NĂ€r ”Harry Potter och Fenixorden” anlĂ€nde i svensk översĂ€ttning var den över tusen sidor lĂ„ng. Jag bemödade mig inte med att lĂ€sa den. Sorry. Jag hade den Ă„tminstone i handen, övervĂ€gde det faktiskt… med betoning pĂ„ vĂ€gde. Att lyfta boken upp och ner var lite grann som styrketrĂ€ning.

Jag sĂ„g filmen, dock, den oansenliga sommaren 2007, och jag tyckte mycket om den. Jag minns tydligt hur jag kĂ€nde att det var den bĂ€sta filmen i serien pĂ„ lĂ„nga vĂ€gar och jag förstod precis varför. Även om jag, som sagt, inte lĂ€st den dĂ€r tegelstenen. Det fina var att jag inte behövde.

Harry Potter och Fenixorden Ă€r en film gjord för folk som vill se en film. Den Ă€r rentav gjord för de som hellre ser en film Ă€n lĂ€ser en bok. Redan första gĂ„ngen jag sĂ„g den insĂ„g jag att man hĂ€r tagit Rowlings kloss och skulpterat fram en slank och elegant film av den. Varje scen drevs av obönhörlig framĂ„trörelse. Vi stannar aldrig – aldrig! – i nĂ„gra rastplatser frĂ„n böckerna. I början av filmen har Harry det svĂ„rt. Pang! Han attackeras av dementorer! Svisch! Han följer med Fenixorden upp i luften! Rugg-ugg. Han kommer till det hemliga gömstĂ€llet. Klang, klang, klang! Han mĂ„ste försvara sig i rĂ€tten mot korrupta makthavare. Hum-de-hum, Hogwarts tas sakta men sĂ€kert över av den sadistiska monstret Dolores Umbridge. Skraaak! Voldemort hemsöker Harrys skalle! Hmmmm. Dumbledore ignorerar honom. Hu! HjĂ€rngympa med Snape! Snap, krackle och pang nĂ€r bröderna Weasley gör revolt. Zum-zum-hummm nĂ€r det plötsligt vaknas final, med trollkarlsstrider – zip, zap, zwhoop – följt av ett mĂ€starmöte mellan Dumbledore och Voldemort, som slungar ivĂ€g eldmoln med ett ”mjeh!”

Jag tÀnkte: Hej och hÄ!

Och jag var överraskad.

Harry Potter-filmerna, sĂ€rskilt den fjĂ€rde och dĂ„ senaste, hade alltid lidit av ett lite tungfotat och rastlöst velande. De behövde naturligtvis hedra Rowlings vĂ€rld, men de hölls samtidigt gisslan av alla de böcker som Ă€nnu inte skrivits. Men att filmatisera en bok kan inte vara ett sjĂ€lvĂ€ndamĂ„l – det mĂ„ste bli en film av det ocksĂ„. De tidigare filmerna kunde aldrig ta det klivet de behövde ta, det autonoma klivet; de fick liksom aldrig bli filmer i egen rĂ€tt. Men Fenixorden var som att andas frisk luft för första gĂ„ngen. BerĂ€ttandet kan liknas till en fĂ„nge som Ă€ntligen slĂ€pps fri – ystert kastar sig filmen fram, glad över att fĂ„ finnas till. Etableringsbilder Ă€r nedtrimmade, varje onödig dialog slĂ€ngd, allt som inte mĂ„ste förklaras behöver inte förklaras, sĂ„ lĂ€nge vi kan ta oss frĂ„n A till B. Detta Ă€r en film som hoppar som Super Mario frĂ„n den ena scenen till den andra. Det Ă€r den första Harry Potter-filmen som tar ett djupt andetag, dödar darlingsen och ger sig sjutton pĂ„ att vara en Harry Potter-film. Utan att be om ursĂ€kt.

”KĂ€tteri!” utbrister sĂ€kerligen somliga fans, ty litteraturen representerar det renblodiga. Filmerna Ă€r ”mudbloods”. SjĂ€lv hade jag inga problem med att betrakta Harry Potter som en filmserie först och frĂ€mst. Tidigare hade jag bara lĂ€st Den flammande bĂ€garen, inför den filmens biopremiĂ€r, och jag kĂ€nde mig ambivalent. Det var kul att ha tagit del av en Potterbok, men att ha lĂ€st boken skapade ocksĂ„ en konstig press pĂ„ filmen. Jag tyckte inte om det. Jag föredrog att lĂ„ta böckerna vara. Och det lönade sig verkligen vad gĂ€ller Fenixorden, den ”kortaste” filmen i serien (pĂ„ 138 minuter, ska tillĂ€ggas) men absolut den mest fartfyllda och okomplicerade.

Senare besegrades jag sĂ„klart av min nyfikenhet; jag kom att lĂ€sa alla böckerna i serien. Jag tror det var Fenixorden som faktiskt tippade mig över grĂ€nsen. Jag tyckte filmen var kul och jag ville ha mer – boken gav mer. Filmen hade alltsĂ„, pĂ„ det stora hela, den perfekta effekten. Det gĂ„r sĂ„klart inte att förneka att boken Ă€r en pint mjöd dĂ€r filmen Ă€r en flaska svagdricka, men jag tycker fortfarande att Fenixorden Àr en av de allra bĂ€sta filmerna i serien (nĂ€st bĂ€st, sĂ€ger jag idag, efter den sista filmen, vilken jag betraktar som en uppdelad i tvĂ„). Anledningen har mycket att göra med hur distinkt den Ă€r, inte minst som adaption.

Jag menar, sĂ€ga vad man vill och take it or leave it, men hĂ€r har man faktiskt gjort ett val. Jag uppskattar Chris Columbus första delar – Ă€n mer, faktiskt, ju fler Ă„r som gĂ„r – men det var uppenbart att de bar pĂ„ bagage ingen visste vad de skulle göra av. Det finns nĂ„got trĂ„ngt och lite otympligt i dem, som om filmskaparna Ă€r ödmjuka turister i nĂ„gon annans berĂ€ttelse; de hedrar de seder de förstĂ„r och försöker lĂ€sa skyltarna bĂ€st de kan. Alfonso CuarĂłns tredje film hoppade av skutan helt och körde sitt eget race; det blev seriens kanske mest tillgĂ€ngliga episod, men ocksĂ„ den mest godtyckliga och menlösa. Den fjĂ€rde filmen övervĂ€gde man att dela upp i tvĂ„, men man körde pĂ„ samma strategi som Columbus hade gjort; adaptera sĂ„ gott det gĂ„r, sĂ„ fĂ„r det bli sĂ„ bra film som möjligt av det. Det ledde, naturligtvis, till en film med mycket svĂ„ra tonmĂ€ssiga problem. Dels var det förstĂ„eligt, för den fjĂ€rde boken var sĂ€rskilt svĂ„r att jobba med rent formellt. Men dels var det ocksĂ„ sĂ„ att man förlitade sig för mycket pĂ„ böckerna. Vid det laget Harry blir tonĂ„ring, och Voldemort Ă„teruppstĂ„r, och saker blir allvarliga pĂ„ riktigt, dĂ„ uppstĂ„r ett vĂ€gskĂ€l. Det finns ett sĂ€tt att berĂ€tta detta pĂ„ i bokform, uppenbarligen. Men filmerna behövde nu hitta vad de inte haft förut: En solid, förutsĂ€gbar cinematisk strategi.

Svaret blev David Yates, som hĂ€r, nĂ€r tonen (om Ă€n inte alla hĂ€ndelser) i Rowlings saga började glida in mer i fokus, blev seriens stĂ„ende regissör. Steve Kloves, den stĂ€ndige manusförfattaren, passade dock pĂ„ den femte filmen (”jag kommer aldrig riktigt förstĂ„ varför” har han senare sagt… en ovĂ€ntat uppriktig ickeförklaring.) Kanske det var för att de bĂ„da var nykomlingar som Yates och Michael Goldenberg, den nye manusförfattaren, kom sĂ„ bra överens. De brainstormade hursomhelst ihop filmens drivande princip – att bara fokusera pĂ„ Harrys emotionella resa och helt enkelt förbise allt annat. Inget Quidditch. Ingen Rita Skeeter. I princip inga högskoleprov (de sĂ„ kallade OWL-testen). I princip inga husalver; den sure Kreacher Ă€r bara med för att Rowling insisterade. Hela bokens tyngd Ă€r borta; istĂ€llet för att vara en skatt pĂ„ havets botten glider filmen upp till ytan som en surfbrĂ€da, dragen av filmskaparnas motorbĂ„t.

Det mĂ„ uppfattas som arrogant av vissa, och det Ă€r onekligen en djĂ€rv brutalisering. En karaktĂ€r som jag vet har ett namn i boken krediteras bara som ”Somewhat Doubtful Boy” i eftertexterna; det hĂ€r Ă€r inte fantasyfilmen Harry Potter, det hĂ€r Ă€r inte vĂ€rldsbygget eller ens atmosfĂ€ren alla gĂ„nger. Det hĂ€r Ă€r Harry Potter pĂ„ pragmatisk kött och potatis-nivĂ„. Det Ă€r ocksĂ„ en mycket mer  seriös film, pĂ„ sitt rĂ€ttframma ritsch ratsch-filibom-sĂ€tt. En film som greppar tag i huvudpersonen, för nĂ€r mörkrets furste stĂ„r i farstun kan vi inte bara titta pĂ„ sevĂ€rdheterna. Yates menade att han betraktade Fenixorden som en ”krigsfilm”, dĂ€r mörka moln hopar sig och den första striden nĂ€rmar sig. Och det Ă€r ocksĂ„ den första Harry Potter-filmen som hittar den rĂ€tta balansen; ett rimligt filmflyt, kĂ€nslan av en popcornfilm som inte krĂ€ver förklaringar eller facit.

SĂ€ttet Fenixorden hittar sitt fokus avslöjar ocksĂ„ hur lite av böckerna vi egentligen behöver ha med i filmerna. Detta Ă€r i grunden en film om en tonĂ„ring som efter flera jobbiga hĂ€ndelser nu bankats in i ett chocktillstĂ„nd. Det avtrubbade töcknet av ett trauma omringar Harry frĂ„n början till slut. Yates, som tidigare hade gjort socialrealistiska TV-draman, inleder det skickligt genom att filma Harry pĂ„ en moloken gunga; vaken med huvudet pĂ„ huvudkudden mitt i natten; apatisk nĂ€r hans onda fosterfamilj skĂ€ller pĂ„ honom. NĂ„got pockar pĂ„ honom hela tiden, och bortsett frĂ„n att vi vet vad det Ă€r – Voldemort hemsöker honom i drömmar och visioner, ingen tror honom, Dumbledore ignorerar honom, det Ă€r tuffa tider – sĂ„ finns det ocksĂ„ en universell, gediget organisk kĂ€nsla av tonĂ„rigt svĂ„rmod; en kall, opretentiös och saklig kĂ€nsla av att life is hell.

 

Som kontrast mot detta mörker finns fantastiska sekvenser. MĂ€starmötet mellan Dumbledore och Voldemort blir sĂ„ effektfullt, till exempel, just för att den sker mot en deppig, avskalad fond; de kalla, mörka vĂ€ggarna i ministeriet speglar pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Harrys depression (och notera, alldeles innan striden börjar, hur Yates undviker en Mortal Kombat-klichĂ© för att istĂ€llet stanna kvar pĂ„ Harry, som stirrar ut i luften, uppenbarligen med tankarna kvar pĂ„ den nyligen bortgĂ„ngne Sirius Black). Samtidigt finns det mer oansenliga sekvenser som ocksĂ„ blir smĂ„tt vidunderliga, just för att filmen genom sitt fokus pĂ„ Harry hittar en ton som de kan grunda allt i, ett noll som kan gĂ„ till hundra. Jag Ă€lskar scenen nĂ€r Harry och medlemmarna i Fenixorden flyger pĂ„ kvastar över den flimrande Thamesfloden, förbi det gnistrande parlamentshuset som lyser i det becksvarta kvĂ€llsmörkret. Sekvensen Ă€r inte betydelsefull i sig, men just för att denna film Ă€r sĂ„ mörk och saklig fĂ„r den en extra fin kvalitet (dĂ€r den i en mer ”trogen” filmatisering hade drunknat bland alla andra effektfulla scener). Nicholas Hoopers jovialiska musik har en lekfull iver, nĂ€r den inte Ă€r annalkande mörk, eller nĂ€r den inte Ă€r bĂ„da, som i det hum-deli-hum-trippande temat för Dolores Umbridge, utan större tvekan en av de mest förargelsevĂ€ckande antagonisterna i filmhistorien.

Den hĂ€r rĂ„a stĂ€mningen, nĂ„gonstans mellan Huckleberry Finn och en Kentskiva, skapar ocksĂ„ de naturalistiska effekter som boken inte kan ge. I Rowlings böcker Ă€r liv och död, liksom gott och ont, mestadels en frĂ„ga om magiska omstĂ€ndigheter och exposition. Den hĂ€r filmen överger det mesta av alla förklaringar och lĂ„ter istĂ€llet mycket hĂ€nga pĂ„ Daniel Radcliffes axlar; han fĂ„r ge sig pĂ„ mer skĂ„despeleri Ă€n alla tidigare filmer sammanlagt nĂ€r Harry mĂ„ste bli den centrala kĂ€rnan för allt som hĂ€nder i den hĂ€r filmen. Det spelar ingen roll om han Ă€r den utvalde, eller att han ens Ă€r en trollkarl; i den hĂ€r filmen Ă€r han bara en sĂ„rad, uppsliten tonĂ„ring och vi förstĂ„r hans smĂ€rta i raka kĂ€nslor, i sömnlöshet, huvudvĂ€rk, blĂ„mĂ€rken och stress. Det finns en fysisk kvalitet i den hĂ€r filmen, som Yates signalerar tidigt, med en hel del handhĂ„llen kamera och ticksiga jump cuts. Vi Ă€r liksom pĂ„ marknivĂ„ nu, nĂ€ra huden pĂ„ de hĂ€r mĂ€nniskorna, och Yates tvingar konflikten att bli nykter och realistisk, snarare Ă€n eskapistisk och ”magisk”.

Filmen hoppas ocksĂ„ att vi inser att böckerna ju faktiskt finns kvar. Det finns en anledning till att de kan vara hur lĂ„nga som helst. Rowlings vĂ€rld handlar om de mysterier som trollkarlsvĂ€rden rymmer. SjĂ€lva spĂ€nningen i att vara den vĂ€rlden. Det kan inte hĂ€nda hur mycket som helst pĂ„ ett vanligt skolĂ„r, sĂ„ böckerna bestĂ„r av vĂ€ldigt mycket detaljer och historia – hur den hĂ€r vĂ€rlden ser ut, och varför den ser ut som den gör – samt spekulationer; utmĂ€rkt mysrysiga smĂ„ diskrepanser i vardagen, dĂ€r Harry (eller desto oftare Hermione) upptĂ€cker att nĂ„got inte Ă€r som det ska; mĂ„nga spekulationer förs vid tĂ€nda brasor. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng fĂ„r vi chansen att Ă„terigen stĂ€lla oss frĂ„gan vad det Ă€r som egentligen pĂ„gĂ„r. Vardagen skildras ocksĂ„ pĂ„ ett sĂ€rskilt fint sĂ€tt, dĂ„ Rowling pĂ„minner oss om smĂ„ dramer eller följetonger som pĂ„gĂ„r nĂ„gonstans i bakgrunden av karaktĂ€rernas bestyr. Principen hĂ€r hela tiden att vi som lĂ€sare fĂ„r följa med in och lĂ„ta Hogwarts vardag bli vĂ„r. Det hör till sakens natur att ingen film kan skildra det hĂ€r, eftersom det inte gĂ„r att gestalta en sĂ„ generell, övergripande upplevelse i en film. En film upplever vi inte inifrĂ„n. Vi betraktar den utifrĂ„n. DĂ€rför blir frĂ„gan om gestaltning mycket mer akut i en film. Det befriande med Fenixorden Àr att den gestaltar pĂ„ egna villkor, utan Rowlings brĂ„te.

Är jag nu riktigt sĂ„ lyrisk över filmen som jag fĂ„r det att lĂ„ta?

NĂ€, det finns sĂ„klart en baksida pĂ„ myntet ocksĂ„. Det sömlösa berĂ€ttandet ger oss inte mycket tid att reflektera över allt vi ser. De elliptiska lösningarna gör oss passiva inför vad filmen tvingar pĂ„ oss – jag Ă€lskar beslutet att lĂ„ta karaktĂ€rerna ta sig frĂ„n Hogwarts till Magiministeriet pĂ„ en minuts speltid, Ă€ven om jag sĂ„klart inser att det ocksĂ„ avslöjar hela det cinematiska maskineriet; Fenixorden Ă€r en film som vi ofta inser Ă€r en film. Eftersom jag numera kan boken rĂ€tt bra sĂ„ ser jag ocksĂ„ oavvisligt hur man lappat ihop vissa saker, missat ett par saker man hade kunnat övervĂ€ga eller bara totat ihop en massa saker och skyfflat in dem i en och samma scen. Jag hade kanske inte velat att alla Harry Potter-filmer vore just sĂ„ hĂ€r slickade. Men jag Ă€lskar att man kostat pĂ„ sig den attityden hĂ€r, inför den (dĂ„) lĂ€ngsta och matigaste boken, Ă€ven om det ocksĂ„ ger filmen en lite ihĂ„lig och lĂ€ttviktig kĂ€nsla, som inte funkar jĂ€ttebra i förhĂ„llande till faktumet att det vi ser egentligen Ă€r vĂ€ldigt seriösa saker; inte nog med att Voldemort Ă„teruppstĂ„r, en relevant sidointrig handlar om hur ministieriet vĂ€grar erkĂ€nna det hela, och istĂ€llet smugglar in Umbridge (Ă€ven kĂ€nd som Margaret Thatchers psykotiska lillasyster) för att assimilera Hogwarts elever genom en Bradburysk korsning av diktatur och tebjudning. Rowling sĂ€ger faktiskt en hel del spĂ€nnande, smĂ„tt subversiva saker hĂ€r om hur makt fungerar, och om hur förtryck kan existera inom demokratins ramar; genom klass, dekorum och girighet.

En lĂ€ngre film hade sĂ€kert kunnat göra mer av det Ă€n vad Fenixorden hinner med. Men man har gjort ett ordentligt kreativt val, och det medför sina konsekvenser. Man kan inte fĂ„ allt. Jag kan, för den delen, inte heller fĂ„ tillbaka den dĂ€r okomplicerade biostunden sommaren 2007, dĂ„ jag inte lĂ€st boken och blev sĂ„ förtjust i filmen. Jag h a t a d e verkligen Umbridge. Men nĂ€r jag ser filmen nu kan jag inte skaka av mig hur mycket mer jag hatade henne i boken, dĂ€r man mĂ„ste dras med henne i kapitel efter kapitel innan hon Ă€ntligen försvinner. Å andra sidan fĂ„r vi inte samma sadistiska belöning som i filmen. Att bli av med Umbridge i en mening pĂ„ en sida Ă€r inte lika skönt som att med egna ögon se satmaran slĂ€pas ivĂ€g in i skogen av arga kentaurer. Men Ă„ andra sidan, pĂ„ tal om tempo, sĂ„ har jag inte mycket att ge för bokens sista kapitel, dĂ€r Rowling kĂ€nner sig tvungen att berĂ€tta hela finalen i myrsteg som emellanĂ„t gör spĂ€nningen avmattad och enerverande lĂ„ngdragen. Flera dialoger Ă€r sĂ„ repetitiva att det kĂ€nns som att en modigare redaktör borde sagt ifrĂ„n. Jo, det kan vara sĂ„, i slutet, att Voldemort lockar ivĂ€g Harry genom att ge honom en vision som kan vara falsk. I boken blir han jĂ€ttearg nĂ€r Hermione försöker förklara det hĂ€r pĂ„ irriterande ofullstĂ€ndiga sĂ€tt. Jag Ă€lskar hur filmen bara löser det i ett enda replikskifte – ”TĂ€nk om Voldemort bara vill att du ska se det hĂ€r” sĂ€ger hon. ”Än sen?” sĂ€ger Harry och förklarar att han tĂ€nker ge sig av Ă€ndĂ„. Alright! Det kĂ€nns som nĂ€r vi gĂ„r tillbaka till vintertid; vi fĂ„r en hel timme tillbaka! Tack!

Den hĂ€r attityden av effektivitet och energi genomsyrar hela filmen. Hellre nu Ă€n senare. Antingen angĂ„r det Harry eller sĂ„ Ă€r det inte med. Antingen rör vi pĂ„ oss, med bultande hjĂ€rta, eller sĂ„ stĂ„r allt still. Men inget stĂ„r still, för den hĂ€r filmen kör pĂ„. Man kan riktigt se hur en röd penna susat igenom Rowlings bok som en magisk fjĂ€der. Och för min del kĂ€nner jag som Hermione; it’s kind of fun, isn’t it? Breaking the rules!

FREDRIK FYHR


Harry Potter and the Order of the Phoenix 2007 USA 138 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: David Yates. S: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Michael Gambon, Imelda Staunton, Gary Oldman, Natalia Tena, Robbie Coltrane, Alan Rickman, Evanna Lynch, Matthew Lewis, Devon Murray, Jason Isaacs, Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter, David Thewlis, Maggie Smith, Brendan Gleeson, Julie Walters, Mark Williams, David Bradley, Robert Hardy, Katie Leung, Tom Felton, Emma Thompson, George Harris, Peter Cartwright, James Phelps, Oliver Phelps, Bonnie Wright, Chris Rankin, Timothy Bateson, Harry Melling, Fiona Shaw, Richard Griffiths, Adrian Rawlins, Geraldine Somerville.