NÀr jag sÄg den första delen av Harry Potter och Dödsrelikerna gick jag ut ur biografen smÄtt lyrisk. Inte nog med att det var den bÀsta filmen i serien, det var den bÀsta filmen i serien med hÀstlÀngder. Det kÀndes sÄ fint att den hÀr serien fick sluta pÄ den hÀr noten, tÀnkte jag, och att sista delen fÄr ramla in pÄ mÄlsnöret tio Är efter den första filmen. NÀtt och fint, sÄ.

Den största överraskningen vad mig betrÀffar var just att Dödsrelikerna var en enda film. Jag vet att mÄnga uppfattar att Harry Potter och Dödsrelikerna del 2 Àr den bÀsta filmen i serien, och att del 1 för den delen inte Àr det. För mig Àr detta som att sÀga att man uppskattar sin vÀnstra stortÄ mer Àn sin högra. Det Àr sant att fantasyserier gÀrna huggs upp hit och dit, och det var sÀrskilt sant nÀr Dödsrelikerna kom, och eftersom filmen fortfarande sÀljs som en produkt blev de tvÄ delarna ocksÄ nödtvunget marknadsförda som tvÄ olika filmer. Men det Àr bara en tillfÀllighet. LÄt oss inte göra misstaget att lÄta denna film drunkna i hungerspel, glittrande vampyrer och andra charlataner. Det gÀnget tillhör den stora klumpen av efterfrÄgan. De filmerna har huggits upp som chark. Harry Potter Àr, Ätminstone i sjÀl och hjÀrta, en originell skapelse. Den sista filmen Àr dÀrför, högst rimligt, en galafilm, en helaftonsförestÀllning, ett stort sista spektakel.

Jag vill gÄ sÄ lÄngt som att sÀga att enhetligheten Àr det bÀsta och mest signifikanta med hela filmen, som i övrigt (liksom mÄnga avslutningar) inte har jÀttemycket att bjuda pÄ i termer av överraskningar eller originalitet. Det Àr en imponerande skapelse, jÀmnt och fint hyvlad av David Yates, och Àven om det fortfarande rÄder en viss groggy kÀnsla mellan manuset och romanförlagan sÄ gynnas filmen, sÄklart, av att vara uppdelad i tvÄ segment.

Jag vet inte om man förstod exakt vilken filmhistorisk Ă„dra man Ă„terupptĂ€ckte nĂ€r man tog beslutet att dela upp filmen i tvĂ„ delar. Till skillnad frĂ„n vad mĂ„nga kanske tror sĂ„ sker det ytterst sĂ€llan att en film blir tvĂ„. Traditionen gĂ„r tillbaka till stumfilmseran, det tidiga 1920-talet nĂ€r serieföljetonger inspirerade exempelvis Fritz Lang att filma Dr. Mabuse och Nibelungen som tvĂ„ filmer i en. Senare mastodontverk, som Bondarchuks Krig och fred eller Kobayashis The Human Condition, fick ocksĂ„ följa samma strategi (sistnĂ€mnda Ă€r en film uppdelad i sex delar uppdelade i tre filmer – slĂ„ det om ni kan!) Det hĂ€r har senare blivit en bortglömd filmtradition, ungefĂ€r som lĂ„ng-lĂ„ngfilmen, den typ av lĂ„gmĂ€lda dramaepos som Scorseses The Irishman (2019) i grund och botten var.

Det mĂ„ lĂ„ta som hĂ„rklyverier men jag ser det som vitala kategoriska skillnader. ”Sagan om ringen” Ă€r en berĂ€ttelse, ja, men tre böcker filmatiserades; tre filmer. Kill Bill skulle vara en film, ja, men dirigerades om till tvĂ„ olika volymer. J.K Rowling skrev dĂ€remot en sista bok, ”Harry Potter och Dödsrelikerna”, och det var den som filmatiserades. Det mĂ„ tekniskt sett ha krĂ€vt tvĂ„ filmer, men det Ă€r fortfarande en (1) filmatisering. DĂ€rför kan jag inte se det som att Dödsrelikerna del 1 Ă€r en film och Dödsrelikerna del 2 Ă€r en annan, lika lite som en film tar slut nĂ€r du trycker pĂ„ paus och en annan film börjar nĂ€r du trycker pĂ„ play igen. Den fortsĂ€tter bara.

Med det sagt betraktar jag alltsÄ Harry Potter och Dödsrelikerna som en fyra och en halv timme lÄng film och jag ser den som jag skulle se Lars von Triers Nymphomaniac eller Béla Tarrs Såtåntango; som nÄgot som faktiskt tar upp min tid, och som jag inte lÀttjefullt kan ta för givet.

Det kĂ€nns pĂ„ nĂ„got sĂ€tt extra lĂ€mpligt dĂ„, att Dödsrelikerna tar ett ganska omskakande skutt ut i en helt annan, mer linjĂ€r intrigform Ă€n den vi Ă€r vana vid. I sex filmer har man etablerat en Harry Potter-film som en film som pĂ„gĂ„r under ett lĂ€sĂ„r dĂ€r vi, liksom i Bondfilmerna, lĂ€r oss förvĂ€nta oss att vissa traditioner Ă„terkommer (vĂ€lkomstceremonin, jul pĂ„ Hogwarts, Quidditch
). Dödsrelikerna inte bara bryter mot den hĂ€r formen utan den gör den med stor sjĂ€lvsĂ€kerhet; Yates finner allvaret i situationen, grundar det i de nu högst nĂ€rvarande tre skĂ„despelarna i huvudrollerna och i en karg stĂ€mning genom scenografin. Det hĂ€r Ă€r en vinterfilm rakt igenom, med stelfrusna skogar och snötĂ€ckta kyrkogĂ„rdar pĂ„ julaftonskvĂ€llen. StĂ€mningen gĂ„r igen i alla karaktĂ€rer; Fred och George, seriens comic reliefs, skĂ€mtar mer uppgivet och kommenterar sjĂ€lvmedvetet vad de hĂ„ller pĂ„ med. Dolores Umbridge, helveteslĂ€raren frĂ„n högstadiet, Ă€r nu regelrĂ€tt fascist med ministerpost. Draco Malfoy, som sĂ„ lĂ€nge var vĂ„r förhatlige antagonist, snörvlar patetiskt. VaktmĂ€staren Filch, som bara kunnat stĂ€lla till med besvĂ€r sĂ„ lĂ€nge han haft en fred att arbeta mot, har nu inget att sĂ€ga till om.

Jag nÀmner de hÀr smÄ karaktÀrerna för att poÀngtera hur noggrann Yates varit med att skapa kÀnslan av att allting verkligen stÀlls pÄ sin spets i den hÀr filmen. TonmÀssigt Àr det en helt annan film Àn de tidigare, en med tunnelseende och rÄbarkat fokus; dÀr de tidigare filmerna varit en film om ungdomar som svÀvat i fara medan de varit skyddade, i skolans trygga vrÄ, Àr de nu ute i vildmarken. Det hÀr Àr utan överdrifter en krigsfilm, och den handlar om hur jobbigt det Àr att tÀlta, hur kall skogen Àr pÄ vintern, hur gÀrna man helst skulle vilja gÄ hem. De tidigare sex filmerna kÀnns, i den hÀr, som nÄgon slags avlÀgsen dröm.

Jag vet inte riktigt hur David Yates orkade göra den hÀr filmen sÄ bra. Chris Columbus tackade nej till den tredje filmen av ren utmattning men Yates jobbade non stop frÄn Fenixorden Ànda in över mÄlsnöret och varje del var noga genomtÀnkt, grundad i Rowlings stoff men hela tiden med varje dels smÄ subtila skillnader i Ätanke. SÀrskilt Halvblodsprinsen blev en intressant film, en mycket mer introspektiv och kÀnslig film Àn nÄgra av de tidigare.

Det Ă€r mer kött och potatis i Harry Potter och Dödsrelikerna, men tar man sig tid att se den frĂ„n början till slut finns det betydligt trĂ„kigare timmar att ha. DĂ€r de förra filmerna alltid led av det verbtunna tomrummet frĂ„n Rowlings böcker – dĂ€r karaktĂ€rerna spenderar stor tid pĂ„ att grubbla och fnula över saker och ting utan att sĂ„ mycket tekniskt sett hĂ€nde – sĂ„ Ă€r Dödsrelikerna istĂ€llet en parad av actionscener och spĂ€nnande scenarion. Den rafflande inledningen med de sju Pottrarna! Bathilda Bagshot… typ! Polyjuice-heisten pĂ„ ministeriet! Draken pĂ„ Gringotts! Vid det laget vi kommer till det stora slaget pĂ„ Hogwarts Ă€r det ungefĂ€r som att vi Ă€r pĂ„ nĂ„gon slags jumbokonsert med Ă„tta förband och en huvudakt som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r fet nog att Ă€ta upp dem allihop.

Filmens nöjen Ă€r raka och enkla och pĂ„ sitt sĂ€tt ansprĂ„kslösa. Kanske detta Ă€r dess enda riktiga krux. Hollywoodmanus hĂ€nger pĂ„ sina verb; saker mĂ„ste alltid hĂ€nda och karaktĂ€rer mĂ„ste alltid göra nĂ„got, som om de vi ser i bild finns till för att underhĂ„lla oss. Lustprincipen i Rowlings böcker handlade alltid om att vi som lĂ€sare fick gĂ„ in i hennes trollkarlsvĂ€rld, och att det som hĂ€nde i den vĂ€rlden hĂ€nde som om vi (genom Harry) upplevde det. Perspektivet i böckerna Ă€r rakt och realistiskt; dagar gĂ„r, veckor gĂ„r, en vardag förflyter, saker lunkar pĂ„, och att denna trollkarlsvĂ€rld faktiskt finns pĂ„ riktigt Ă€r den stora tjusningen. Böckerna Ă€r lika spĂ€nnande för vad som hĂ€nder i dem för vad som redan har hĂ€nt. Boken ”Dödsrelikerna” Ă€r delvis en förtĂ€ckt biografi över Dumbledores liv och en vital sidointrig – som förgyller hela den hĂ€r sagan – handlar om Severus Snape, och vad hans grej egentligen Ă€r. Filmen mĂ„ste ta hand om det sistnĂ€mnda, Ă€ven om det aldrig riktigt kĂ€nns som att den har tid eller plats för det; Snapes tĂ„rar, hans smĂ€rtsamma minnen och hans bistra livsgĂ€rning, tar plats i den hĂ€r filmen lite som en objuden gĂ€st man mĂ„ste livnĂ€ra av ren artighet. Vi fĂ„r se det, ja, men det passerar sedan okommenterat som om det aldrig hĂ€nt; den stora aha-insikten infinner sig aldrig riktigt. Och vad gĂ€ller Dumbledores spĂ€nnande förflutna fĂ„r vi inte mer Ă€n nĂ„gra referenser som i sin förbryllande brist pĂ„ kontext verkar existera just för att en mer upplyst Ă„skĂ„dare ska vĂ€nda sig till soffgrannen och sĂ€ga ”det stĂ„r mer om det i boken”.

SĂ„, nej, Rowlings vĂ€rld verkar inte – ens i den bĂ€sta av vĂ€rldar – riktigt kunna förverkligas nĂ„gon annanstans Ă€n pĂ„ sidorna. Det Ă€r intressant att fundera pĂ„ varför. Kanske man kan se det som sĂ„ att en Hollywoodfilm redan utspelar sig i sin egen vĂ€rld, och att allting som pĂ„gĂ„r i den vĂ€rlden redan har sina regler att ha i Ă„tanke. Yates tar ut de svĂ€ngar han kan för att skapa lite nödvĂ€ndig excess – det bĂ€sta exemplet Ă€r den lilla animerade snutten som förklarar för oss vad dödsrelikerna faktiskt Ă€r – men det Ă€r svĂ„rt, tyvĂ€rr, att riktigt se Ravenclaws diadem eller Gryffindors svĂ€rd som mer Ă€n rekvisita. Det kĂ€nns inte som att skogarna runt Hogwarts riktigt Ă€r en plats dit man kan slinka in i och utforska. Vi Ă€r hela tiden lite för medvetna om att skĂ„despelarna stĂ„r pĂ„ sina markerade platser, och att det bakom Hogwarts tjocka vĂ€ggar bara finns fikarum och stĂ€dskrubbar.

Det lustiga Àr att diskrepansen inte blir helt tydlig förrÀn vi kommer till denna sista del. I böckerna kan vi mycket vÀl förstÄ hotet som Voldemort representerar, eftersom vi mÀrker hur trollkarlsvÀrlden börjar dansa efter hans pipa. TrollkarlsvÀrldens verklighet börjar förÀndras för oss, och vi kÀnner paranoian nafsa oss i nacken. I filmen Àr det svÄrt att skaka av sig kÀnslan av att det hÀr, trots allt, bara Àr ett till slag, i en till film av sitt slag, och att det inte funnits en skurk i en sÄdan hÀr film som i det lÄnga loppet vunnit, sÀrskilt inte i finalen.

Det Ă€r dĂ€rför jag lite motvilligt mĂ„ste erkĂ€nna att min favoritdel i hela den hĂ€r filmen kommer i slutet, dĂ„ Harry fejkar sin död och Voldemort tror att han vunnit. NĂ„got vĂ€ldigt fascinerande hinner glida in i fokus; om sĂ„ bara i nĂ„gra minuter lyckas filmen inspirera till den dĂ€r ”tĂ€nk om”-rysningen som gĂ„r igenom Rowlings böcker. TĂ€nk om Harry skulle dö och Voldemort skulle vinna hela tjotablĂ€nget! Ja men varför kan det inte sluta sÄ  jag menar, egentligen? Vi fĂ„r en försmak hĂ€r, bland slagna hjĂ€ltar och hĂ„nskrattande skurkar, för hundra Ă„r av Voldemorts tyranni. Det Ă€r sĂ„klart jĂ€ttejobbigt
 men det kĂ€nns ocksĂ„ verkligare, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, Ă€n det slut vi till sist fĂ„r. (Och nu menar jag inte den ökĂ€nda epilogen, som mig veterligen ingen tycker om).

Jag Àr nu inte den som klagar pÄ att boken var bÀttre Àn filmen, och inte heller vill jag sÀga nÄgot annat Àn att de Àr tvÄ olika medium som inte kan jÀmföras. Men Stanley Kubrick hade en poÀng nÀr han sa att de flesta bra böcker inte behöver filmatiseras, om man nu vill göra en bra film. Finns det inget utrymme för en översÀttning sÄ har man egentligen bara begrÀnsningar att jobba med. Harry Potter-serien Àr ett intressant exempel. Mycket i Rowlings vÀrld införlivas i dessa filmer pÄ ett sÀtt som Àr alldeles oklanderligt. Jag Àr helt övertygad om att de flesta som lÀser böckerna ser filmens Hogwarts framför sig. Och det Àr, förresten, helt okej. En filmvision kan vara starkare Àn din egen. Film har den kraften. Samtidigt kommer böckerna undan med sin vÀrld, som för det mesta förblir oÄtkomlig för filmerna. Det ger dem ocksÄ en slutgiltig ytlighet, som vatten dÀr man bottnar för lÀtt. För det mesta Àr det kanske inget man tÀnker pÄ, men nÀr det stÀlls pÄ sin spets, och nÀr David Yates verkligen gör allt som en regissör kan göra för att fÄ oss att kÀnna allvaret, sÄ blir det tydligare. Det Àr hÀrligt att se Harry, Ron och Hermione ute i fÀltet, sÄdÀr som i ett Àkta ungdomsÀventyr, men Dödsrelikerna har ocksÄ stunder dÄ det inte kÀnns som mer Àn ett glorifierat barnprogram. Och hur mycket jag Àn vill baxna inför den stora striden pÄ Hogwarts sÄ har den inte samma exklusivitet som den borde ha. I böckernas verklighet finns bara en Harry; hÀr blir han en hjÀlte jÀmte Aragon eller Mel Gibson i Braveheart. Voldemort kan ta deras liv men aldrig deras frihet!

Samtidigt Ă€r det, sĂ„klart, gott nog sĂ„. Jag har svĂ„rt att förestĂ€lla mig att Harry Potter-serien nĂ„gonsin hade kunnat bli bĂ€ttre Ă€n sĂ„ hĂ€r. DĂ€rför skrev jag om den första filmen att den var, trots skavanker, perfekt. SĂ„ kĂ€nner jag ocksĂ„ om Dödsrelikerna, som gör allt den kan för att vara en sĂ„ mĂ€ktig och storslagen final som den kan vara. Den Ă€r mĂ€ktig. Den Ă€r storslagen. Den Ă€r allt vad den kan vara. Utom, möjligen, sĂ„ sĂ€regen som den borde kĂ€nnas. Men kanske man lika gĂ€rna kan skylla pĂ„ Rowling, som kanske lĂ€t sig inspireras av stora filmslag nĂ€r hon skrev sin final; ”det Ă€r som gjort för att bli film!” kanske man tĂ€nkte nĂ€r man lĂ€ste det, men sĂ„, nĂ€r det vĂ€l blir film, Ă€r det som att
 ja, som att vi redan sett det, ju. Men mĂ€ktigt. Men storslaget. Ja, absolut, alldeles perfekt.

Det kan sÄklart lÄta paradoxalt, att nÄgot bristfÀlligt ocksÄ Àr perfekt, men det handlar om att förstÄ vÀrdet i vad man faktiskt fÄtt; respektera mödan och besvÀret bakom det. För, som vi alla idag vet, kan vi inte ta en filmupplevelse för givet. Det Àr inte alls omöjligt att den dag kommer dÄ vi ser tillbaka pÄ Harry Potter och Dödsrelikerna som en klimp ur en guldera av stora spektakel som vi aldrig fick se igen; en tid dÄ vi fick sÄ mycket, och betraktade det som vardag. Ty all film Àr historia. Den hÀr filmen Àr redan tio Är gammal; Voldemort spelar redan schack med Dr Mabuse i Hades hamn.

FREDRIK FYHR


Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1/Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2. 2010, 2011 STORBRITANNIEN/USA Del 1: 146 min. Del 2: 130 min.  fĂ€rg/35mm, DI/2.35:1. R: David Yates. S: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Michael Gambon, Alan Rickman, Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter, Jason Isaacs, Tom Felton, Bonnie Wright, Helen McCrory, Timothy Spall, Robbie Coltrane, Brendan Gleeson, Julie Walters, James Phelps, Oliver Phelps, Mark Williams, George Harris, Domhnall Gleeson, ClĂ©mence PoĂ©sy, Natalia Tena, David Thewlis, John Hurt, David Ryall, Arben Bajraktaraj, Rod Hunt, Evanna Lynch, Rhys Ifans, Simon McBurney, Matthew Lewis, Devon Murray, William Melling, Jessie Cave, Anna Shaffer, Josh Herdman, Katie Leung, Georgina Leonidas, Louis Cordice, Scarlett Byrne, Afshan Azad, Imelda Staunton, David O’Hara, Toby Jones, Sophie Thompson, Kate Fleetwood, Rade Serbedzija, Hazel Douglas, Miranda Richardson, Adrian Rawlins, Geraldine Somerville, Michael Byrne, Dave Legeno, Warwick Davis, Kelly Macdonald, Maggie Smith, Jim Broadbent, Scarlett Byrne, David Bradley, Chris Rankin, Guy Henry, Nick Moran, Emma Thompson, Ellie Darcey-Alden, Ariella Paradise, Benedict Clarke, Alfie McIlwain, Rohan Gotobed, Gary Oldman,  Miriam Margolyes, Gemma Jones, Frances de la Tour, Arthur Bowen, Daphne de Beistegui, Will Dunn, Jade Gordon, Bertie Gilbert, Helena Barlow, Ryan Turner.