Heder och Àra! BekrÀftelse och erkÀnnande! Ingen kan som rÄskinnet sukta dessa ting, antar jag. NÀr Sylvester Stallone var Oscarsnominerad för Creed kunde man kÀnna oset av hans suktande, och den absoluta smaken av syra nÀr han inte vann.

Jag tror att William S. Hart drabbades av nĂ„got liknande nĂ€r han stod pĂ„ toppen av sin storhetstid. Hart, den första riktiga WesternstjĂ€rnan, hade pangat skurkar och Ă„trĂ„tt findamer sedan han gjorde entrĂ© 1915 – och pĂ„ den hĂ€r tiden utvecklades filmmediet sĂ„ fort att det ena Ă„ret inte sĂ„g ut som det andra.

Harts filmer var bÄde sentimentala och vÄldsamma, liksom han sjÀlv alltid var ett rÄskinn som brottades med moralen. Idag framstÄr hans filmer som dels förlegade, med all deras storögda moralism, men ocksÄ före sin tid. Liksom folk idag tror att filmhistorien började med Star Wars trodde folk pÄ 70-talet att den började med John Wayne. Men Wayne var en Hart-ripoff. Diligensen, filmen som gjorde Wayne och John Ford legender, var praktiskt taget en Hart-remake.

NĂ€r det begav sig var VĂ€gen till Santa FĂ© det pĂ„kostade projekt dĂ€r Hart skulle kliva upp nĂ„gra steg och bli en Ă€rbar filmstjĂ€rna. Mer Ă€n det publikfriande pang-panget var detta en mer lĂ„gmĂ€ld och psykologiskt orienterad melodram i westernmiljö. Den hade alla förtecken för en film med ”god smak”, sĂ€kert Ă€n mer chic eftersom Hart ju var en sĂ„dan butch, synonym med sĂ„nt dĂ€r rufftuff, liksom folkligt, skrĂ€p och sĂ„nt. Utan att ha nĂ„gra historiska kĂ€llor i bakfickan kan jag gissa att den hĂ€r typ av glorifierade westernproduktion lade grunden för filmer som Sheriffen eller Fords klassiker Förföljaren, filmer som baby boomer-generationen ofta utgĂ„r ifrĂ„n kom frĂ„n ingenstans.

Som vĂ€ntat blev kritiken blandad – vissa hyllade filmen, medan andra var mer skeptiska och ogillade vad de ansĂ„g var en moralisk grĂ„zon. Storyns premiss handlar om ett mord dĂ€r VĂ„r Dam (Jane Novak) luras till att tro att hon dödat en man i sjĂ€lvförsvar, medan det i sjĂ€lva verket Ă€r hennes lömska bror (Robert McKim, som senare var skurken i Zorros mĂ€rke) som gaslyst henne till denna misstro. I sjĂ€lva verket Ă€r det förstĂ„s han som Ă€r den skyldige, vilket gör systern till bĂ„de medbrottsling och oskyldig. Detta smekte inte alla kritiker medhĂ„rs, som menade att hjĂ€ltar ska vara hjĂ€ltar och skurkar ska vara skurkar.

Alla var dock ense om att filmen var oerhört vacker att se pĂ„, och om detta rĂ„der inga tvivel. Hart arbetade med sin standardregissör Lambert Hillyard och fotografen Joe August för att fĂ„ till sĂ„ blĂ€ndade kaliforniska vyer som möjligt. PĂ„ hĂ„ll ser det ut att kunna vara precis den Ă€rbara film som skulle göra Hart till ett stort namn i filmens vĂ€rld, och inte ”bara” en actionhjĂ€lte.

SjÀlv sÄllar jag mig till de skeptiskas skara, Àven om mina invÀndningar förstÄs inte har att göra med puritanism, eller denna stÀndigt Äterkommande nerv av krÀnkthet hos mÄnga kritiker nÀr de ser nÄgot de inte kÀnner igen och dÀrför inte kan vara överlÀgsna mot, varpÄ de vresigt surnar i en slags rastlös impotens.

Mitt problem med VĂ€gen till Santa FĂ© Ă€r mer basalt – den har inte mycket till konflikt. Storyn bottnar som sagt i ett mord. Hart spelar den dödes bror och större delen av filmen utspelar sig ute i öknen. Det Ă€r nĂ€mligen en nybyggarskröna, ocksĂ„ en populĂ€r subgenre till westernfilmen som lĂ€ttast kan beskrivas som en ökenroadmovie i karavanform. Hart leder karavanen genom öknen och pĂ„ vĂ€gen försöker han ta reda pĂ„ vem av de tvĂ„ rĂ„skinnen som hade ihjĂ€l hans bror. Höjdpunkten innefattar en gammal hederlig ökenvandring dĂ€r Hart slĂ€par ut bĂ„da mĂ€nnen i ingenmansland för att tvinga dem till ett erkĂ€nnande. I vad som eventuellt ska vara komedi, eventuellt inte, mĂ€rker han sjĂ€lv att han sjĂ€lv börjar bli i törstigaste laget efter ett tag. Jag vill minnas att Clint Eastwood i nĂ„gon senare spaghettiwestern lĂ€r sig lĂ€xan – slĂ€par du ut en skurk i öknen för att tvinga fram en bekĂ€nnelse, kom ihĂ„g en vattenflaska Ă„t dig sjĂ€lv.

Filmen har flera sĂ„dana smĂ„ bitar överdriven naivism – som nĂ€r Hart ger skurken en pistol att ta livet av sig med (naturligtvis anvĂ€nder han den för att försöka överleva istĂ€llet) – men Hart Ă€r behjĂ€rtansvĂ€rd och, till skillnad frĂ„n vad mĂ„nga historiker utgĂ„tt ifrĂ„n, inte sĂ„ mycket ett skoningslöst rĂ„skinn som en ömklig sentimentalist, med en erfarenhet frĂ„n folkteatern och ett behov av att locka publiken i de ”billiga sĂ€tena” till tĂ„rar.

Hans enklare b-filmer – som I mĂ€starens fotspĂ„r (1916) till exempel – fĂ„ngade ofta denna centrala konflikt. I dem spelade Hart nĂ€stan alltid nĂ„gon form av skurk som försökte bli en bĂ€ttre mĂ€nniska, ofta i samband med en Ă€rbar kvinna och en prĂ€st. Ibland lyckades han, ibland inte, men nĂ€stan alltid red han mot solnedgĂ„ngen i slutet. Konflikterna var rappa och enkelt avklarade och Hart gjorde allt för att fylla dem med sitt Ă€dla, moraliska budskap.

NÄgot blir lite kortslutet i VÀgen till Santa Fé, dÀr han Àr god frÄn början men visar sin mörka sida nÀr han vÀcks av hÀmnd. Det skulle funka utmÀrkt för framtida westernstjÀrnor, men Hart övertygar inte lika mycket eftersom mörkret och rÄheten alltid tycks vila i honom frÄn början, som en grundton. NÄgot förutbestÀmt finns dÀrför redan frÄn början i den hÀr filmen, och trots vackra vyer och en del minnesvÀrda scener kommer filmen inte riktigt fram till nÄgot. Det Àr vackert men stillastÄende, som ett stycke prestige i en glasbur pÄ en piedestal. Ibland Àr det lÀttare för alla om man bara river av skjutjÀrnen och kalla det för en dag.

FREDRIK FYHR


Wagon Tracks. 1919 USA 64 min. sv/35mm/1.33:1. R: Lambert Hillyer. S: William S. Hart, Jane Novak, Robert McKim, Lloyd Bacon, Leo Pierson, Bert Sprotte, Charles Arling.