GÄr det att sammanfatta ett filmÄr?

Ja, med tanke pÄ att det inte rÄder nÄgon brist pÄ retrospektiv och ÄrsbÀstalistor i slutet av varje Är sÄ kan man konstatera att vi har ett osvikligt behov av att sammanfatta Är ocksÄ i filmens tecken. GÄr det att sammanfatta ett filmÄr över sextio Är senare? Tja, varför inte. Kanske man rentav kan göra det med större skÀrpa. MÀrkligt nog Àr det ju sÄ, filosofiska diskussioner om tid förutan, att ett enskilt Är Àr annorlunda Àn ett annat. De flesta nöjer sig med att referera till 60-talet som 60-talet, till exempel. Men det Àr dÀremot snÄrigare att skilja pÄ 1960 och 1961, sÀrskilt för en som inte levde dÄ sjÀlv.

SnÄrigt, men inte omöjligt.

HĂ€r följer dĂ€rför den första texten om filmĂ„ret 1960. Ett filmĂ„r som kĂ€nnetecknas av stora kontraster mellan högt och lĂ„gt och djupt och ytligt, kontraster som i vĂ„r tid minskat Ă„ ena sidan, ökat Ă„ andra sidan. Det Ă€r ett latensens Ă„r – en bĂ„t som inte gungas; det sena 50-talets trender Ă€r fortfarande intakta men de stora förĂ€ndringarna (orsakade framför allt av Hollywoods strategier mot TV) har redan satts i verket. Året innan, 1959, kom Ben-Hur, det stora eposet som signalerade att gamla tiders storfilmer i Borta med vinden-stuk var tillbaka. Under första halvan av 1960-talet ska storslagna epos dominera biljettkassorna, ihop med stjĂ€rnspĂ€ckade komedier och familjefilmer. Musikalen och westernfilmen dör lĂ„ngsamt ut, likasĂ„ det macho krigsĂ€ventyret. Biografen ska nu bli en arena för events; en biofilm nĂ„got du ser Med Hela Familjen, eller ihop med din partner pĂ„ egentiden eller bara för att en film tar fyra timmar. BĂ€st att klĂ€ upp sig.

Följande Àr statistik över de tio mest framgÄngsrika filmerna i USA Ären 1954-1965 vad gÀller genre:

PÄ mÄnga sÀtt ska bioÄren 1961-65 vara mer pryda och harmlösa Àn det mer beryktat prÀktiga 50-talet nÄgonsin var.

Men bara om man rör sig i de rumsrena salongerna, sÄklart. Under ytan pÄgick en helt annan revolution av sex och vÄld, Àven om den fortfarande existerade i marginalerna. Det rör sig dels om de nya vÄgarna, inte bara i Frankrike utan Àven i Japan, Polen, Storbritannien, ja lite hÀr och dÀr. Det rör sig om psykologiskt djupa dramafilmer, rÄtt vÄldsamma thrillers och gladlynta nudistfilmer; humor som skulle Äterkomma i Rosa pantern, vÄld som skulle dyka upp i James Bond, psykologiska karaktÀrer som skulle utvecklas i mer och mer moderna mainstreamdramer.

Det enda som faktiskt syntes pÄ ljusan dager var skrÀckfilmen. TonÄringarna som flockades till biograferna pÄ 50-talet för att se skrÀcken i svarta lagunen eller the blob, visade inga tecken pÄ att sluta gÄ dit. TV var inget hot mot ungdomskulturen, för vilken biografen blev en social mötesplats och monsterfilmerna deras kultur.

SÄ, om vi ska börja titta pÄ filmÄret 1960 sÄ tycker jag det Àr en spÀnnande plats att börja.

Elefanten i rummet hĂ€r Ă€r sĂ„klart Psycho, som ofta kallats ”den första moderna skrĂ€ckfilmen” och dylikt. Det var den sĂ„klart inte, men det var den första moderna skrĂ€ckfilm som övervĂ€gdes seriöst av etablissemanget. Inte pĂ„ en gĂ„ng, sĂ„klart, för kritiker tenderar att avsky sĂ„dant de inte förstĂ„r – och fĂ„ begrep vad Hitchcock höll pĂ„ med nĂ€r han gjorde Psycho – men nĂ€r filmen blev en stor succĂ© och utvecklade en snabb kult sĂ„ fick man illa kvickt Ă€ndra instĂ€llning och erkĂ€nna att det var en mycket speciell film. Som exempel pĂ„ filmens popularitet kan man titta pĂ„ Bob Dylan-lĂ„ten ”Motorpsycho Nightmare” frĂ„n 1964:

There stood Rita
Lookin’ just like Tony Perkins
She said, ’Would you like to take a shower?
I’ll show you up to the door’
I said, ’Oh, no! no!
I’ve been through this movie before’

I samma lĂ„t sjunger Dylan att Rita ”looked like she stepped out of La Dolce Vita”, en annan film som lustigt ocksĂ„ hade vĂ€rldspremiĂ€r 1960. Att just Dylan refererar till just dessa filmer i denna sĂ„ng Ă€r ganska talande. ”Motorpsycho Nightmare” Ă€r en slags plojlĂ„t, en studentikos parodi pĂ„ den typ av Ă€ppelpajdoftande folksĂ„nger som Dylan blev kĂ€nd för. Huvudpersonen i sĂ„ngen rĂ„kar svĂ€nga förbi en gĂ„rd dĂ€r det bor en galen bonde med sin sexuellt förvirrade dotter, ett scenario som visar att narrativen om den farliga enslingen ute i den farliga amerikanska bushen (som lĂ„g bakom Psycho och dess framtida varianter, inte minst Tobe Hoopers MotorsĂ„gsmassakern) hade satt sig och brett ut sig. (Att dottern Rita ser ut som nĂ„got ur Fellinis film accentuerar i sin tur filmkonstens drömska overklighet, samtidigt som det Ă€r ytterligare ett satiriskt skĂ€mt som jĂ€mför den naiva amerikanska bonddottern med de rika jetsettarna i Rom).

Studerar man Psychos produktionshistoria kan man ocksĂ„ hitta tecken pĂ„ att det fanns gott om tabun, somliga kanske inte ens formulerade för ens inre öga, som filmen bröt mot. Nakna kroppar och sexuella ”avvikelser” var en sak, detta var en tid dĂ„ filmer inte lĂ€ngre orkade lĂ€gga band pĂ„ sig, men Hitchcock fick problem med censorerna ocksĂ„ för att förtexterna var för intensiva och för att han haft mage att filma Janet Leigh nĂ€r hon spolar ner lite pappersbitar i en toalett. Och ja, det kan mycket vĂ€l vara (som det ofta sĂ€gs) den första film som visade en spolande WC i bild. Somliga kritiker blev ocksĂ„ mycket illa berörda av filmen. En av dem, CA Lejeune pĂ„ The Observer, gick innan filmen var klar och sade sedan upp sig som filmkritiker. Hit men inte lĂ€ngre, Hollywood!

Det mesta kring Psycho Àr emellertid kÀnt. Hitchcock, som vid det hÀr laget var kÀnd frÄn TV, anvÀnde sitt TV-team för att göra en b-film att konkurrera med andra b-filmer. Han skapade en PR-kampanj som gick ut pÄ att ingen fick glida in efter att filmen börjat. Denna gimmick (snodd frÄn Cluzot som gjort samma sak med De djÀvulska i Paris nÄgra Är tidigare) var faktiskt det mest kontroversiella med hela filmen; biografÀgare var rÀdda för att de skulle förlora pengar. Men gimmicken funkade och köerna gick runt hörnet. Filmen blev den nÀst mest framgÄngsrika filmen i USA det Äret (etta var utan konkurrens Spartacus, mer om det lite senare).

SĂ„ vad var det Hitchcock hade rĂ€knat ut? Vad var det för b-filmer han konkurrerade med och var de sĂ„ himla ”b” egentligen?

Mer om det i fortsÀttningen som följer.

-> Del 2.

FREDRIK FYHR


Videosöndag