Av alla tendenser i svenska titelöversĂ€ttningar Ă€r den allra vĂ€rsta den som bĂ€r den kalla, tondöva byrĂ„kratins ton, den som stĂ€mplar storyn som efter en skumlĂ€sning och inte överhuvudtaget begriper sig pĂ„ ett ord som ”nivĂ„â€.

Adua – bordellflickan Ă€r en sĂ„ hemsk titel att den bara kan jĂ€mföras med Mouchette – den vĂ„ldtagna. Dessa konstlösa och missvisande undertitlar verkar nĂ€stan försöka avrĂ€tta filmerna, som om publiken inte ska fĂ„ drabbas av deras effekt. Det Ă€r sĂ„ att man vill slĂ€nga hela det svenska sprĂ„ket i soptunnan och vara glad för alla yngre generationers anglosaxiska sprĂ„kvanor, för de har Ă„tminstone ett sprĂ„k de kan anvĂ€nda, med nyanser och nivĂ„er intakta. Det var verkligen inte bĂ€ttre förr.

Ju mer man tĂ€nker pĂ„ det, desto mer ser det ut som nĂ„gon slags moralpanik. Originaltiteln Adua e le compagne översĂ€tts ”Adua och hennes vĂ€nner”. Det kunde knappast ha varit svĂ„rt att kalla filmen för det. Men kanske herr och fru Censur utefter sina fyrkantiga hjĂ€rnkontor tĂ€nkte: Svenska folket ska inte behöva gĂ„ och se en film med en sĂ„dan snĂ€ll titel, bara för att finna en film om h-h-hoo- jag menar pro-prosst
 öh, glĂ€djeflickor!

SÄ i svensk översÀttning har inte Adua nÄgra vÀnner, det rÀcker med en glÀdjeflicka att titulera för omgivningen ska ni veta, och för att tala klarsprÄk om saken ska vi kalla henne bordellflickan.

NĂ„, denna bordellflicka spelades nu av Simone Signoret och alla som sĂ„g Clouzots De djĂ€vulska vet hur pass mycket ”flicka” det rör sig om. Signoret pĂ„minner om din ogifta faster, lika krass som klok, prĂ€glad av Ă„r och erfarenheter, kanske inte alltid helt nykter men vem kan klandra henne. NĂ€r hon spelade Adua var hon dessutom 39 Ă„r!

Men vansinnet tar inte slut dĂ€r. Filmen handlar om fyra prostituerade kvinnor som lĂ€mnar bordellen
 för att öppna en restaurang!

Ja, Adua Àr mer eller mindre en matfilm och till stora delar en proto-feel-good, med en story som i grunden inte skiljer sig jÀttemycket frÄn en film som Kalenderflickorna (2003) eller Hotell Marigold (2011).

Allvaret i filmen Ă€r mer implicit, liksom mycket var i det tidiga 60-talet. Vi fĂ„r aldrig se kvinnorna med sina torskar – vi fĂ„r bara se mĂ€nnen, samvetslösa i fyllan ramlar de ut pĂ„ gatorna efter stĂ€ngning; byggnaden ruvar oĂ„tkomlig och privat i kvĂ€llen. Kvinnorna tvĂ€ttar sina klĂ€der och tuggar sitt, som pĂ„ vilken arbetsplats som helst.

Filmens avgörande princip Àr att ingenting i den accentueras. Kvinnorna Àr inte lyckliga och inte olyckliga. Regissören Antonio Pietrangeli flörtar inte, till skillnad frÄn en Fellini eller en Buñel, med myten om den lyckliga horan. Pietrangelis blick Àr rak och socialt orienterad. Rent tekniskt mÄ den italienska filmen ha lÀmnat neorealismen vid det hÀr laget, mycket tack vare just Fellini, men dess principer lever till stor del kvar i hjÀrtat pÄ Àldre filmare som Pietrangeli.

Detta betyder inte att filmen Ă€r naiv eller ”objektiv” i förhĂ„llande till samhĂ€llet den gestaltar. Det som ofta gjorde den italienska filmen sĂ„ briljant var ju att dess raka stil ofta ledde till att samhĂ€llets brister kom upp till ytan av sig sjĂ€lvt. I början av Adua mĂ„ste Adua och hennes tre vĂ€nner frĂ„n bordellen hitta nya liv, hedervĂ€rda liv ute i samhĂ€llet. Nya lagar gör att bordellen mĂ„ste stĂ€nga permanent.

De nya lagarna Àr inte pÄhittade. Inte heller prostitution. Adua och hennes vÀnner bestÀmmer sig alltsÄ för att starta en restaurang. Filmens frÄgestÀllning Àr egentligen enkel. UtifrÄn samhÀllet som det ser ut, vad Àr den realistiska utgÄngen? Man kan inte skylla pÄ fiktionen. Adua anvÀnder samhÀllets spelplan, som den ser ut, för att berÀtta en historia som Àr helt rimlig.

Filmens punchline kommer sent, och större delen av filmen Àr en melodram som ser relativt lealös ut pÄ ytan. De har inga pengar, mÄste lÄngsamt bygga upp sitt kök. De mÄste hitta rutiner för vem som ska laga vad. Tiden stÄr still nÀr den första kunden hittar till deras trattoria, som för övrigt ligger i en osedvanligt pittoresk liten avkrok som vÀl skulle legat etta pÄ TripAdvisor idag.

Kvinnorna arbetar och samtalar och blir osams och sams och det hela pĂ„minner om vilken vardag som helst. Vi lĂ€r kĂ€nna dem och kanske hinner beundra filmen för dess trĂ€ffsĂ€kra personportrĂ€tt. Adua Ă€r sĂ„klart den mest chosefria, i Signorets gestalt stĂ€ndigt med skjortkragarna uppvikta. Caterina (Gina Rovere) Ă€r den kĂ€nsligare av de fyra, varm och solidarisk till naturen men ocksĂ„ blyg och rĂ€ddshĂ„gen nĂ€r det kommer till konflikter. Lolita (Sandra Milo), om det nu Ă€r hennes riktiga namn, har svĂ„rt att sluta plira pĂ„ kunderna och Adua försöker lĂ€ra henne att inte svĂ€nga med stjĂ€rten nĂ€r hon serverar mozzarella. Marilina (Emmanuelle Riva) springer in och ut ur filmen – vissa tror hon Ă€r galen. Hon har en liten son som efterhand flyttar in. SĂ„ fort hon inte vet vart han Ă€r fĂ„r hon panik.

Kvartetten Signoret, Milo, Riva och Rovere var en stjĂ€rnensemble 1960, men det finns ingen felplacerad flĂ€rd i den hĂ€r filmen. KaraktĂ€rerna Ă€r noga avrundade, perfekt preciserade och i synnerhet autonoma. Ingenting görs av deras historia, för ingenting behövs göras av den – tvĂ€rtom Ă€r en av filmens stora förtjĂ€nster Ă€r sĂ€ttet den gestaltar livet för ett par kvinnor som bara försöker fĂ„ vardagen att gĂ„ runt; som egenföretagare, rentav!

Medan detta pĂ„gĂ„r sker Ă€ven en subtil process dĂ€r kvinnornas identiteter prövas mot samhĂ€llets strukturer. GĂ„r det att leva ett hederligt liv om man varit prostituerad? Adua lĂ„ter sig falla, mot bĂ€ttre vetande, för en bilförsĂ€ljare (spelad av Marcello Mastroianni, för Ă€r det en italiensk 60-talsfilm sĂ„ dyker han vĂ€l upp förr eller senare). Caterina blir ocksĂ„ uppvaktad av en ung man som inte vet vad hon gjort med sitt liv tidigare. Hon tĂ€nker sig att hon kan gifta sig med honom och kanske fĂ„ en bĂ€ttre framtid. För Marilina, som har sin son men ingen man, Ă€r livet redan en svĂ„r kompromiss. Lolita Ă€r den enda av de fyra som suckar och sĂ€ger att hon saknar bordellen – jobbet dĂ€r var inte lika krĂ„ngligt som att hacka lök.

Rent politiskt Àr scenariot snarlikt det i Claude Chabrols VÀninnorna, en annan film frÄn 1960, som handlade om fyra kvinnor i Paris och deras möjligheter till sjÀlvstÀndighet i samhÀllet som det sÄg ut. Det den filmen vinner i elegans och intellektuellt avancemang övertrÀffar Adua med ren konkretion och uppriktighet: Slutet Àr bittert och elÀndigt, utan att vare sig vÀltra sig i skit eller lÄtsas som att nÄgon vacker skönhet finns att vinna ur situationen.

NĂ€r verkligheten hinner ikapp Adua och hennes vĂ€nner gör den det med en charmlös omedelbarhet, som en trĂ„d som redan gĂ„tt upp i andra Ă€nden, precis som besvikelser drabbar en i verkligheten. Men det vi minns efterĂ„t Ă€r inte filmens oundvikliga slut utan allt som kvinnorna sysslat med under tiden. Hur de anstrĂ€ngde sig, mer Ă€n de sjĂ€lva förstod, för att bryta en av klasstrukturernas nivĂ„er av cement och ta sig in i ett sĂ„ kallat ”hederligt” liv, ett som pĂ„gĂ„r i samma offentliga ljus som faller pĂ„ oskyldiga bagare eller cykelbud.

Att vi egentligen tidigt kan ana att dessa kvinnor Àr körda hur de Àn gör har ju att göra med att vi Àr riktiga mÀnniskor som lever i den verkliga vÀrlden. Vi kÀnner till sakers tillstÄnd som ett sjÀtte sinne. De sexualpolitiska dogmer som fördömer kvinnorna i denna film har i stommen inte kvÀvts. De har levt kvar, vuxit sig ner i rötterna pÄ vÄra rÀttssystem dÀr de visat sig oerhört svÄra att bli av med.

Adua visste att hon sjĂ€lv mĂ„ste gĂ„ ut och ta den rĂ€ttmĂ€tiga rĂ€ttvisa som vĂ€rlden inte vill ge henne. Det Ă€r en kamp som förs om och om igen, och Adua svĂ€r att aldrig ge upp i den dĂ€r allra sista scenen, dĂ€r bordellflickan blivit nattvandrare. Budskapet Ă€r chockerande modernt: Det spelar ingen roll om prostitution Ă€r lagligt eller olagligt – de som sĂ€ljer sex har Ă€ndĂ„ inget annat val.

FREDRIK FYHR


Adua e le compagne. 1960 ITALIEN 106 min. sv/35mm/1.66:1. R: Antonio Pietrangeli. S: Simone Signoret, Sandra Milo, Emmanuelle Riva, Gina Rovere, Claudio Gora, Marcello Mastroianni, Ivo Garrani, Glanrico Tedeschi, Antonio Rais, Duilio D’Amore, Valeria Fabrizi, Luciana Gilli, Enzo Maggio, Roberto Meloni.