Jag undrar om Hasse Ekman hade det trĂ„kigt. Jag tycker det verkar lite sĂ„. Inte sĂ„ att han tyckte synd om sig sjĂ€lv, trots att det finns gott om överpriviligierade personer som gör det, och inte sĂ„ att han var nĂ„gon döende dandy; nĂ€, se det var han för ”svensk” för. Hans leda kanske var just lagomhetens leda; kĂ€nslan av att inte mycket hĂ€nder mellan knĂ€ckemackan pĂ„ mĂ„ndagen och helgens sista sup.

Han var son till Gösta, en gigant, och blev far till Gösta, en legend. DĂ€remellan var han
 ja, liksom, nĂ„gon typ av nödvĂ€ndig mellanstation? Somliga hĂ„ller sĂ„klart av honom, och ser honom som underskattad och förbisedd. Det finns till och med, förstĂ„r jag, sĂ€llskap dedikerade Ă„t att hĂ„lla hans minne vid liv. Men jag sĂ„llar mig inte till den skaran. Om inte annat för att Hasse Ekman kommer att vara berömd sĂ„ lĂ€nge hans familj Ă€r det, och sĂ€rskilt för att hans filmer dominerade svenska filmscenen sĂ„ som de gjorde. Menar jag att han helt enkelt hade sin tid? NĂ„, men det var en fin tid för honom. Det finns intressanta svenska regissörer som faktiskt riskerar att falla helt i glömska – Arne Mattsson, inte minst – och jag ser gĂ€rna en revival för dem. Hasse vĂ€xer det nog ingen mossa pĂ„ i första taget. I alla fall inte i huvudstaden, dĂ€r det rĂ€knas.

För Hasse Ekman gjorde filmer om storstadsmĂ€nniskor med storstadsproblem; de var, som sagt, ganska uttrĂ„kade. Nej, han var inte Fellini heller, pĂ„ tal om det. Trots att han dĂ„ och dĂ„ skapade en och annan kontrovers sĂ„ gick han sĂ€llan utanför den konventionella formen. Han sökte behaga i den tid han arbetade i. Hans var som mest utmanande och eklektisk under 1940-talet, dĂ„ Ingmar Bergman ironiskt nog motarbetades av somliga i svensk press. Men i mitten av 50-talet, dĂ„ alla blivit underdĂ„niga Bergman (han var Beatles mot Hasses stackars Tommy Steele) och dĂ„ mĂ„nga auteurer blomstrade in i sina mest vitala perioder, parkerade sig Hasse Ekman bekvĂ€mt i komedins glada landskap. Han hade vĂ€xlat humör förr, men med start i Sjunde himlen pĂ„börjas en ordentlig svit publikfriande komedier. Kanske var det hans innersta önskan, nĂ€r allt kom omkring. (Jag erkĂ€nner mig outbildad, för jag har inte lĂ€st nĂ„gra av de böcker som skrivits om honom). Som en kritiker noterade hade han varit dyster och pretentiös, men nu var han ”glad igen”.

Glad var Ă€ven Sickan Carlsson, som kom att bli Hasses leading lady i denna och ett par andra komedier. I Sjunde himlen spelar hon en lĂ€kare som inte tror pĂ„ det dĂ€r med tjĂ€rlek. Hasse spelar Willy Lorentz, en radiopratande smörsĂ„ngare som fĂ„r en kvinnlig Ă„hörarskara pĂ„ fall och deras mĂ€n att se rött. De tu ogillar varandra, sĂ„klart, men oavsett hur mycket de försöker ignorera varandra hamnar de Ă€ndĂ„ pĂ„ en charterbussresa till Italien. Man vet att man tittar pĂ„ en gammal svensk film nĂ€r en trio gitarrjĂ€ntor trallar ”Vi Ă„Ă„ker buss varje daaaag!” Tjo och tjim var ordet. Vi fĂ„r sightseeingvyer frĂ„n Heidelberg och Venedig, allt i smĂ„dystert falnad Eastmancolor, och diverse fnurror sker pĂ„ diverse trĂ„dar.

Ja, vad gĂ€ller intrigen sÄ  finns den inte riktigt dĂ€r. Som i de flesta romantiska komedier uppstĂ„r en situation, snarare, och i denna situation har Sickan och Hasse ett par medlanden. De gnabbas, kĂ€ras, blir sedan hemskt osams och sĂ„ blir de kĂ€ra igen. Det hela Ă€r gjort i den gamla Clark Gable- och Claudette Colbert-traditionen. Sjunde himlen Ă€r ett av mĂ„nga – egentligen hĂ€pnadsvĂ€ckande – exempel pĂ„ hur lite som hĂ€nt med den romantiska komedin sedan stumfilmseran. Om ni tror att folk inte sprang i slutet pĂ„ romkoms Ă€ven pĂ„ det svenska 50-talet sĂ„ tror ni fel. Sickan ska gifta sig med en komiskt trĂ„kig gammal general eller annan (spelad av stroppigast tĂ€nkbara Gunnar Björnstrand) som en gĂ„ng rĂ€ddat livet pĂ„ henne. Men det finns ingen som faktiskt tror att hon kommer sĂ€ga ja pĂ„ altaret (lĂ€s rĂ„dhuset
 jag menar, sĂ„klart!) ens om Hasse inte varit dĂ€r som nĂ„gon slags kexchokladens Don Juan.

Jag antar att det gĂ„r att vara nostalgisk för den Ă€r filmen, till och med för en som var lĂ„ngt frĂ„n född nĂ€r den kom. Samtidigt Ă€r det nĂ„got som inte riktigt blommar ut i filmen. Jag tror det Ă€r Hasse Ekman sjĂ€lv, hans oförmĂ„ga att blöda pĂ„ bild. Willy Lorentz Ă€r en mild satir pÄ  ja, vad? Feel-good-krĂ€ngare? Är det Hasse Ekmans sĂ€tt att sĂ€ga att kommersiell romantik Ă€r en massa meningslöst trams? Premissen med huvudpersonen Ă€r att han suckar och grimaserar varje gĂ„ng han avslutar en sĂ€ndning, som om han egentligen Ă€r urbota trött pĂ„ sig sjĂ€lv – Willy Lorentz Ă€r fejk, en kommersiell skapelse som inte representerar honom sjĂ€lv för fem öre; i en sĂ€rskilt talande scen skapar han harmoniska gondolljud Ă„t sina lyssnare. I sjĂ€lva verket sitter han pĂ„ toa och hans assistent drar en kvast genom badkaret.

Men vad menar Hasse egentligen hĂ€r? Är sjĂ€lva filmen Sjunde himlen ocksĂ„ en bit syntetiskt trams som han egentligen inte kan stĂ„ för? Jag hade inte blivit sĂ„ fundersam om det inte vore för att Willy Lorentz inte har nĂ„gon personlighet utöver den fejkade. Vi förstĂ„r varför han faller för Sickan, men inte varför hon faller för honom. Hon fattar likavĂ€l som han att radioprogrammet han gör bara Ă€r en massa trams
 men vad Ă€r det han representerar i stĂ€llet? För att parafrasera en gammal svensk TV-sĂ„pa: Vem Ă€r det som bor dĂ€r inne i dig, Hasse Ekman? Om vi ska förstĂ„ Willy Lorentz som hans alter ego sĂ„ Ă€r det bekymrande. Var han verkligen sjĂ€lv sĂ„ trĂ„kig?

Det Ă€r just i sĂ„dana hĂ€r smĂ„ Bermudatrianglar som svenska filmer missar att ge oss det somliga kallar ”det dĂ€r lilla extra”, den grej som ger en matrĂ€tt pĂ„ vad som annars bara blir ett dukat bord. Sjunde himlen Ă€r, i och för sig, en bagatell. Men den Ă€r sĂ„ pĂ„kostad, pĂ„ sitt sĂ€tt, och den Ă€r sĂ„ vĂ€lspelad och vĂ€lgjord att den vĂ€ger lite tyngre. NĂ€stan som om den skulle kunna bli en stor filmkomedi om den bara hittar en liten gnutta till av svĂ€rta eller spĂ€nning. Men Hasse var inte villig, Ă„tminstone inte hĂ€r, att ta frĂ„n sig sjĂ€lv och spilla det blod som krĂ€vs för att saker ska kĂ€nnas. Han förblir för mig en charmig mannekĂ€ng som gjorde sig bra pĂ„ bild. Kanske det till sist Ă€r hela poĂ€ngen med den hĂ€r filmen. Efter Ă„rtionden av kreativa försök, tillbaka till bananskalen, fĂ„ dem att skratta. Det blir inte mer Ă€n sĂ„ hĂ€r, Willy.

FREDRIK FYHR


1956 SVERIGE 93 min. fĂ€rg/35mm/1.37:1. R: Hasse Ekman. S: Sickan Carlsson, Hasse Ekman, Gunnar Björnstrand, Torsten Winge, Gunnar Sjöberg, Stig JĂ€rrel, Sigge FĂŒrst, Bellan Roos, Doreen Denning, Inga Gill.