aut

<- del 8.


Detta Àr den sista delen i denna serie texter. Hela texten frÄn början till slut kan lÀsas hÀr.


Dance, Girl, Dance fungerar pĂ„ alla rimliga sĂ€tt som Dorothy Arzners sista film. Jag vill till och med övervĂ€ga tanken att Arzner sjĂ€lv sĂ„g pĂ„ filmen som hennes sista, Ă€ven om jag inte har nĂ„gra belĂ€gg för det alls. Hon lade inte karriĂ€ren pĂ„ hyllan, men tycktes ha blivit mer selektiv. Det tog tre Ă„r innan hon gjorde en till film – First Comes Courage – i vilken hennes kreativa karriĂ€r slutade i ett knyst.

Hon anlitades av Columbia, som lĂ€nge varit ett relativt blygsamt företag men som vid det hĂ€r laget höll pĂ„ att expandera; det var Ă€nnu inte den jĂ€ttestudio det skulle bli, men det var precis hĂ€r, runt andra vĂ€rldskriget, som den processen pĂ„börjades. Kanske det vĂ€ckte Arzners nyfikenhet, dĂ„ hon trots allt började sin karriĂ€r som scenarioskrivare Ă„t studion, pĂ„ det glada 20-talet dĂ„ de i princip bara gjorde b-filmer. Det Ă€r rĂ€tt snĂ„lt pĂ„ information vad gĂ€ller filmens produktion, men nĂ„gonstans halvvĂ€gs in i processen ansĂ„g producenterna att filmen var ”dödfödd” och att de gjorde bĂ€st i att bli av med den sĂ„ fort som möjligt. Arzner fick avbryta arbete pĂ„ filmen nĂ€r hon drabbades av svĂ„r lunginflammation. För första och sista gĂ„ngen i hennes karriĂ€r fick en annan regissör, Charles Vidor, okrediterat avsluta filmen, istĂ€llet för vice versa. Det Ă€r sĂ„klart svĂ„rt att sĂ€ga om detta bidrog till filmens svagheter, men det Ă€r ett frestande alibi – trots att producenterna verkade ha bestĂ€mt sig för att filmen var ett trist antiklimax redan innan Arzner sjukanmĂ€lde sig.

Filmen Àr inte helt ointressant, men överlag Àr den inte mycket mer Àn en glorifierad b-film frÄn andra vÀrldskriget dÀr inte mycket hÀnder. Filmen utspelar sig i det Naziockuperade Norge; Merle Oberon spelar en norsk kvinna som ser ut att ha sÄlt sig till fienden, dÄ hon gift sig med en ond nazistisk general. I sjÀlva verket Àr hon spion Ät de goda, och hennes Àkta trolovade Àr rentav en hemlig agent pÄ vÀg in med manskapet för att rÀdda landet (om nu allt gÄr vÀgen). Oberon Àr helt klart en Arznerfigur, hela tiden tolkad genom (men aldrig definierad av) de förvÀntningar som hennes olika roller krÀver; det Àr den enda konventionella hustrun i en Arznerfilm, just eftersom hon bara spelar en roll, och mÄste spela den sÄ bra som möjligt (sÄ att hennes man inte inser att hon Àr spion). Slutet har en sÀrskilt fin twist, nÀr hon Äterförenas med sin Àlskling (Brian Aherne) som chockas nÀr hon berÀttar att hon inte vill fly landet med honom; det Àr viktigare för henne att sparka naziröv Àn att klÀmma pÄ Brians. Snopen, nedslagen och efter en utdragen vÀgran, mÄste han lÀmna henne kvar i Norge, konstaterandes att hon Àr beredd att offra mycket mer Àn honom, den tilltÀnkta hjÀlten, nu nÀr kriget satt allt pÄ sin spets.

Tematiskt Ă€r dock Oberons rollfigur ganska frĂ„nkopplad frĂ„n den övergripande historien, som Ă€r en typisk ”om och nĂ€r ska skurken inse att han blir bedragen?”-thriller. Det Ă€r inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt en usel film, men knappast inspirerad, och hade det inte varit för Oberon sĂ„ hade ingenting specifikt pekat pĂ„ att just Arzner gjort den. IstĂ€llet kanske Oberons replik mot slutet bĂ€st av allt sammanfattar filmen, sedd till Arzners karriĂ€r:

”Darling, it isn’t that kind of world any more. People don’t dance and laugh and ski, as we once used to.”

I sin bok anvĂ€nder Ă„tminstone Judith Mayne detta citat för att jĂ€mföra filmen med Casablanca (1942) som producerades ungefĂ€r samtidigt. Hennes tes Ă€r att nĂ„got Ă€r fuffens med sĂ€ttet First Comes Courage ignorerades av sĂ„vĂ€l upphovsmĂ€nnen som kritikerna, nĂ€r dess tematik trots allt pĂ„minner en hel del om den i Casablanca. För egen del kan jag inte sĂ€ga annat Ă€n att det hela bara förstĂ€rker vad som Ă€r sĂ„ mĂ€rkvĂ€rdigt med just den filmen – mĂ„nga sotigt blödiga melodramer gjordes pĂ„ 1940-talet, sĂ€rskilt under andra vĂ€rldskriget, men nĂ„got slog extra rĂ€tt till i Casablanca. Den som vill pĂ„stĂ„ att det bara var en dussinfilm, inte bĂ€ttre eller sĂ€mre Ă€n nĂ„gon annan av samma slag, kan glatt jĂ€mföra med First Comes Courage för att se om den tesen verkligen stĂ€mmer. (Hint: Det gör den inte).

Efter First Comes Courage kan man inte sĂ€ga annat Ă€n att Dorothy Arzner ”försvinner”. Hennes karriĂ€r kan fortfarande spĂ„ras – under andra vĂ€rldskriget gjorde hon instruktionsfilmer till soldaterna, i radio hade hon ett slags socio-politiskt vett- och etikettprogram för kvinnor, hon gjorde som sagt ett par Pepsi-reklamer Ă„t Joan Crawford och hon kom Ă€ven att producera flera pjĂ€ser – men som filmskapare hade hon lagt allt pĂ„ hyllan. Det Ă€r omöjligt att sĂ€ga om hon slutade för att tiden gick henne förbi, eller om hon upplevde att kompromisserna var för stora, eller om hennes karriĂ€r saboterats, eller om det var en kombination av alla tre. Arzner gjorde i princip inga lĂ€ngre intervjuer, och de fĂ„ som gjordes pĂ„ 70-talet (nĂ€r hennes karriĂ€r Ă„terupptĂ€cktes i feministiska kretsar) sĂ„g hon sjĂ€lv över skriftligen, varför de ocksĂ„ Ă€r lite otillfredsstĂ€llande som historiska dokument.

Samtidigt Àr ocksÄ de intervjuerna, pÄ sitt sÀtt, belysande. Arzner redogör för sina upplevelser och sin karriÀr och Àr noga med att varken inbjuda till eller antyda mer personliga saker. Efter att ha berÀttat om hur hon hotat hoppa av Paramount, varpÄ hon istÀllet fick jobbet som regissör, konstaterar hon bara:

”So, there I was a writer-director. It was announced in the papers the following day or so.”

Sakligt, med kÀllor, vad det var.

Dorothy Arzner Ă€r i princip en person som – till skillnad frĂ„n hur mĂ„nga andra (för all del manliga) auteurer som helst – inte hade en röst. IdĂ©erna bakom hennes filmer, hennes motiv att göra film överhuvudtaget, Ă€r saker som förlorats i den privata sfĂ€r till vilken hon stĂ€ngde dörren. Hennes livspartner Marion Morgan dog 1971. NĂ„gon gĂ„ng dĂ€refter flyttade Dorothy frĂ„n Hollywood, ut till öknen, som för att leva ut sina sista dagar. I La Quinta, en liten ort i Coachelladalen, levde hon ensam till sin död 1979, vid 82 Ă„rs Ă„lder. Hon lĂ€mnade inte efter sig nĂ„gra anhöriga och liksom för sĂ„ mĂ„nga andra konstnĂ€rer som tiden glömt, var nyheten om hennes död inte mer Ă€n en notis i förbifarten. Inte ens hennes sista hem förblev riktigt platsen dĂ€r hon levde och dog för La Quinta expanderade kraftigt under 80-talet och Ă€r numera en urban, normalbefolkad turistort.

ÄndĂ„ Ă€r det svĂ„rt att avfĂ€rda analyser pĂ„ hennes filmer som önsketĂ€nkande efterkonstruktioner. Arzners filmer bĂ€r pĂ„ progressiva perspektiv som bara blivit tydligare ju fler Ă„rtionden som gĂ„tt, och som idag Ă€r sĂ„ synliga att det kĂ€nns i det nĂ€rmaste sjĂ€lvklara. Det som förblir ett mysterium – i brist pĂ„ bĂ€ttre ord – Ă€r avsikten. Hade Dorothy Arzner en aktiv, progressiv agenda? SĂ„g hon pĂ„ filmen som ett verktyg för social förĂ€ndring, likt exempelvis Weber innan henne? Eller var hennes filmer bara en förlĂ€ngning av hennes egen, moderna sensibilitet? RĂ„kade det bara vara sĂ„ att hon hade en stil, ett sĂ€tt att tĂ€nka, och att dessa saker placerade sig nĂ€tt och elegant i hennes filmer? Hon kan omöjligen ha varit omedveten om att hon var en normbrytare, att hon inte bara arbetade i en mansbransch utan levde i en heteronormativ vĂ€rld. Men det fascinerande med hennes karriĂ€r – Ă„tminstone som man kan fĂ„ grepp om den i efterhand – Ă€r sĂ€ttet hon, och alla andra, lĂ„tsades som att det regnade. Att hon ”passerade”, undercover men helt i ljusan dager, i en vĂ€rld dĂ€r alla visste ”vad” hon ”egentligen” ”var”.

Och vem hon ”egentligen” var? Tja, kanske Ă€r det sĂ„ att Arzners anonymitet sĂ€tter fingret pĂ„ vĂ„rt mĂ€rkliga behov av att förvandla livsöden till berĂ€ttelser. ”En kvinnas hjĂ€rta Ă€r en ocean av hemligheter” sa den gamla damen – mer krasst kan man sĂ€ga att vem som helst som fĂ€ller ner persiennerna och drar för gardinen pĂ„ kvĂ€llen har rĂ€tt att fĂ„ vara i fred. Dorothy Arzner lĂ€mnade inte efter sig nĂ„gon stor berĂ€ttelse om sig sjĂ€lv. Liksom de flesta höll hon den för sig sjĂ€lv i en för filmregissörer tĂ€mligen sĂ€llsynt uppvisning av integritet. Filmerna hon gjorde, karriĂ€ren hon hade som regissör, Ă€r vad vi fĂ„r. Det hade varit jĂ€ttespĂ€nnande att fĂ„ kunna skriva eposet om hennes liv, eller Ă„tminstone den stora melodramen, eller Ă„tminstone den pseudobiografiska biopicen dĂ€r hon lever i 80-Ă„rsdĂ„ldern bland sina femtio rosenbuskar i LA-öknen. Gick hon pĂ„ bio dĂ„? Vad tyckte hon om StjĂ€rnornas krig?

Men: Nej. Hennes sakliga, coola, autonoma och skarpsinniga hĂ„llning verkar ha dragit konturerna ocksĂ„ för hennes liv. Hon var för verklig för att göras om till fantasi. Det förefaller ocksĂ„ vara ett lustigt genusperspektiv. Att förstĂ€lla sig, förstora sig eller skapa Ă„t sig sjĂ€lv ett martyrskap, ingĂ„r i det manliga prerogativet; att fĂ„ vara larger than life, som Orson Welles; att konstruera en gigantisk myt Ă„t sig sjĂ€lv, som D.W. Griffith; att fĂ„ lida av Peter Pan-syndromet som Spielberg; att vara den urbana antropologen som Ruben Östlund. Den skapande man som inte ger sig sjĂ€lv en roll finner sig ofta fĂ„ en tilldelad sig.

Men Arzner var det ingen som ville röra för mycket pĂ„. Även den som vill göra henne till en sociopolitisk, feministisk ikon, nĂ„gon lĂ„ngt före sin tid, har hennes tystnad och anonymitet att brottas med. Om sig sjĂ€lv sa hon ingenting. Om sin karriĂ€r föreslog hon inga stora pretentioner. Sina filmer nĂ€mnde hon aldrig som annat Ă€n titlarna hon hade pĂ„ CV:t. Men hon arbetade hĂ„rt och gjorde sĂ„ gott hon kunde i sitt arbetsliv. Hon stack bara ut för att hon klĂ€dde sig i kavajer och slips.


NÀsta auteurathon kommer göra tvÄ kortare avstamp, först i Maya Deren och dÀrefter Ida Lupino, för att fortsÀtta med en större text om Mai Zetterling.


Referenser

Förutom kĂ€llor pĂ„ nĂ€tet kommer informationen i denna text frĂ„n ”Directed by Dorothy Arzner” av Judith Mayne, mig veterligen den enda bok som skrivits om Arzners karriĂ€r och verk. Den Ă€r frĂ„n 1994 och Maynes analyser Ă€r till viss del prĂ€glad av de akademiska diskurser som var poppis dĂ„. NĂ„gra ytterligare biografiska arbeten tycks inte ha gjort, trĂ„kigt nog, vilket sĂ„klart ocksĂ„ kan bidra till varför vi fortfarande kan sĂ€ga sĂ„ lite om Arzner, medan spĂ€nnande idĂ©er och kontraster spökar överallt i hennes filmer.


FREDRIK FYHR

maj, 2020 – januari, 2021


aut