Jag ser Tage Danielssons Svenska bilder och sedan Peter Dalles Ogifta par och efter lite eftertĂ€nksamhet kommer en textrad till mig av Bruce Springsteen: ”In the end, what you don’t surrender, well the world just strips away”.

Tiden inte bara gĂ„r sin gĂ„ng, utan sköter sitt hushĂ„ll med mĂ€rklig effektivitet. 1900-talet har verkligen en början och ett slut. SĂ„vitt jag kan förstĂ„ rĂ„der inga tvivel om att globaliseringen – eller bara kort och gott Internet – blev hamnen vid vilken vi sade adjö till den gamla vĂ€rlden och seglade ivĂ€g, passerade över grĂ€nsen för alltid till den nya. Jo, muren föll, gamla öststater började döpa sina torg till saker som Coca Cola Plaza, och man trodde pĂ„ allvar att ”historien” var ”slut”. Men spelplanen för allt, den stora premissen för allt, var den digitala utvecklingen; vĂ€rldsdelsplattorna som förĂ€ndrades var det analoga, som blev det digitala. 2000-talet kom verkligen som om nĂ„gon tryckte pĂ„ en knapp. Som om ingen nĂ„gonsin hade kunnat göra nĂ„got Ă„t det.

Det lĂ„ter kanske som bakfulla flummerier i början pĂ„ ett nytt Ă„r, men filmerna, dessa historiska avtryck, ljuger inte. År 1964, i Hasse och Tages sprudlande lĂ„ngfilmsdebut, Ă€r vĂ€rlden lika tilltalande som en varm, nybakt limpa och lika ny som regnstĂ€nkt vĂ„rfrukt. Stockholm Ă€r som ett enda stort, urgammalt institutionellt palats som en ny generation vuxna barn hittar sĂ€tt att anvĂ€nda som lekplats. 35 Ă„r senare existerar inte staden annat Ă€n som shoppingstrĂ„k, butiker, fina lĂ€genheter, nattklubbar, baksĂ€ten pĂ„ taxibilar, upplysta restauranger och, sĂ„klart, som platsen man flyr, kring jul till exempel, dĂ„ man vill ha en stuga i SĂ€len.

PĂ„ alla möjliga olika sĂ€tt Ă€r de hĂ€r tvĂ„ filmerna varandras historiska inverteringar. Svenska bilder var Tage Danielssons lĂ„ngfilmsdebut, och i princip en filmversion av revyn ”Gröna hund” som han och Hans Alfredson framstĂ€llt tvĂ„ Ă„r tidigare. Den innefattar ett par karaktĂ€rer och deras olika bestyr i storstaden, och har pĂ„ sĂ„ sĂ€tt en och annan röd trĂ„d, men filmens mĂ„l Ă€r generalism. Den handlar om livet i storstaden, överlag, och om mĂ€nniskans jakt pĂ„ kĂ€rlek, generellt. Folket Ă€r en kollektiv anonymitet och varje sketch kan handla om vem som helst men ingen specifik; en helt logisk följd av den mysiga gamla socialdemokratins liksom hegemoniska blick, samtidigt som det ocksĂ„ skĂ€mtas friskt pĂ„ folkhemmets bekostnad. Som nĂ€r ingenjör Björkman (Lars Ekborg) stĂ„r och tillverkar nyckelbrickor och blir en lyckans ost nĂ€r rasten kommer, dĂ€r han uthĂ€rdar en ensam lunch pĂ„ personalrummet, mitt emot en struntpratande jukebox. Absolut allt verkar vara gjort av plast, inklusive maten, och personalfesten kommer via utdelning i den stora ”festautomaten”. Vid ett annat tillfĂ€lle ska det solas och lekas och spelas kort vid stranden, lik förbannat, trots störtregn och iskall blĂ„st. Den politiska medvetenheten hĂ€r Ă€r inte sĂ„ mycket principiell som pragmatisk; det effektiviserade samhĂ€llet löser inga av mĂ€nniskans verkliga problem och vad ska man med en lĂ„ng och fin semester till om det Ă€ndĂ„ bara regnar och blĂ„ser. Filmen bĂ€r pĂ„ en insikt om att det finns en sanning om mĂ€nniskan och hennes tillvaro, en sanning som existerar bortom alla politiska visioner. Kanske det Ă€r dĂ€rför huvudpersonen, spelad av Hans Alfredson, bara blir kĂ€nd för oss som ”den arbetslöse”.

NĂ„gon yttersta sanning om mĂ€nniskan kan ingen filmrevy ta ansprĂ„k pĂ„ att förklara, men ett och annat mönster gĂ„r igen. Det Ă„terkommande visuella temat Ă€r mannen som jagar kvinnan som jagar mannen – för fröken Lundberg Ă€r kĂ€r i den arbetslöse, som Ă€r kĂ€r i Monica Zetterlund, och sĂ„ vidare; ”He loves her, but she loves this guy right here and he loves somebody else who just can’t win” som Adam Sandler sjöng. KĂ€rleken Ă€r lika förvirrande som det moderna samhĂ€llet, vars system man ofta mĂ„ste lura – som nĂ€r Birgitta Anderssons rollfigur (flickan med, eller utan, pĂ€lsmössan) fönstershoppar sig genom Konsum för att bli mĂ€tt pĂ„ tĂ„rtbottnar och ostprovning. Samma karaktĂ€r vaknar dagen efter i sĂ€ng med Björkman (Ekborg). De har nu, i sĂ€ngen, den beklĂ€mmande uppgiften att introducera sig för varandra.

Som i alla episod- eller sketchfilmer Àr det inte lönt att sitta och beta av alla höjdpunkter. Men en sak Àr sÀker i Svenska bilder och det Àr att vÀrlden verkar ny och obegriplig. Det finns inte ens en gammal generation att göra uppbrott mot, för Àven dÀr finns en och annan J.P Hansson (Georg Rydeberg) som klÀr sig i peruk och beter sig allmÀnt dekadent. Det Àr svÄrt att bli klok pÄ andra mÀnniskor, helt enkelt, i den hÀr vÀrldsbilden; svÄrt att hitta fram till varandra, svÄrt att komma förbi den lutherska kÀnslan av plikt. Det moderna samhÀllet tycks ligga öppen, med fler valmöjligheter, mer effektiv teknik och större sexuell frihet, men alla trevar ÀndÄ, pÄ vÀg till och frÄn varandra med osÀkra steg.

Den hĂ€r osĂ€kerheten Ă€r en mycket viktig orsak till att Hasse och Tages filmer Ă€r sĂ„ vitala, sĂ€rskilt om man nu skulle tycka att mycket annat i dem Ă€r arkaiskt. TvĂ€rtemot vad den drömda bilden sĂ€ger sĂ„ var inte samhĂ€llet fĂ€rdigformulerat genom nĂ„got slags folkhemsmaskineri. Det finns ett par ögonblick i Svenska bilder som Ă€r ambivalenta och direkt omskakande – inte minst den plötsliga Hammer-inspirerade sekvensen nĂ€r Birgitta Andersson som i en mardröm förföljs av varenda man i sikte, nĂ€r hon tar sig hem en sen kvĂ€ll genom gamla stan. Sekvensen Ă€r sĂ„ överrumplande att man lĂ€tt missar dess punchline i slutet, nĂ€r hon tar hissen upp till lĂ€genheten, helt obekymrad av mannen som stĂ„r med henne i hissen. Han jobbar ju trots allt dĂ€r. Det Ă€r mannen ute pĂ„ gatan som Ă€r ett orosmoment. Och, i förlĂ€ngningen, den fria mĂ€nniskan i det nya moderna samhĂ€llet. Idag ser vi kanske tillbaka pĂ„ den hĂ€r tiden som oskuldsfull och naiv, men ser man Svenska bilder slĂ„s man snarare av kĂ€nslan av paranoia; som att funkissamhĂ€llet i all sin framĂ„tanda inte skapade en kĂ€nsla av trygg, förutsĂ€gbar sĂ€kerhet utan tvĂ€rtom en förvirrande och lite skrĂ€mmande fond av normalitet som ingen egentligen visste hur de skulle leva upp till.

Det Ă€r lustigt att det Ă€r samma stockholmsgator karaktĂ€rerna i Ogifta par gĂ„r pĂ„. Peter Dalles film Ă€r gjord 35 Ă„r senare och tycks mer inspirerad av Woody Allen och Jerry Seinfeld, men i detta gĂ„r ocksĂ„ traditionerna igen; liksom Svenska Ord en gĂ„ng gjorde succĂ© gjorde nu det gamla LorrygĂ€nget det (Ogifta par blev en stor publiksuccĂ© i Sverige). Framför allt Ă€r det fortfarande en relationskomedi som i kĂ€rnan handlar om samma sak som Svenska bilder, nĂ€mligen komplikationer i kĂ€rlekslivet och konflikten mellan mĂ€nniskan som kĂ€nslovarelse och som samhĂ€llsvarelse. I 1997 Ă„rs yuppie-Stockholm har invĂ„narna sedan lĂ€nge kommit förbi den stapplande förvirring som 1964 Ă„rs generationer upplevde. Kommersialiseringen av tillvaron har vunnit och tas för givet. MĂ€nniskor ifrĂ„gasĂ€tter inte att saker och ting utöver dem sjĂ€lva fungerar som valörer. I Svenska bilder Ă€r ett av skĂ€mten att inte ens kyparen pĂ„ restaurangen egentligen vet vad crepes suzette Ă€r för nĂ„got. I Ogifta par Ă€r det en av rĂ€tterna som bekymmerslöst dribblas mellan munnarna pĂ„ karaktĂ€rerna, nĂ€r de lĂ€ngtansfullt sitter och diskuterar den bĂ€sta julmaten. Scenens punchline Ă€r nĂ€r Samuel (Johan Ulveson) till sist fĂ„r sin syl i vĂ€dret och konstaterar att nĂ„got som Ă€r bra pĂ„ julen det Ă€r ”gröt”.

Överhuvudtaget pratas det i Ogifta par, det Ă€r en till stora delar rabblande, dialogdriven relationskomedi och nĂ„got annat vore inte konstigt. Den nyfikna och osĂ€kra 60-talsmĂ€nniskan har pĂ„ 90-talet blivit en neurotisk egoist, vars brist pĂ„ lyhördhet maskeras som sjĂ€lvsĂ€kerhet (”du, jag har ingen lust att prata nu” sĂ€ger David till taxichauffören, just som han sjĂ€lv babblat pĂ„ om sin jobbiga tillvaro).  Detta Ă€r en tĂ€mligen jobbig, och emellanĂ„t direkt kaotisk, varelse som verkar leva i konstant frustration. Problemet verkar ligga i relationerna. DĂ€r Svenska bilder handlade om hur svĂ„rt det var att hitta fram till varandra sĂ„ handlar Ogifta par om hur svĂ„rt det Ă€r att orka vara ihop. David brĂ„kar jĂ€mt med Marie (Lena Endre) vilket alltid slutar med att de blir sams. Kompisarna Samuel (Ulveson) och Sara (Suzanne Reuter) Ă€r dĂ€remot lĂ„sta i passiv-aggressiv vĂ€lvilja; de pratar egentligen inte om nĂ„got alls, och hĂ„ller pĂ„ sĂ„ sĂ€tt uppe en menlös fred, som fint döljer att de bĂ„da har hemligheter för varandra.

Det Ă€r en mestadels vĂ€ldigt rolig film, Ogifta par, och den drivs av en uppenbart genomlevd och autentisk prĂ€gel; det verkar inte rĂ„da nĂ„gra tvivel om att det hĂ€r verkligen Ă€r hur det kĂ€nns att sitta fast i tillkrĂ„nglade förhĂ„llanden i storstaden Ă„r 1997; varken David eller Marie kan nĂ„gonsin bestĂ€mma sig för vad de vill, som om valmöjligheterna Ă€r för mĂ„nga och nerven att shoppa aldrig slutar kĂ€nnas, medan Sara och Samuel egentligen Ă€r högst medvetna om vad de vill och önskar; Sara vill kĂ€nna sig Ă€lskad och sedd medan Samuel vill vara ett begĂ„vat geni. Han berĂ€ttar inte för nĂ„gon att han i sjĂ€lva verket inte alls kĂ€nner Gösta Ekman (som har en fin och stenhĂ„rd cameo i rollen som sig sjĂ€lv, prekĂ€rt uppstalkad av Samuel pĂ„ ”amen, tjena Gösta”-humör) eller att han i sjĂ€lva verket gör röster Ă„t barnprogram i Cyborg 009-stil. Samuel Ă€r helt klart en modern figur, i det hĂ€r avseendet. Den skam han utsöndrar existerar inte i Svenska bilder.

Jag Àr inte helt sÀker pÄ att filmen Àr helt medveten om att den har sÄdana hÀr slukhÄl av plötsligt djup lite hÀr och dÀr. Man mÄste frÄga sig varför Ogifta par slutar som den gör, med att julen gÄr Ät helvete uppe i SÀlen varpÄ fjÀllstugan exploderar nÀr gasen Àr pÄ och, hoppsan, allt var bara en dröm; innan eftertexterna tycks filmen börja om, i MÄndag hela veckan-stil. Som jag ser det verkar Davids förnekelse gÄ igen i Dalles manus. SÄ fort en film börjar flörta med drömmen, sÀrskilt i positiv bemÀrkelse, kan man ju alltid börja misstÀnka att nÄgon inblandad lever i förnekelse om nÄgot vÀldigt centralt.

Ur en berĂ€ttelsesynpunkt Ă€r filmen visserligen fortfarande slarvig och formlös – karaktĂ€rerna har hemligheter som uppdagas för att aldrig riktigt knytas ihop – sĂ„ man kan ju tĂ€nka sig att slutet har en viss gordisk kvalitet; som om Dalle bara tagit en hammare och klubbat ihjĂ€l filmen i brist pĂ„ bĂ€ttre idĂ©er, och med förhoppningen att det inte Ă€r sĂ„ noga Ă€ndĂ„, om man vĂ€l presenterat sitt kött och sin potatis (som kommer i form av de roliga dialogerna och den helt uppeldande ensemblen; det Ă€r vĂ€l inte för inte som omdömet ”kĂ„t, glad och tacksam” fastnat i folkmun).

Men Àven med det sagt mÄste det finnas en underliggande orsak till att filmen slutar med ett sÄ oambitiöst drag; en motivering till bristen pÄ motivation. Det handlar, tror jag, om en ovilja att dra visionen lÀngre Àn vad som blir bekvÀmt. Varför dessa par Àr osams Àr ingenting som Dalle intresserar sig för; det Àr mest att de Àr osams, och hur, som Àr i fokus. Det Àr dÀrför ingenting riktigt blir löst i slutet; filmen livnÀr sig sÄ pÄ karaktÀrernas grÀl, pÄ vardagens konflikter (vilket för den delen Àven gÀller för Yrrol innan dess), att det inte verkar gynnsamt att försöka lösa dem. PÄ mÄnga sÀtt kÀnns det som en film som inte vill ha harmoni, utan som ser konflikten som det bÀsta tillstÄndet en mÀnniska kan hoppas pÄ att vara i. Det mÄlas upp lÀngtansfulla scenarion efter quick fixes, som nÀr David klagar pÄ att mÀn och kvinnor hade tydligare könsroller förr, och att vi nu lever i konflikt eftersom vi inte vet vad vi ska vara för varandra. Vi behöver bara erinra oss den dÀr Gamla stan-scenen i Svenska bilder för att slÄ hÄl pÄ den tanken, samt ocksÄ fÄ syn pÄ den bredd som Tage Danielsson hade i sin film; den breda canvas som intresserade sig för samhÀllet och mÀnniskorna i sig har i Dalles film krympt till ett slags intensiv individualism, dÀr problem Àr specifika snarare Àn allmÀngiltiga, och dÀr var och en Àr i sin egen tunnel av mig och mitt. Inför det moderna samhÀllet 1964 stÄr Hasse och Tages stockholmare ambivalenta och mÄngfasetterade. Inför det moderna samhÀllet 1997 stÄr Peter Dalles stockholmare frustrerade och enspÄriga, oförmögna att se sina egna problem, som de tror finns nÄgon annanstans Àn i deras egen medskyldighet till tiden de lever i. Det Àr, kort sagt, ett samhÀlle dÀr ett Àktenskap kan kollapsa över en HÀstenssÀng.

Men, ack, nu ter sig Àven den vÀrlden arkaisk. Ogifta par har snart 25 Är pÄ nacken, och den kÀnns i praktiken lika avlÀgsen som Svenska bilder idag. Men, och kanske det Àr tidens gÄng som gjort detta tydligare, de tvÄ filmerna har mer gemensamt sinsemellan Àn vad de har med filmer som (gissar jag) Min pappa Marianne eller Spring Uje, spring. I Peter Dalles film har alla de saker uppdagats som verkade vara outforskade mysterier i Hasse och Tages film. FrÄn crepes suzette till sex och samlevnad, frÄn industri till karriÀrism, frÄn chosefri, skeptisk kÄlsupare till uttrÄkad, kÄt yuppie. BerÀttelsen om 1900-talet var liksom över. Vi tog vÄrt pick och pack och flyttade hem till stugorna, kopplade upp oss och började skriva och lÀsa saker online; hÀr, till exempel.

FREDRIK FYHR


Videosöndag