Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Monster Hunter (2020)

—————————————————————————————————–

Monster Hunter (2020)

De flesta som vĂ€ljer Monster Hunter som filmen att se ikvĂ€ll gör det nog inte för att de gillar regissören. Ordet regissör kanske till och med avskrĂ€cker. Jag minns nĂ€r jag var i tolvĂ„rsĂ„ldern och försökte förklara för designerade vĂ€nner att de gillade Jackie Brown, Reservoir Dogs och Pulp Fiction för att de var gjorda av samma regissör. Men trots att det hĂ€r var helt relevant information sĂ„ ansĂ„g de att det inte spelade nĂ„gon roll vem som gjort filmen och att jag var jobbig som pratade om det. HĂ€r kanske det föddes för mig en livslĂ„ng skepsis mot den postmoderna idĂ©n om författarens död. Är det inte bara en frĂ„ga om lathet och lĂ€ttja?

Hursomhelst anar jag samma sak hĂ€r. Monster Hunter, absolut! Gillade du Mortal Kombat, Alien vs. Predator och Resident Evil-filmerna? Ja men Paul W.S. Anderson gjorde alla de filmerna sÄ  men nej, jag vet, det Ă€r helt meningslös information för mĂ„lpubliken. Det gör det bara jobbigare. Man ska inte behöva tĂ€nka pĂ„ en film som Monster Hunter. Man ska knappt övervĂ€ga valet att se den. Titeln Monster Hunter Ă€r som en etikett som i verkligheten sĂ€ger HÄR, DET HÄR ÄR VAD DU VÄLJER.

Det finns förvisso en minoritet marodörer som anammat det hĂ€r och betraktar Anderson som en missförstĂ„dd auteur, just för att författaren Ă€r död; en motsĂ€gelsefull utgĂ„ngspunkt som jag (pessimistiskt, jag vet) tror handlar om en slags kommersialistisk kannibalism som utvecklas i generationer dĂ€r koncentrationssvĂ„righeterna ökar. Förr hörde det till att verkligt filmintresserade sökte upp filmer av Bergman, Fellini och alla de andra som hade sina höjdpunkter pĂ„ 1940- och 50-talet. Nu tycks till och med Criterion kĂ€nnas som ”hemlĂ€xor” för mĂ„nga. Lösningen blir dĂ„ att vĂ€nda sitt kritiska öga mot den enda typ av film man orkar med – och, se sĂ„ klatschigt, de filmerna anses ofta vara skrĂ€p; sĂ„ slugt ironiskt att i stĂ€llet behandla dem som konst. Filmer som faktiskt har utsagda konstnĂ€rliga ansprĂ„k, de som stiger upp och möter utmaningen att faktiskt bli analyserade? För mycket jobb! Elitistiskt, rentav! Ja, just det! Det Ă€r mycket lĂ€ttare att överanalysera en film med en publik som inte bryr sig och en regissör som bara vill tjĂ€na pengar. Man fĂ„r vara ifred liksom. Jag kan förstĂ„ kĂ€nslan.

Å andra sidan kan jag inte sticka under stol med att Anderson, liksom Michael Bay, absolut har en estetik. Det hĂ€r Ă€r inte nĂ„gon anonym eller estetiskt vĂ€rdeurholkad filmskapare. Han Ă€r den logiska slutdestinationen för MTV-generationen – en filmskapare som tĂ€nker i montage. Ytterst sĂ€llan har Andersons filmer regelrĂ€tta berĂ€ttelser och intriger. PĂ„ papperet kanske, men inte i praktiken. I praktiken Ă€r allting i hans filmer uppvisningar. För det mesta Ă€r det uppvisningar i actionscener men dĂ„ och dĂ„ mĂ„ste ocksĂ„ karaktĂ€rer prata med varandra och nĂ„got i stil med en story mĂ„ste avhandlas. Men det blir aldrig riktigt sĂ„ Ă€ndĂ„. OcksĂ„ dialogerna Ă€r uppvisningar, en show, en bit attraktion, nĂ„got som ska wowa och oompha snarare Ă€n narrativt engagera. KaraktĂ€rer levererar repliker med en sĂ„dan automatiserad TV-spelsliknande likstĂ€lldhet – ett slags halvljummet pseudoallvar som ligger mitt emellan camp och pulp – och det de sĂ€ger Ă€r sĂ„ opersonligt, antingen pĂ„ grund av att de bara avhandlar exposition eller för att de helt enkelt anvĂ€nder sig av klyschor (”let’s do this!” – ”if you want to leave, now’s the time” – ”we are fighters!” – ”this ends now!”). Dialogen kan lika gĂ€rna komma frĂ„n en CD med ljudeffekter och det Ă€r inte överraskande, alls, att Anderson gjort sĂ„ mĂ„nga TV-spelsfilmatiseringar.

Monster Hunter Ă€r en till. Jag tror att det kan vara hans mest kompakta och kondenserade film. LĂ„t sĂ€ga hans mest kompromisslösa. Det Ă€r verkligen en filmversion av ett TV-spel och verkligen ingenting mer. Milla Jovovich – Andersons Dietrich och hustru – Ă€r första spelaren. Inledningsvis leder hon nĂ„gon form av militĂ€rgrupp i nĂ„gon form av öken – storyn gĂ„r ut pĂ„ att hon hamnar i en annan vĂ€rld och mĂ„ste bekĂ€mpa stora monster. Inledningen försvinner dock sĂ„ fort framför ögonen att den bara kan tolkas som en animerad introsekvens i ett spel.

DĂ€refter vĂ€ltrar sig filmen fram som den tazmanska djĂ€vulen. Det finns sĂ„ lite utrymme mellan klipp – alla klipp, i alla scener – att man inte kan definiera det som nĂ„gon urskiljbar typ av historieberĂ€ttande. Det vi ser Ă€r snarare bara rörelse i sig.

Jo, en och annan scen finns fortfarande dĂ€r en och annan dialog mĂ„ste avvaras; Ron Perlman spelar nĂ„gon slags kĂ€mpe i en tung utstyrsel som verkar inspirerad av Roger Pontares ”NĂ€r vindarna viskar mitt namn”. Ingenting föreslĂ„r att Perlman tackat ja för nĂ„got annat Ă€n stĂ„lar och ytterst lite föreslĂ„r att han inte Ă„ngrat sig. Det finns nĂ„got sĂ€rskilt ömkligt med att se stora buffliga mĂ€n se elĂ€ndiga ut instĂ€ngda i pĂ„fĂ„gelfĂ€rgade piratklĂ€der. Kampen för vĂ€rdighet. Förnedringen. Ack, stackars Ron.

Men man hinner sĂ„klart inte tĂ€nka pĂ„ det sĂ„ lĂ€nge, för Anderson har en spolande toalett i huvudet och det Ă€r den klordoftande virvelvinden som Ă€r hans estetiska ledstjĂ€rna. PĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r det imponerande, antar jag. Monster Hunter Ă€r sĂ„ förbannat kompakt, sĂ„ otroligt ovillig att göra nĂ„got annat Ă€n att bara krĂ€kas fram sina bilder i samma omlopp om och om igen. Det tappar aldrig fart, det sitter alltid exakt dĂ€r det ska, det Ă€r en perfekt maskin. Man kan naturligtvis kalla filmen för skit – jag sĂ€ger inte att jag inte hĂ„ller med – men det Ă€r vĂ€ldigt konsekvent skit. 100% liksom.

FREDRIK FYHR

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *