Jag var redo att skriva en recension pĂ„ den hĂ€r filmen. Jag trodde jag hade ett par saker att sĂ€ga. Sedan sĂ„g jag att jag redan skrivit om John Wick och John Wick 2 och att alarmerande lite finns att tillĂ€gga i John Wick 3, som fĂ„tt den iögonfallande pretentiösa undertiteln ”parabellum”.

Chapter 3 Àr i princip samma film som de tvÄ tidigare, men det verkar som att nÄgon slags hjÀrntvÀtt börjat fungera. Dessa filmer, som gÄr ut pÄ att Keanu Reeves dödar drygt femtio personer i timmen, har faktiskt bara fÄtt bÀttre och bÀttre anseende och Chapter 3 skulle man kunna fÄ för sig Àr en riktigt bra film om man bara skummar igenom konsensus-puffarna pÄ Metacritic eller RottenTomatoes. Det Àr fascinerande.

Inte för att John Wick-filmerna Àr dÄliga, vilket Àr fel ord att anvÀnda. Inte för att de Àr extremt vÄldsamma, vilket de absolut Àr. Inte för att de Àr omoraliska, vilket Àr rÀtt sÄ irrelevant. Inte heller för att uppskattandet av extremt vÄldsamma actionfilmer Àr detsamma som dÄlig smak, vilket Àr en nonsensÄsikt.

Nej, det Àr fascinerande för att alla plötsligt lÄtsas som att det inte finns nÄgot att sÀga om de hÀr sakerna. Jag undrar: Vad i helvete ska man prata om, om man inte pratar om hur ofantligt jÀvla vÄldsam den hÀr filmen Àr?

VĂ„ldet i John Wick-filmerna har blivit som en elefant i rummet – extremt, totalitĂ€rt, fundamentalt; det Ă€r filmer som handlar om vĂ„ld, vĂ„ld och inget annat
 men vi ska inte vara den som Ă€r den. VĂ„ld pĂ„ film Ă€r kul och vĂ„ld i verkligheten inte kul och de tvĂ„ sakerna har inget med varandra att göra. Drar man inte strecket dĂ€r och slĂ€pper man inte saken sedan, som en het potatis, dĂ„ Ă€r man som en förintelseförnekare för somliga genrefans. Quentin Tarantino, som inte verkar ha problem med mycket hĂ€r i livet, blir fly förbannad om journalister börjar diskutera vĂ„ld med honom. Det, av alla saker, provocerar honom.

SjĂ€lv tycker jag inte att man kan sĂ€ga att nĂ„got vackert drama kan representera mĂ€nniskans natur och samtidigt sĂ€ga att en vĂ„ldsam actionfilm bara Ă€r en vĂ„ldsam actionfilm. VĂ„ldsamma filmer Ă€r vĂ„ldsamma för att vĂ€rlden Ă€r vĂ„ldsam. Hur vi reagerar pĂ„ vĂ„ld pĂ„ film har att göra med vad för relation vi har till vĂ„ld i verkligheten. De hĂ€r sakerna borde vara sjĂ€lvklara. IstĂ€llet bejublas John Wick som en kĂ€ftsmĂ€ll till gory rulle liksom, ”opretentiös” (!) och ”sjĂ€lvmedveten”. Ingen vill vara personen som sĂ€ger nĂ„got för personligt eller intressant.

Men en actionfilm som betraktar sig som ett ”kapitel” och dessutom heter Parabellum Ă€r ju uppenbarligen inte opretentiös. (En opretentiös titel hade varit JW3 – Everybody Fucking Dies). Och filmen har ingenting att vara sjĂ€lvmedveten om, eftersom den bara handlar om vĂ„ld. Allt som hĂ€nder omkring vĂ„ldet finns till för att föra fram vĂ„ldet sĂ„ smidigt som möjligt. Det Ă€r filmens försvarsmekanism och i Parabellum blir den vĂ€ldigt tydlig.

Filmen utspelar sig nÀmligen i sitt eget lilla Wickiversum, en GTA-inspirerad pseudoverklighet dÀr en internationell kriminell underjord styr och stÀller med markörer, fraktioner, sociala spel och ordningar. Den hÀr vÀrlden Àr rÀtt intrikat om man försöker zooma ut och bli klok pÄ den; gör man det ser man ocksÄ att den Àr helt godtycklig. Fasaden faller. VÀrldsbygget finns faktiskt bara till för att ge carte blanche till en frustrerad manusförfattare som vill hitta snabbaste vÀgen till förlösande vÄld.

Intrigen blir dĂ€rför nĂ„got i den hĂ€r stilen: Åh nej, en grejsimojsi-förbannelse kastas pĂ„ Wick av en nĂ„nting-nĂ„ntingist. Allt hopp Ă€r ute! Fast vĂ€nta, det finns en humledumle hos en hurdur-tomte. Åh nej! Detta betyder krig
 förlĂ„t, parabellum, för latin Ă€r coolt. Nu fĂ„r de passa sig, nĂ€r dittet Ă€r dattifierat. MĂ„tte dattet bli ett ditt igen. Fast, som det hette i en film av Shyamalan, kanske narfen Ă€r synsk!

Stand by för John Wick 4 dĂ€r fler substantiv fĂ„r nya adjektiv och dĂ€r fler handlingar leder till konsekvenser. I vanliga fall hade jag drivit med filmen nu, men det Ă€r faktiskt den enda tematiska trĂ„den i filmen. Handlingar leder till konsekvenser! ”Consequences
!” muttrar Kenny, som en manusförfattare som stirrar pĂ„ en vit sida och försöker lista ut hur en berĂ€ttelse fungerar.

PoÀngen ska sÄklart vara alla utdragna scener av folk som skjuter och slÄss. Jag har redan gÄtt igenom mitt problem med de sekvenserna: Koreografin Àr uppenbar och otroligt repetitiv. Att se en John Wick-film Àr som att stirra pÄ en akrobat som hoppar upp och ner i en trampolin i tvÄ timmar. Efter ett tag listar man ut kombinationen av sparkar, blockeringar, nackskott och svÀrdhugg, tjonk-tjonk pÄ skaftet sÄ sitter den gött i bröstkorgen, och sÄ vidare. John Wick sjÀlv Àr en utbytbar och meningslös karaktÀr, utan nÄgon som helst personlighet eller sammanhÀngande motivation (vilket inte alls Àr tanken) och det blir Ànnu tydligare i den hÀr tredje filmen, dÀr han helt enkelt bara gör det han programmeras att göra.

Jag hoppas att det avslöjas i John Wick 4 att alltihop faktiskt utspelar sig i the Matrix, och att John Wick-filmerna varit en enda stor prequel för en Matrix 4. Det skulle förklara hur mÄnga som dödas pÄ öppen gata medan ett hav av statister gÄr omkring utan att mÀrka nÄgonting, och det skulle göra John Wick-serien till mer av en blÄpillerfilm. Nu Àr det vÀldigt mycket en rödpillerfilm.

FREDRIK FYHR


Fotnot. Denna recension skrevs i juni 2020.


2019 USA 130 min. fÀrg/ARRIRAW 3.2K, DI 2K/2.39:1. R: Chad Stahelski. S: Keanu Reeves, Ian McShane, Asia Kate Dillon, Lance Reddick, Mark Dacascos, Halle Berry, Laurence Fishburne, Anjelica Huston, Saïd Taghmaoui, Jerome Flynn, Randall Duk Kim, Margaret Daly, Robin Lord Taylor, Susan Blommaert.