ett hot? NĂ€r han vĂ€l dyker upp, och hans hemlighet avslöjas, har man nĂ€stan glömt honom. Dessutom sker det i precis samma stund som det visar sig att Rons rĂ„tta Scabbers i sjĂ€lva verket Ă€r den gamle antagonisten Peter Pettigrew. SĂ„ den hĂ€r scenen, som borde vara sjĂ€lva hjĂ€rtat i berĂ€ttelsen, skjuter plötsligt ivĂ€g Ă„t ett helt annat hĂ„ll. Sedan förvandlas Harrys nya lĂ€rare till en varulv.

Javisst Àr det vad som hÀnder i boken ocksÄ. Det Àr just det; Cuarón hade uppdraget hÀr att göra det som stÄr pÄ sidorna begripligt i en film. Men det Àr vÀldigt svÄrt att bli klok pÄ den hÀr filmen, om man nu faktiskt vill ta berÀttelsen pÄ allvar; hÀndelserna saknar rötter och varje scen Àr lite mer förvirrande Àn överraskande.

Det var svĂ„rare för mig att sĂ€tta fingret pĂ„ problemet Ă„r 2004. Jag hade inte lĂ€st böckerna, men Ă€ven om jag hade lĂ€st dem hade jag inte lĂ€st dem; alla hade nĂ€mligen inte kommit Ă€n. Nu stĂ„r det tydligare för mig att filmen lider av en djuprotad konflikt mellan tvĂ„ författare. Å ena sidan J.K Rowling, som i teorin ska vara vĂ„r upphovsman, och Ă„ andra sidan CuarĂłn som Ă€rligt talat inte verkar speciellt intresserad av berĂ€ttelsen som den vill bli berĂ€ttad. Och eftersom han inte förstĂ„r, eller orkar engagera sig, i berĂ€ttelsen betraktar han den som en tom lĂ„da han kan fylla med en massa godis istĂ€llet. FrĂ€mst av allt verkar han gĂ„ igĂ„ng oerhört pĂ„ tanken att göra en egen Tim Burton-film. Det ska vara mörkt och lĂ€ckert och fullt av effekter! Man ska kunna riktigt mysa ner sig i den hĂ€r filmen. Varenda scen slutar eller börjar med nĂ„got utdraget, överbetonat ”moment”, och Harry har blivit vĂ€ldigt bra pĂ„ att titta ut genom regniga fönsterrutor.

Jag vet att alla inte kÀnner samma sak, men jag tycker att det finns en överhÀngande kÀnsla av bluffmakeri i allt det hÀr. PÄ samma sÀtt som min beundran för Chris Columbus tvÄ första filmer i serien vÀxt har min otÄlighet för Cuaróns bara tilltagit. DÀr mörkret i Hemligheternas kammare har nÄgot genuint hotfullt och farligt över sig kÀnns Cuaróns mörker förutsÀgbart och harmlöst, som om man kan dra ett finger över skÀrmen och slicka i sig lakrits. DÀr det lite klonkiga berÀttandet i Columbus filmer ger Rowling en robust grund att bli berÀttad pÄ, flyter Cuarón fram snyggt genom en berÀttelse som aldrig riktigt kommer fram i ljuset. DÀr Columbus tog sina idiosynkratiska detaljer frÄn Rowling (flygande spöken, skrikande rotfrukter, flygande demonÀlvor och godis med snorsmak) trollar Cuarón fram sina egna (pratande jamaicanska huvuden, kvÀkande jÀttepaddor, alltsammans hÀmtat ur nÄgon snedtÀnkt, groteskt medeltida tanketradition) som kÀnns malplacerade och rotlösa. DÀr Columbus jÀnkarsentimentala vÀrme kÀndes lÀmplig för en familjefilm kÀnns Cuaróns stÀndiga vemod monotont och repetitivt, som en emokille som spelar den enda melodi han kan, pÄ blockflöjt.

Hade Harry Potter nu varit en Tim Burton-serie, och om den bara existerat för att i film efter film roa för stunden, hade CuarĂłn gjort helt rĂ€tt. DĂ„ hade det bara varit en film om nĂ„gra kids som har emotionella problem, taskiga lĂ€rare, och nĂ„got mysterium eller annat som mĂ„ste lösas. Jaha, den elaka gubben visade sig vara snĂ€ll. Scooby-dooby Doo. DĂ„ hade filmen varit bĂ€ttre ju mörkare den var, ju fler sjungande paddor som fanns i den, ju fler smĂ„ idiosynkratiska detaljer som hade muppat omkring i för- och bakgrunden. I en sĂ„dan film hade Harry kunnat hoppa pĂ„ trollkarlarnas nattbuss för en zoink-plinketiplonk-dingdĂ„ng-fĂ€rd genom London (med det dĂ€r talande huvudet som comic relief; skandalöst pĂ„ för mĂ„nga sĂ€tt att nĂ€mna och en trĂ„kig pĂ„minnelse om CuarĂłns totalt blinda flĂ€ck vad gĂ€ller klass) och man hade kunnat sĂ€ga att det bara Ă€r en kul film för kids, trots allt. En ”bompy rajd” hade varit ett helt rimligt omdöme.

Men nu Àr inte Harry Potter det, hur mycket man Àn skulle vilja önska sig. En del i den hÀr serien Àr inte större Àn helheten och för att göra en film i serien rÀttvisa mÄste man tÀnka extremt proaktivt. Det hÀr Àr en meckig process, den krÀver nördig hÀngivelse och det krÀver ocksÄ en regissör villig att underkasta sig en annan upphovsman.

Det ville CuarĂłn inte göra. Som jag förstĂ„r det ledde det hĂ€r till ett slags spel mellan honom och Rowling, som vid det hĂ€r laget fĂ„tt mer att sĂ€ga till om i processen. NĂ€r CuarĂłn fick en knasig idĂ© – och han fick mĂ„nga – hade Rowling alltid samma frĂ„ga: ”Varför?”

Varför, till exempel, stÄr eleverna pÄ Hogwarts och sjunger med ett gÀng kvÀkande paddor inför höstterminen?

Jag kan se CuarĂłn framför mig vifta med hĂ€nderna. ”VadĂ„ varför?”

Och jag förstĂ„r precis varför Rowling frĂ„gade. Om inte den hĂ€r vĂ€rlden hĂ€nger ihop sĂ„ Ă€r allt kört. Tolkien uttryckte det bĂ€st nĂ€r han konstaterade: ”The keener and the clearer is the reason, the better fantasy will it make.” FörstĂ„r man inte att det Ă€r pĂ„ allvar sĂ„ förstĂ„r man inte vad man har framför sig. Det Ă€rligaste man kan göra Ă€r att sĂ€ga ”det Ă€r inget för mig” och backa ur. Folk gör det hela tiden. Men, till CuarĂłns försvar, sĂ„ gör fĂ€rre det nĂ€r de fĂ„r miljoner dollar för besvĂ€ret.

Hursomhelst. Varje gÄng Cuarón inte kunde försvara sin idé sÄ fick den skrotas (tydligen hade han en förklaring för paddorna) och pÄ sÄ sÀtt behöll Rowling nÄgon slags basal kvalitetskontroll.

Jag ska inte sĂ€ga att det ledde till en dĂ„lig film. FĂ„ngen frĂ„n Azkaban Ă€r sammanhĂ€ngande och enhetlig pĂ„ nĂ„gon intuitiv, emotionell nivĂ„. Kanske man kan se det som seriens bad boy, en busig liten film (eller, lĂ„t sĂ€ga, ”mischevious”) som inte gör vad den ska men som alla Ă€ndĂ„ Ă€lskar. Det gĂ„r hursomhelst inte att missa att den Ă€r gjord av nĂ„gon som bryr sig om vad han har i bild. ÄndĂ„ kĂ€nner jag numera att det Ă€r
 inte den sĂ€msta filmen i serien, men den tradigaste att ta sig igenom nĂ€r dessa filmer ska plöjas igen (det Ă€r ju oftast meningslöst att bara se en).

SÄ ja, visst, jag Àr vÀldigt mycket Snape hÀr. Men jag tror inte att jag bara leker med min kemilÄda nÀr jag kritiserar filmen. Till syvende och sist handlar den hÀr filmserien om Harry Potters kamp mot Voldemort. Eftersom antagonisten Ànnu lyser med sin frÄnvaro Àr det desto viktigare att betona honom, pÄminna oss pÄ olika sÀtt om den större vÀrlden utanför Hogwarts, sÀrskilt sÄ att vi inte gör misstaget att tro att filmen verkligen handlar om hur ledsen Harry Àr över att han inte fÄr Äka till Hogsmeade.

Men i sin lojalitet mot tonĂ„ringarna fastnar CuarĂłn i fĂ€llan att överdriva betydelsen av deras tillfĂ€lliga intriger, samtidigt som han förvandlar varulven Lupin och den missförstĂ„dda Sirius Black till romantiska hjĂ€ltar, givna underdogs utan nĂ„gra problematiska sidor alls. (Stackars Snape Ă€r relegerad till ”dum lĂ€rare” som ”inte förstĂ„r”). Eftersom CuarĂłn saknar Rowlings klassförstĂ„else – tvĂ€rtom utspelar sig hans filmer i en slags klasslös illusion dĂ€r mĂ€nskligheten Ă€r en enda solidarisk klump och dĂ€r alla lever hand i hand opĂ„verkade av maktens samhĂ€llsstrukturer – saknar han helt förmĂ„gan att hitta det vĂ„ldsamma och destruktiva i de goda eller det stilla och fredliga i de onda. (Senare i serien ska Sirius sjĂ€lv konstatera att gott och ont Ă€r relativt och att mĂ€nniskor Ă€r grĂ„, men hĂ€r fastnar han i CuarĂłns rock ’n roll-bild av gott och ont; istĂ€llet för att nyansera denna serie Ă€r FĂ„ngen frĂ„n Azkaban pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt mer konkret binĂ€r; dess brutala emotionalism huggen i sten).

Det Ă€r dĂ€rför inte överraskande att CuarĂłns oförmĂ„ga, eller ovilja, att tolka Rowlings karaktĂ€rer och motiv hör ihop med hans oförmĂ„ga att förtydliga berĂ€ttelsen. NĂ€ra nog varje scen innehĂ„ller nĂ„gon iögonfallande detalj som tar vĂ„r uppmĂ€rksamhet till fĂ„nga; ytterst fĂ„ saker som hĂ€nder i filmen sker kontinuerligt genom den. Ofta förklaras inte ens enskilda hĂ€ndelser. Vi ska tycka det Ă€r spĂ€nnande att Harry rymmer hemifrĂ„n i början, till exempel, men vi hinner inte undra ”hur ska det gĂ„?” förrĂ€n han blivit sammanförd med Ron och Hermione igen. Ingen nĂ€mner Quidditch, men plötsligt Ă€r Harry pĂ„ en kvast Ă€ndĂ„. ”Varför skulle jag leta efter Sirius Black?” frĂ„gar Harry den mĂ€rkbart oroade Mr. Weasly. Vi fĂ„r inte veta vad han svarar utan CuarĂłn, nöjd sĂ„ lĂ€nge han fĂ„r till en effekt, klipper till nĂ€sta scen istĂ€llet. Det hĂ€r plottriga ickemönstret pĂ„gĂ„r genom hela filmen och vi fĂ„r aldrig en kĂ€nsla av att det hĂ€r Ă€r en (1) berĂ€ttelse som handlar om nĂ„got specifikt och viktigt. Filmen Ă€r som ett flipperspel som hela tiden sker hĂ€r och nu, aldrig i det lĂ„nga loppet; ett faktum som till sist blir förödande klart i slutet, dĂ„ sammanhanget mellan Sirius, Lupin och Pettigrew bara existerar som torr exposition. CuarĂłn vill in i det lĂ€ngsta fĂ„ oss att tro att Sirius Black ska vara ond, sĂ„ vi fĂ„r en scen dĂ€r Lupin och Sirius beter sig som om de ska döda Harry, bara för att i nĂ€sta stund bete sig som om ”vadĂ„, vi Ă€r kompisar, fattar du inte det?” Det Ă€r ett smĂ€rtsamt bevis pĂ„ att CuarĂłn saknar det tĂ„lamod och den omsorgsfullhet som behövs för en fantasyberĂ€ttare; istĂ€llet tĂ€nker han i kortsiktiga effekter och vill hellre spela pĂ„ publikens kĂ€nslor Ă€n ta ansvar för ett större och mer lĂ„gintensivt lĂ„ngkok. Inte ens en sĂ„dan enkel sak som att förklara vilka som faktiskt gjorde den dĂ€r lustiga kartan en gĂ„ng i tiden (en busenkel bit information som hade gjort det enklare för oss att förstĂ„ hur tajta de hĂ€r snubbarna var en gĂ„ng i tiden) verkar ha slagit CuarĂłn som nĂ„got relevant.

Rowlings bok fungerar, oavsiktligt, som ett facit till filmen. LĂ€ser man den efter att man sett filmen uppstĂ„r en överrumplande aha-kĂ€nsla. Aha, tĂ€nker man, det Ă€r det hĂ€r filmen skulle ha handlat om! BerĂ€ttelsen utgör den sista förberedelsen innan den stora vĂ€ndningen i del 4, den sista upptakten; det Ă€r stunden dĂ„ vĂ„ra hjĂ€ltar vĂ€xer upp inför sina första riktiga utmaningar, verkligen börjar fĂ„ kontroll över sina trollkonster samt, lite grann, sina kĂ€nslor. Alla döljer sanningen för Harry – att Sirius Ă€r hans gudfar – och nĂ€r han tror att Sirius Ă€r förrĂ€daren drivs han av ett hat som kan matcha Voldemorts. Och Voldemort, pĂ„ tal om det, pĂ„minns vi om i och med den dĂ€r rĂ„ttan som verkligen lever ett eget litet liv.

Men ironiskt nog nĂ€mns nĂ€stan aldrig Han Som Inte FĂ„r NĂ€mnas Vid Namn vid namn i den hĂ€r filmen. Trots att detta fortfarande Ă€r vĂ„r huvudsakliga antagonist tillĂ„ter CuarĂłn att han glöms bort. Detsamma gĂ€ller för Sirius Black, som borde vara filmens konstanta spöke. Han mĂ„ste nĂ€mnas i varje scen, hĂ€nga över hĂ€ndelserna som en demon, fĂ„ eleverna att inte kunna sova, dyka upp bakom ett hörn i en hoppa-till-effekt (bara för att visa sig vara nĂ„gon annan skĂ€ggig gubbe). CuarĂłn hade kunnat avleda alla sina smĂ„ kreativa sidospĂ„r och lagt energin pĂ„ fĂ„ngen frĂ„n Azkaban. Det Ă€r, trots allt, det filmen heter. Inte ”Harry Potter och de tolv paddornas Ă„r”, vilket verkar vara titeln CuarĂłn suktar efter att fĂ„ sĂ€tta. PĂ„ samma sĂ€tt fungerar FĂ„ngen frĂ„n Azkaban lite grann som en stor stenbumling i vĂ€gen mellan del 2 och 4. (PĂ„ grund av denna film hamnade den redan svĂ„ra uppföljaren i ett Ă€nnu oschysstare underlĂ€ge Ă€n vad den redan var i frĂ„n början).

Det Ă€r för all del inte en roman att underskatta; Rowling mĂ„ste vara en utmaning att göra film av för vem som helst. Det stör mig Ă€ndĂ„ att CuarĂłn inte riktigt verkar ha gett det ett Ă€rligt försök. Jag Ă€r ingen purist. En adaption handlar som bekant om att göra filmen sann, inte riktig. Jag skulle kunna tĂ€nka mig vad för skövlingar eller additioner som helst, sĂ„ lĂ€nge de viktiga brĂ€nnpunkterna hĂ„lls glödande, sĂ„ lĂ€nge det finns en basal, filosofisk lojalitet mot förlagan som CuarĂłn inte hade. Han ville hellre fylla filmen med godtyckligt fyrverkeri. Dementorerna Ă€r minnesvĂ€rda! Jag sĂ€ger inte annat. Men filmen Ă€r sĂ„ förĂ€lskad i dem att de tar över showen, bara som spektakel, och vi glömmer gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng att Harry ska svĂ€va i fara, att en galen mördare Ă€r lös och att han nĂ€r som helst kan visa sitt fula tryne, att ingenting Ă€r vad det ser ut att vara. Eftersom spĂ€nningen inte införlivas kan inte heller betydelsen av storyns twist bli av; frĂ„n att se pĂ„ Sirius med skrĂ€ck och vrede blir Harry istĂ€llet djupt förundrad av Sirius, och det visar sig att de delar ett band av hemlöshet och utanförskap, att de bĂ„da pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt Ă€r pojkar, oskyldigt utpekade, omringade av omvĂ€rldens missförstĂ„nd. Det finns en smĂ€rta i denna rĂ€dsla, och nĂ„got mycket kĂ€nsligt… men CuarĂłn avverkar deras relation pliktskyldigt i nĂ„gra sentimentala dialoger och ser till att det vi istĂ€llet verkligen minns Ă€r paddor.

FREDRIK FYHR


Harry Potter and the Prisoner of Azkaban 2004 STORBRITANNIEN/USA 142 min. fÀrg/35mm, DI/2.35:1. R: Alfonso Cuarón. S: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Gary Oldman, David Thewlis, Robbie Coltrane, Michael Gambon, Alan Rickman, Richard Griffiths, Julie Christie, Fiona Shaw, Maggie Smith, Timothy Spall, Emma Thompson, David Bradley, Tom Felton, Pam Ferris, Harry Melling, Lee Ingleby, Lenny Henry, Jimmy Gardner, Dawn French, Robert Hardy, Julie Walters, Mark Williams, Oliver Phelps, James Phelps, Chris Rankin, Bonnie Wright, Devon Murray, Warwick Davis, Matthew Lewis, Josh Herdman, Genevieve Gaunt, Alfred Enoch, Bronson Webb, Paul Whitehouse, Jamie Waylett, Julie Christie, Peter Best.