Är Harry Potter och Halvblodsprinsen den bĂ€sta Harry Potter-filmen? Eller Ă€r det kanske den sĂ€msta? Det tycks vara den mest oviktiga
? Fast samtidigt mĂ„ste den ske. Jag kan inte pĂ„stĂ„ att det Ă€r den bĂ€sta filmen i serien, men det Ă€r förmodligen min favorit. Det Ă€r den enda Harry Potter-film jag kĂ€nner ömhet för; samma ömhet jag kĂ€nner för filmer av Kieslowski eller Nicholas Ray. NĂ„got svider hĂ€r, nĂ„got kĂ€nns. Denna filmserie har en hög lĂ€gstanivĂ„, och enligt de spelregler de försöker leva upp till finns andra filmer i serien som Ă€r vettigare. Men Ă€ndĂ„. HĂ€r tycker jag Ă€ndĂ„ att nĂ„got hĂ€nder. NĂ„got som inte riktigt kan förklaras. NĂ„got hĂ€r ligger och skaver mellan raderna, i mellanrummen. Eller, om man vill, de överflödiga tomrummen.

Halvblodsprinsen existerar nĂ€mligen lite grann som en restsumma, en oförutsedd bit som blivit kvar nĂ€r tĂ„rtan skurits upp. Kruxet ligger i formen som J.K. Rowling gav sin saga. Varje Ă„r mĂ„ste Harry Ă„tervĂ€nda till Hogwarts. Det betyder att varje del i sagan mĂ„ste handla om hans skolĂ„r. Samtidigt Ă€r konflikten vĂ€ldigt enkel: Harry mĂ„ste slĂ„ss mot Voldemort. NĂ€r Voldemort vĂ€l har Ă„teruppstĂ„tt
 mĂ„ste han slĂ„ss mot Voldemort. Varför gör han inte bara det? Tja
 han har ju ett skolĂ„r kvar! SÄ  jahaja! Det verkar som att vi har lite övertid hĂ€r? Vad ska vi göra av den hĂ€r biten som blir över?

Jag var sĂ€rskilt nyfiken pĂ„ den hĂ€r filmen nĂ€r det begav sig, eftersom jag hade lĂ€st boken och verkligen undrat hur i helskotta de skulle göra en film av den. Inte nog med att karaktĂ€rerna Ă€r jobbigare Ă€n de nĂ„gonsin varit tidigare (Harry Ă€r snarstucken och paranoid boken igenom, Ron beter sig som ett svin och Hermione Ă€r bara deppig) det finns i princip ingen rimlig intrig. I bokform handlar ”Halvblodsprinsen” bara om att Harry lĂ€r sig en massa saker om Voldemorts förflutna, samtidigt som karaktĂ€rerna gĂ„r runt och grĂ€lar med varandra. Förutom att introducera premissen för den sista delen, samt runda av det hela med en dramatisk final, sĂ„ finns ingenting i boken som nĂ„gon skulle kunna göra mycket till konventionell filmatisering av.

Men kanske Àr det vad som gör Halvblodsprinsen sÄ fin.

Det Ă€r den enda filmen i den hĂ€r serien som jag pĂ„ egen hand kan slĂ„ pĂ„, om jag fĂ„r lust, och betrakta utan att behöva tĂ€nka pĂ„ att det Ă€r en Harry Potter-film. Det Ă€r lustigt, för den Ă€r helt obegriplig om man inte sett de tidigare delarna, och den har ingen riktig poĂ€ng om man inte ser den sista. ÄndĂ„ Ă€r filmen som visuell ASMR för mig. Det Ă€r en film som gör mig lugn; lugn som en stilla, grĂ„, lagom kall dag i november, nĂ€r regnet slĂ„r mot rutan och tiden verkar stĂ„ underbart still.

Jag kan se dödsĂ€tare attackera London och veta att det inte hĂ€nder pĂ„ riktigt. Samtidigt som jag inser att vĂ€rlden Ă€r full av mörka krafter som vill attackera. Jag kan se Hermione grĂ„ta över Ron, som fĂ„fĂ€ngt lĂ„tit sig uppslukas av Lavender Brown (the ”daft dimbo”), och veta att de Ă€r unga och att det löser sig; samtidigt som jag vet att ingenting svider som ung kĂ€rlek. Jag kan se Snape spela sina spel, pĂ„ tal om det. Jag kan se Dumbledore och veta vad som hĂ€nder i slutet. Jag kan notera, eller rĂ€ttare sagt kĂ€nna, att filmen börjar och slutar med den dystra hymn som fungerar som ett begravningsrequiem. Nicholas Hoopers musik ankrar en sjĂ€lfull vemodighet, mörk och dyster men aldrig för tung, verklig som ett slag i ansiktet men aldrig helt bortdomnad; en ljuv likgiltighet hemsöker den hĂ€r filmen. Det Ă€r inte helt olikt Lars von Triers Melancholia, nĂ€r jag tĂ€nker efter.

Jag tror inte det hĂ€r bara Ă€r min inbillning. Just eftersom Harry Potter och Halvblodsprinsen i konventionella termer inte ”handlar” om nĂ„got Ă€r det en film som utsöndrar kĂ€nslor snarare Ă€n prat. Och just eftersom den inte Ă€r pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans har den nĂ„got stadigt över sig; den stĂ„r liksom rotad i marken, öppen i alla Ă€ndar, kĂ€nslorna svĂ€var fritt genom varje ingĂ„ng, och varje ingĂ„ng Ă€r en utgĂ„ng; man kan komma och gĂ„ som man vill i den hĂ€r filmen. SĂ€ga vad man vill om det man ser. TĂ€nka och kĂ€nna. ÖvervĂ€ga, betrakta. Det Ă€r lite grann som att gĂ„ till kyrkan. Den dĂ€r begravningsstĂ€mningen sĂ€tter verkligen den sista spiken i kistan.

Det hÀr ska nu inte missförstÄs som nÄgot sporadiskt flum. Det finns specifika orsaker till att just Halvblodsprinsen kÀnns som den gör. FrÀmst har det att göra med fenomenalt hantverk. NÀr denna film gjordes hade alla Àntligen lÀst alla böcker och man visste Àntligen vad för serie man höll pÄ med. Det ledde till att den cinematiska visionen Àntligen hamnade pÄ en enhetlig rÀls. Resultatet blev en Harry Potter-film dÀr allting verkligen samspelade; den hÀr filmen har en stil, en tom och en rytm som inte bara passar för stunden utan som Àven tÀnker framÄt pÄ filmerna som ska komma. Den vet vilka planteringar den ska lÀgga och vad den kan frÄngÄ. Den förstÄr ocksÄ, Àntligen, hur Rowlings tematik flyter; det Àr en Harry Potter-film som Àntligen börjar fÄ fatt i de dÀr subtila, och ibland sublima, lagren av ungdomlig Ängest, goda och onda ideologier och orÀttvisa maktstrukturer.

Dessutom Àr den helt enkelt vrÄlsnygg att se pÄ. Fotot av Bruno Delbonnel borde ha vunnit en Oscar; kompositionerna, kontrasterna, det sublima mörkret. Jag hoppas att bilderna i den hÀr recensionen talar för sig sjÀlva. DÀrutöver Àr skÄdespelarna verkligt ambitiösa (Àntligen börjar Àven Emma Watson och Daniel Radcliffe kÀnnas som skÄdespelare utan citationstecken) och David Yates har skÀrpa i personregin. Han hittar nyanser i dialgoscener medan de pÄgÄr och med tanke pÄ hur mycket information som ÀndÄ dribblas omkring i den hÀr filmen (mycket introduceras inte, utan hÀmtas ur bagaget frÄn föregÄngarna) Àr det en hisnande skickligt klippt och genomtÀnkt film rent narrativt.

OcksĂ„ tonmĂ€ssigt lyckas Yates dĂ€r vad mĂ„nga av de tidiga filmerna misslyckats; han blandar ofantligt allvarliga saker med fĂ„nigare och mer alldagliga saker, men dĂ€r Mike Newell skapade kakafoni i Den flammande bĂ€garen Ă€r Halvblodsprinsen jĂ€mn och stringent. TonĂ„ringarnas kĂ€rleksbestyr mĂ„ vara obetydliga i det lĂ„nga loppet, men de ges en vĂ€rdighet som den respekterar – för Yates inser, olikt Newell, att om vi skrattar Ă„t deras strul sĂ„ kan vi heller inte ta Voldemort pĂ„ allvar. Yates grundar allting i mörker, sĂ„ att ljuset kan komma nĂ„gonstans ifrĂ„n; aldrig mer tydligt Ă€n i det dĂ€r besynnerligt gripande slutet, dĂ€r ljuset besegrar mörkret, om Ă€n bara i en stolt, symbolisk gest. Hand i hand med detta sakrala mörker finns en matt, grĂ„ palett, som ligger som ett deppigt raster över scener som ska pĂ„gĂ„ i dagsljus (Ă€ntligen ser det faktiskt ut som att vi Ă€r i Storbritannien) som ocksĂ„ kĂ€nns rimligare Ă€n det barocka, liksom overkliga Jack Skellington-stĂ„hejet vi fick i FĂ„ngen frĂ„n Azkaban. Slutligen Ă€r Ă€ven Halvblodsprinsen en Ă€kta mysteriethriller; trots att vi fĂ„r vĂ„r beskĂ€rda del av den heliga ”karaktĂ€rsfördjupningen” sĂ„ vĂ„gar Yates ocksĂ„ ge vika för att ge plats Ă„t ett mysterium pĂ„ Hogwarts, en darling som dödats alltför ofta i filmatiseringarna (det Ă€r första gĂ„ngen, faktiskt, sedan Hemligheternas kammare som detta inslag Ă„terkommer pĂ„ ett tillfredsstĂ€llande sĂ€tt).

Ja, alltsÄ, faktiskt. Halvblodsprinsen Àr ju egentligen helt fantastisk. Den Àr nog, utan nÄgon större tvekan, den mest sofistikerade filmen i den hÀr serien.

Men.

Det Àr verkligen ironiskt att detta fantastiska arbete förÀrades just den sjÀtte delen. Den Àr nÀmligen, rent krasst, den minst betydelsefulla.

Formellt Àr filmen vad jag brukar kalla en semesterepisod, den typ av uppföljare som existerar som en joker i leken och som kan spelas vid behov. Jag fick senast anledning att nÀmna denna term i samband med Spider Man: Far from Home (2018), men jag Àr sÄ förtjust i den att jag kostar pÄ mig att göra det en gÄng till. Förr eller senare mÄste en franchise ta en paus, eller en semester, och denna andhÀmtning kommer alltid i en film som verkar lite mer lÀttviktig, lite mer ovÀsentlig, Àn de tidigare. Ofta avfÀrdas semesterepisoden som oviktig, och det hÀnder ocksÄ att dessa uppföljare Àr misslyckade försök att göra nÄgot lite annorlunda (The Bourne Legacy Àr kanske mitt favoritexempel; vem minns den idag?), men ofta underskattas de. Man ska vara tacksam för de stunder dÄ franchisefilmer vÄgar vara ödmjuka nog att sÀnka reglaget och inte bara skruva upp allt till 11 hela tiden. Av alla bullriga MCU-filmer som gjort Àlskar jag nog fortfarande The Wolverine (2013) mest, en film dÀr Logan bara Äker till Japan och chillar ett tag.

PÄ tal om det: Jag kallar dessa filmer för semesterepisoder eftersom de tar en paus frÄn sin franchise, men det ska icke förringas att karaktÀrer i dessa filmer ocksÄ pÄfallande ofta Äker pÄ semester, eller i alla fall finner sig vara pÄ resande fot. Halvblodsprinsen Àr inget undantag. Dess mest bestÄende intryck kommer frÄn Dumbledore och Harry nÀr de reser i tid och rum, dels genom minnespensivet, som tar dem till det förflutnas land, dels genom apparationer, som warpar dem till andra Ànden av landet, en kuslig grotta med The Ring-vibbar, i vilken Voldemort gömt bitar av sitt förflutna.

Hemligheter, ja, nog finns det gott om dem hÀr. PÄ mÄnga sÀtt Àr det en film om paranoia. Ett krig har börjat i trollkarlsvÀrlden, men ingen vet nÀr eller vart eller mellan vilka nÀsta slag ska ske. Dumbledore behÄller sina hemligheter som en spionchef under kalla kriget. Harry vet egentligen ingenting om vad som pÄgÄr utan mÄste ta sig fram steg för steg och lita pÄ vad för figurer som nu Àn verkar vara trovÀrdiga, undvika de han inte litar pÄ. Snape annonserar sig som en av de onda. Eller gör han? Finns det nÄgon kryptisk tematisk mening inbakad i titeln? Varför kastar filmen ett sÀrskilt ljus pÄ just Halvblodsprinsen? Hans identitet verkar inte nödvÀndigtvis sÄ himla viktig. Men ju mer vi börjar tÀnka pÄ det, desto fler betydelser finner vi. Testa sjÀlv.

Tematiken om falska masker stannar förresten inte dĂ€r, utan gĂ„r vidare ner i mikrointrigen, dĂ€r Ron blir uppraggad av the daft dimbo och Hermione blir ledsen och motvilligt försöker gĂ„ ut med quidditch-himbon McClaggen. Harry i sin tur – i en av Yates typiskt otippat skickliga skildringar – börjar falla för Ginny, Rons nĂ„got tabubelagda lillasyster. NĂ€r det begav sig sa den journalistiska viskleken att det hĂ€r skulle avfĂ€rdas som hormonellt fluff, tonĂ„rstrams, helst av allt ”snogging”. Men det finns Ă€kta kĂ€nslor hĂ€r, de Ă€r mer Ă€kta Ă€n mycket som hĂ€nder i stela kostymdramer i Merchant/Ivory-traditionen. Unga mĂ€nniskor som kysser varandra för första gĂ„ngen, eller beter sig illa mot varandra för att de inte förstĂ„r sina kĂ€nslor. Det Ă€r starka grejer.

Och vi bör ej glömma, förresten, att den som Àlskar har ett gott hjÀrta. Vad gjorde Voldemort nÀr han gick pÄ Hogwarts? Minnespensivet avslöjar att han var en creepy liten Damien som utnyttjade godtrogna lÀrare och torterade skolkamrater. NÀ, Rowling Àr kanske ingen hejare pÄ barnpsykologi, men budskapet Àr ÀndÄ effektivt. Det Àr inte obetydligt att vara sjutton Är och kÀr, lyckligt eller olyckligt. Om du Àr hyperintelligent, sjÀlvstÀndig och superbegÄvad, men inte Àgnat en tanke Ät dina medmÀnniskor, Àr det ett vÀldigt dÄligt omen för framtiden.

KĂ€rlek, till och med i den mest patetiska formen, Ă€r ocksĂ„ det enda hjĂ€ltarna har att komma med. Det lĂ„ter som en tom klichĂ© – Voldemort Ă€r ond för att han inte kan Ă€lska! – men Halvblodsprinsen arbetar med den pĂ„ skickliga sĂ€tt. Det som framför allt fascinerar mig Ă€r sĂ€ttet den studerar hjĂ€ltarnas försök att nĂ€rma sig Voldemorts kvalitĂ©er. Voldemort Ă€r ambitiös, ansprĂ„ksfull och begĂ„vad och det Ă€r precis dessa egenskaper som karaktĂ€rerna i den hĂ€r filmen pĂ„ olika sĂ€tt försöker uppnĂ„.

Vissa karaktÀrer, som den olyckligt lottade Draco Malfoy, strÀvar efter att vara storartat begÄvade trots att de Àr ohjÀlpliga medelmÄttor; Voldemorts gudomliga makt hÀnför, och trots att Draco Àr livrÀdd för Voldemort fÄr man ocksÄ anta att han beundrar hans vÀldiga begÄvning.

Vissa karaktĂ€rer, som den outhĂ€rdligt korrupte professor Slughorn, söker sjĂ€lvbekrĂ€ftelse genom socialt inflytande. Denna fega och okĂ€nslige dynghög (ni fĂ„r ursĂ€kta, men jag ogillar honom mer Ă€n Umbridge) betraktar mĂ€nniskor enbart utifrĂ„n deras sociala symbolvĂ€rde och Ă€r den som snabbast gömmer sig under ett tĂ€cke om verkliga konsekvenser tvingar honom till handling. Han Ă€r Rowlings mest lyckade karikatyr pĂ„ den meritokrati som förblir en myt, övertĂ€ckandes den trĂ„kiga sanningen att framgĂ„ng inte sker utan vassa armbĂ„gar, klass och socialt skarpsinne (varför mĂ„nga framgĂ„ngsrika mĂ€nniskor ocksĂ„ Ă€r excentriska, korrupta eller bara förvirrade). Slughorn suktar Ă€ra, och Voldemort blir hĂ€r hans logiska slutstation och mardröm; Voldemort vill bli den mest Ă€rofulle av alla, och han vill att alla underkastar sig och beundrar honom, just pĂ„ det falska sĂ€tt som Slughorn beundrar sina ”trofĂ©er” (dvs. de inflytelserika mĂ€nniskor han ”kĂ€nner”). Sann begĂ„vning innehĂ„ller Ă€ven möjligheten till ondska, vilket ocksĂ„ Ă€r en anledning till varför Slughorn ryser sĂ„ inför den unge Tom Riddle, som utan att blinka övervĂ€ger vĂ€rldsherravĂ€lde redan vid tolv Ă„rs Ă„lder. Slughorns brist pĂ„ handling och ryggrad representerar i sin tur, pĂ„ ett kusligt skickligt sĂ€tt, just den Ă€relystna instĂ€llning som kan göra Voldemorts herravĂ€lde till verklighet.

Harry Potter sjĂ€lv förblir den minst ambitiöse, ansprĂ„ksfulla eller begĂ„vade. Han ramlar vidare in i sina Ă€ventyr, omringad av ren tur, och snubblar över storhet utan att begripa vad det Ă€r; som nĂ€r han hittar ”halvblodsprinsens” gamla skolbok, dĂ€r en uppenbart briljant elev klottrat hjĂ€lpmedel, eller (det mest övertydliga exemplet nĂ„gonsin) nĂ€r han dricker en flaska ”liquid luck” och helt enkelt fĂ„r sin framgĂ„ng serverad pĂ„ silverfat. Det förefaller vara ren slump att just hans öde fallit pĂ„ just honom, varför han ocksĂ„ Ă€r den perfekta protagonisten för den hĂ€r delen, dĂ€r vĂ„r uppmĂ€rksamhet mĂ„ste riktas Ă„t sĂ„ mycket annat som pĂ„gĂ„r runtomkring honom.

Dumbledore och Voldemort – och, vill jag pĂ„stĂ„, Snape – Ă€r karaktĂ€rer som verkligen besitter begĂ„vning, den typ av gudabenĂ„dade talang som gör att de spelar i en helt annan liga. Men deras aktiviteter sker i det fördolda, djupt i skymundan och bakom kulisserna pĂ„ vardagens trista scen, dĂ€r The Daily Prophet ser till att det mediokra tĂ€nkandet styr, och att mellantingens perspektiv hĂ„ller alla stackars kreti och pleti-satar pĂ„ god fot. Vill man ha inflytande fĂ„r man gĂ„ med i klubben, ty elitism har ingenting att göra med Ă„sikter; det Ă€r bara en frĂ„ga om vilken grupp som har makten och vilka som inte fĂ„r komma in i den gruppen. Den kan kallas svenska akademien eller ankdammen. Eller varför inte The Slug Club. Ja, det Ă€r faktiskt ett utmĂ€rkt namn nĂ€r jag tĂ€nker efter. Ovanför den sfĂ€ren finns den lilla klick individer som Ă€r Ă€nnu mĂ€ktigare Ă€n societeten, mĂ€nniskor som Dumbledore, som tycks vara ovanför lagen. Eller, som han sĂ€ger sjĂ€lv, ”being me has its benefits”.

Men sÄ lÀnge karaktÀrerna har nÄgon slags kontakt kvar med sina kÀnslor, sina samveten, sÄ kan de Ätminstone rÀddas eller försonas. OcksÄ skam och skuld Àr kÀrlekskÀnslor, för de kan leda till tröst; tröst, som Àr en av de stora kÀnslorna som spökar i den hÀr filmen. Tröst hör ihop med lÀkande och lÀkande hör ihop med sjÀlvkÀnsla. Det rÄder inga tvivel om att sjÀlvkÀnsla i Rowlings vÀrld Àr en nyckel till framgÄng, storhet eller vilken typ av positiv personlig utveckling som helst. Vad hÀnder med de som har dÄligt sjÀlvförtroende? SÄdana som Draco, Slughorn, Lavender Brown? Underkastelse, identitetskriser, förödmjukelse, psykisk ruin. Men alla som tror pÄ sig sjÀlva, bÀr sin egen tyngd och pÄ gott och ont Àr sig sjÀlva, de har hÀlsan i behÄll och de kommer lÄngt. Det gÀller för Luna Lovegood, som finner sig i att vara utstött, eftersom hon Àr sann mot sig sjÀlv. Det gÀller för Ron, som inte Àr vÀrldens mest begÄvade tjomme, men som fÄr göra sÄ gott han kan med de förmÄgor han har. Det gÀller, kan vi notera med ett och annat rys, Àven för Voldemort. Han hade inte kommit sÄ lÄngt om han inte hade trott pÄ sig sjÀlv. Och dÀr hans makt kan ha en akilleshÀl, och dÀr hans kÀrlekslöshet gör honom fördömd, Àr fortfarande hans sjÀlvkÀnsla ett reellt, oavvisligt vapen.

SÄ, ni ser! Ni ser vad mycket som finns att fÄ ut i den hÀr filmen. Inte konstigt att jag tycker om den sÄ mycket!

Men att tycka om en film, Àr det samma sak som att tycka att den Àr bra?

Förr drog jag sÄdana skiljelinjer, men en av anledningarna till att jag inte lÀngre sÀtter betyg pÄ filmer jag skriver om Àr för att belysa just sÄdana hÀr saker. Nej, Halvblodsprinsen Àr inte den mest angelÀgna eller strikt taget nödvÀndiga delen i den hÀr serien. Om man nu av nÄgon anledning skulle vilja skippa en film sÄ antar jag att det Àr denna man, i sin obegripliga lathet, skulle vÀlja. Samtidigt Àr det en film som, nÀr man vÀl gÄtt igenom allihop och har sagan svart pÄ vitt framför sig, ger betydligt mer Àn de andra. Det gÀller bara att vilja se det för vad det Àr, ocksÄ nÀr allting Àr klart. Man kan alltid skumma igenom en bok men det finns ett oslagbart vÀrde i att lÀsa varje sida, vÀga varje mening, övervÀga vad som faktiskt sÀgs. Och för den som vill stanna kvar en stund, leta efter de gömda horrocruxen i den hÀr sagan, förstÄ och kÀnna vad som faktiskt sÀgs i de hÀr filmerna, finns Halvblodsprinsen dÀr som en hÀrlig rastplats; punkten dÀr vi stannar och sÀger: Okej, vad vet vi, vad ser vi, vad kan vi lÀra oss av allt det hÀr? Vi tar ett djupt andetag och far ner i pensivet.

FREDRIK FYHR


Harry Potter and the Half-Blood Prince 2009 STORBRITANNIEN/USA 153 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: David Yates. S: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Michael Gambon, Alan Rickman, Jim Broadbent, Bonnie Wright, Helena Bonham Carter, Tom Felton, Evanna Lynch, Julie Walters, Mark Williams, Oliver Phelps, James Phelps, Devon Murray, Matthew Lewis, Freddie Stroma, Jessie Cave, Alfie Enoch, Robert Knox, Hero Fiennes-Tiffin, Frank Dillane, Dave Legeno, Helen McCrory, Robbie Coltrane, Maggie Smith, Warwick Davis, David Thewlis, Natalia Tena, David Bradley, Timothy Spall, Gemma Jones, Elarica Gallagher, Geraldine Somerville.