Monthly Archive:: mars 2021

💿 Bombay Rose (2019)

Bombay Rose må säljas som den första indiska handanimerade långfilmen, men filmer måste ju tyvärr säljas som något. Det har gett lite för stora proportioner, tror jag, åt vad som i verkligheten är en diskret och ganska fragil film, ingenting man spänner ögonen i för hårt eller analyserar med för höga anspråk. Främst av

💿 Chicago (2002)

Det fanns en tid då filmer som Chicago var nästan allt Hollywood gick ut på. Tider som 1934, när Wiliam Powell dansade runt en stor gräddtårta i Den store Ziegfeld. Eller tider som 1954 när Gene Kelly dansade i regnet. Till och med tider som 1958 då Maurice Chevalier sjöng om små söta flickor

💿 Sjunde himlen (1956)

Jag undrar om Hasse Ekman hade det tråkigt. Jag tycker det verkar lite så. Inte så att han tyckte synd om sig själv, trots att det finns gott om överpriviligierade personer som gör det, och inte så att han var någon döende dandy; nä, se det var han för ”svensk” för. Hans leda kanske

💿 Red Sparrow (2018)

Det måste vara något fel på mig, ty jag provocerades av The Hunger Games men inte av Red Sparrow. Francis Lawrence regisserade båda filmer och Jennifer Lawrence (ingen relation) hade huvudrollen. I den populära Young Adult-succén såg jag en hutlös och korrupt film som inte kunde låta bli att strunta i satiren och göra smaskig

💿 Tre timmar att hämnas (1954)

Några tre timmar att hämnas borde inte finnas, realistiskt sett. Låt säga att hämnaren kommer in i byn för att hämnas på invånarna, som försökte hänga honom för ett mord han inte begått. Vi vet att han är oskyldig, för vi ser att han är Dana Andrews och man gör inte Dana Andrews till

💿 Max och Max Bättre… (1921)

Om och om igen visar det sig att stumfilmens värld var en värld precis lika rik och mångfasetterad som den moderna filmens. Särskilt komedier från stumfilmstiden tenderar att bli betraktade som ett monotont block av primitiva akrobatkonster. Men varje konstnär värd namnet pejlar in alla möjliga saker i sina känselspröt, och det gäller oavsett

💿 Dubbelgångaren (1993)

Den är sällsynt, den där perfekta dåliga filmen. De flesta dåliga filmer, särskilt om man sågar dem, skapar absurda förväntningar. Man kan bedja och vädja om att det är ett slöseri på tid men en läsare tänker ändå ”Den måste jag se!” och sitter sedan där och tänker ”fan, den var ju inget bra.”

📼 Kapselrecensioner februari – mars 2021

The Big Sleep (1978). Blow Dry. Bombay Rose. Cleopatra. Crime Wave. De 39 stegen (1978). De bestialiska. De bästa åren. Djävul i en blå klänning. Döden i grytan. En dam försvinner (1979). Everest. Everly. Everybody’s Fine. Every Secret Thing. Everything or Nothing. Every Thing Will Be Fine. Evigt ung. Evil Dead (2013). Fast &

💿 Vägen till Santa Fé (1919)

Heder och ära! Bekräftelse och erkännande! Ingen kan som råskinnet sukta dessa ting, antar jag. När Sylvester Stallone var Oscarsnominerad för Creed kunde man känna oset av hans suktande, och den absoluta smaken av syra när han inte vann. Jag tror att William S. Hart drabbades av något liknande när han stod på toppen

💿 John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Jag var redo att skriva en recension på den här filmen. Jag trodde jag hade ett par saker att säga. Sedan såg jag att jag redan skrivit om John Wick och John Wick 2 och att alarmerande lite finns att tillägga i John Wick 3, som fått den iögonfallande pretentiösa undertiteln ”parabellum”. Chapter 3 är

📚 Filmåret 1960 (del 2)

<- Del 1. Verkligheten har som alltid fler gråskalor. Psycho har inte på något sätt ett överskattat anseende, för den var verkligen precis så inflytelserik och banbrytande som det sägs att den var, men det var inte filmen som egenhändigt gjorde skräckfilmer mer moderna och psykologiska. Moderniseringen och psykologiseringen av skräckfilmen var en pågående rörelse som