Först och frÀmst: Ingenting i den hÀr filmen Àr bÀttre Àn den svenska titeln. Jag vet inte mycket om hur livet var att leva för hundra Är sedan, men titeln BlÄ BlÀsen ger Ätminstone nÄgon slags touch, en dekor frÄn svunna tider som gör att man kan placera sig lite i rÀtt feeling. Blue Blazes Rawden var originaltiteln, OK. BlÄ BlÀsen? Jag hÀnger med.

BlĂ„ BlĂ€sen himself var William S. Hart, sĂ„klart. Vid den hĂ€r tiden hade han gjort ett tjugotal Westerns ihop med Thomas Ince, en av erans stora filmmoguler och synonym med mycket av det tidiga Hollywood. Han var, som tidigare nĂ€mnts, den stora cowboystjĂ€rnan pĂ„ den hĂ€r tiden – BlĂ„ BlĂ€sen regisserade han sjĂ€lv, vilket kanske innebar ett visst mĂ„tt av nobless.

Eventuellt kan Hart ha varit inspirerad av den omhuldade skandinaviska filmen, för han spelar hĂ€r en skogshuggare och vi fĂ„r gott om vintriga vyer dĂ€r han hugger ner trĂ€d, medan titelkorten med dödsförakt kallar honom ”naturens förgörare”. Det Ă€r inte riktigt en Western och det Ă€r inte riktigt en Ă€ventyrsfilm; den rör sig i mellanrummet, i den sĂ„ kallade bergsfilmen som var sĂ€rskilt populĂ€r under stumfilmstiden, men som mycket sĂ€llan dyker upp idag (inkognito, i en film som The Revenant, till exempel; knappast den typ av film man ser ofta).

SjĂ€lva storyn Ă€r en teknikalitet. Naturligtvis Ă€r Hart en skurk i början av filmen, men hĂ€ndelser gör sĂ„ att han finner det goda i sig sjĂ€lv och dĂ€rför kollapsar helt. Han har ihjĂ€l en man under ett kortspel, och mĂ„ste sedan dölja detta faktum nĂ€r den mördades mor och bror kommer pĂ„ besök. Det pĂ„minner en del om I mĂ€starens fotspĂ„r (1916), om Ă€n inte riktigt lika mycket som den filmen pĂ„minde om On the Night Stage (1915). PoĂ€ngen Ă€r hursomhelst att Harts filmer var ungefĂ€r likadana. Året efter, i VĂ€gen till Santa Fe, var den döda Harts bror. SĂ„ vice versa hit, vice versa dit, ibland Ă€r upp ner, ibland Ă€r ner upp.

Vissa av Harts filmer var bĂ€ttre Ă€n andra – BlĂ„ BlĂ€sen ligger helt klart nĂ„gonstans mittemellan. De vintriga vildmarksmiljöerna Àr vĂ€ldigt mysiga, sĂ€rskilt i kombination med det dĂ€r timmerhotellet dĂ€r större delen av filmen utspelar sig (med scenografi som fĂ„r en att vagt tĂ€nka pĂ„ The Shining mitt i alltihop).  Den riktiga skurken i dramat Ă€r en fransyska som Ă€r rasistiskt kodad som ”halvblod”, med ”vildens Ă„dra” i sitt blod – det Ă€r henne de bĂ„da mĂ€nnen slĂ„ss över, men naturligtvis Ă€r det hennes fel. BlĂ„ BlĂ€sen sjĂ€lv kan dock lĂ€gga allt annat Ă€n egot Ă„t sidan och möta solnedgĂ„ngen i ensamhet, som sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger förr.

Den som grĂ€ver ner sig i filmhistoriens vagga vet att man fĂ„r ta det trĂ„kiga med det roliga – och en fördel med det facit vi har i hand, som gör att vi kan peka ut filmens absurda myter och förhatliga rasism och sexism, Ă€r att vi kan ha det i Ă„tanke ocksĂ„ i moderna filmer. Saker utvecklas ju inte sĂ„ fort och effektivt som vi kanske fĂ„r för oss, och det enda som tiden gör med en hundra Ă„r gammal film som denna Ă€r att ge oss perspektiv. Hart var en stjĂ€rna dĂ„, men bara en nuna nu. Vi ser strukturer och förtryck i filmen nu, men dĂ„tidens publik sĂ„g till stor del eskapism och fantasi. Tiden har skalat av det förledande effektsökeri som alltid gĂ„r igen i nuet, sĂ„ Ă€ven det vi lever i.

Det Ă€r just i de stora, enkla, underhĂ„llningsfilmerna frĂ„n Hollywood – Ă€ven de sprillans nya – dĂ€r vi verkligen hittar de naknaste och mest komplexa sanningarna om vĂ€rlden vi lever i. Det gĂ€ller för BlĂ„ BlĂ€sen sĂ„vĂ€l som för nĂ€sta Marvelfilm. Du kanske tror att du stĂ€nger av hjĂ€rnan men den matas friskt. Vi kan vĂ€lja att se det eller inte.

FREDRIK FYHR


’Blue Blazes’ Rawden. 1918 USA 65 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm R: William S. Hart. S: William S. Hart, Maude George, Robert McKim, Gertrude Claire, Robert Gordon, Jack Hoxie.