Det finns en slags konstnĂ€r som utvecklas genom upprepning. Det ser ut som att hon gör  samma sak varje gĂ„ng, men för varje gĂ„ng kommer hon lite nĂ€rmare sin strĂ€vans mĂ„l. Det Ă€r lĂ€tt att se hos författare – Beckett, Hesse – men det kan vara lite mer komplicerat pĂ„ film. Är Roy Andersson pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans med sina filmer och sin mycket speciella stil, eller trivs han bara inom ramarna för den beryktade trygghetszonen?

DĂ„ och dĂ„ kan man emellertid se det tydligare pĂ„ film. Pedro Costa verkar till exempel vara pĂ„ ett ”StĂ€ppvargen”-uppdrag med sina Fontainhas-filmer; Fontainhas, det vill sĂ€ga det fattiga omrĂ„det i Lissabon som Costa upptĂ€ckte och stannade till vid. HĂ€r fanns nĂ„got som han uppenbarligen var tvungen att fĂ„nga, och det begĂ€ret gick före alla andra. Det skulle ta ett par filmer. Numera har omrĂ„det rivits och Costas Fontainhas-filmer har dĂ€rför landat Ă€nnu tydligare dĂ€r all film hör hemma, det vill sĂ€ga i historien.

Jag tycker att det Ă€r exceptionellt relevant att Ossos (som betyder ”ben”) spelades in pĂ„ 35mm-film med ett konventionellt team, som om det vore en film som alla andra. Costa var fortfarande del av filmbranschen hĂ€r, men med Ossos tog han klivet ut ur den – uppföljarna In Vanda’s Room (2000) och Colossal Youth (2010) skulle vara inspelade helt digitalt av honom sjĂ€lv och ingen annan, och de skulle utnyttja den dĂ€r friheten som Costa sökte nĂ€r han sĂ„g Fontainhas. Det Ă€r filmer som arbetar mot allas förvĂ€ntningar; dess lĂ„nga speltider och utdragna tempo bildar en slags kritisk massa ur vilken det snart blir lönlöst att diskutera handlingar eller politiska budskap. Det Ă€r filmer som varar och sĂ€ttet de manifesterar och förkroppsligar platsen de Ă€r pĂ„ – vi Àr pĂ„, snarare – Ă€r början och slutet pĂ„ alla dess kvalitĂ©er.

Ossos Ă€r dĂ€rför en övergĂ„ngsfilm, den hör varken hit eller dĂ€r och kĂ€nns sĂ€rskilt ingenstans i termer av historia (den Ă€r frĂ„n 1997 men det ser nĂ€stan ut som om den kan vara frĂ„n 1987 eller 2007). Jag antar alltsĂ„ att Costa sjĂ€lv skulle se den som en ”nĂ€stanfilm”; den gör rĂ€tt saker, bara inte pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt. Det kan se ut som en abstrakt och konstnĂ€rligt befriad film, men inspekterar man det nĂ€rmare ser man att det finns en ojĂ€mnhet i berĂ€ttandet. Just för att det fortfarande Ă€r ett berĂ€ttande. Dessa procedurer som Ă€r en scen; att rigga den, att spela in den, att klippa den. PĂ„ subtila sĂ€tt – ljussĂ€ttningen, elliptiska klipp, det maktfullkomliga sĂ€tt med vilket varje klipp Ă€r valt – kan man se att filmen fortfarande Ă€r fĂ„ngad av produktionens logistik.

Detta Ă€r ett bra perspektiv att ha i Ă„tanke, för det Ă€r inte alls uppenbart vad Costa Ă€r ”ute efter” med den hĂ€r filmen. Vi ska heller inte skĂ€mmas för att sĂ€ga det. Det Ă€r inte förvĂ„nande att berĂ€ttelsen egentligen inte Ă€r en berĂ€ttelse, och den Ă€r en narrativ bara pĂ„ det mest basala sĂ€ttet; saker sker, men vi Ă€r inte alltid sĂ€kra pĂ„ vad de Ă€r eller vad de betyder; nĂ€r det gĂ€ller att tukta berĂ€ttelsen ner till dessa smĂ„ bitar och fragment har Costa studerat Godard och Ozu mycket noggrant.

Utan en accentuerad berĂ€ttelse kommer den vedertaget vĂ€sterlĂ€ndska Ă„skĂ„daren att söka en lösning i en politisk lĂ€sning. Eftersom detta var Costas första film i Fontainhas fattiga distrikt, en plats dĂ€r han skulle fortsĂ€tta att göra filmer, mĂ„ste allt detta handla om nĂ„gon form av social rĂ€ttvisa. Men den gubben gĂ„r inte. Costas film Ă€r full av referenser till andra filmer och vid ett tillfĂ€lle citerar han det berömda slutet i De 400 slagen (1959). Men i stĂ€llet för den numera vĂ€ldigt eleganta franska svartvita estetiken driver kameran nu lĂ€ngs vilken gammal förfallen Fontainhasgata det nu rör sig om. Det Ă€r ironiskt, fantastiskt i hur dĂ€mpat det Ă€r, och lika relevant att tagningen har ett sĂ€rskilt förhĂ„llande till 35mm snarare Ă€n digitalt. Det Ă€r som om Costa i detta ögonblick ocksĂ„ kĂ€mpar med de tekniska klĂ€derna. Å ena sidan gör han ett skĂ€mt – det finns inget romantiskt med fattigdom och dess smĂ€rtor, det har faktiskt inga litterĂ€ra egenskaper, det Ă€r bara ett naturligt faktum och en vardaglig omstĂ€ndighet; Ă„ andra sidan sĂ€ger han ”ta mig ut ur detta arthouse-fĂ€ngelse, för mycket runkeri har runkats.”

Genom att inte insistera pÄ att berÀtta en berÀttelse blir de dramatiska omstÀndigheterna reducerade till sina mest kÀnnbara, emotionella poÀnger. Man skulle kunna sÀga att filmen handlar om en oansvarig ung man som mÄste försöka ta hand om en bebis, efter att barnets sjÀlvmordsbenÀgna mamma (som ocksÄ Àr narkoman) i princip gett bort barnet till honom. Men han Àr, sÄklart, inte mycket bÀttre och försöker sjÀlv bli av med barnet. Vi kan sÀga att filmen innehÄller ett par scener dÀr han försöker göra nÄgot Ät det hÀr problemet. Det finns ocksÄ ett par scener som föreslÄr att situationen leder till ett par utgÄngar.

Men mer Ă€n nĂ„gonting annat kĂ€nner jag att Ossos handlar om Fontainhas, sjĂ€lva platsen. Inte pĂ„ nĂ„got ”doku-drama”-sĂ€tt. Filmen handlar om denna plats i sig; ljudet Ă€r ofta viktigare Ă€n bilderna; Costa har en oerhörd tillit till atmosfĂ€ren, nĂ€stan till den punkt att det hotar att göra filmen oavsiktligt ytlig och nĂ€stan angenĂ€m.

Jag tror inte att det nĂ„gonsin gĂ„r sĂ„ lĂ„ngt, frĂ€mst för att det i princip Ă€r samma ljud som vi hör hela tiden, och det förstĂ€rker hela tiden vad vi skulle kunna kalla denna plats vĂ€rldslighet. Detta varande, sĂ€ttet den hĂ€r platsen manifesterar sig för oss, Ă€r lika ”viktigt” som varje ”poĂ€ng” eller ”budskap” som kan levereras i dramatiska termer. Denna plats vĂ€sen har heller inte nĂ„got att göra med nĂ„gon enskild individs berĂ€ttelse. Det representerar eller symboliserar inte ens fattigdom. Fattigdom Ă€r bara en sak. Det hĂ€r Ă€r bara en plats. De tvĂ„ kan inte blandas om vi inte blandar dem sjĂ€lva, och jag tror att Costa försöker skilja idĂ©er frĂ„n objekt, Ă„tminstone med den hĂ€r filmen. Saker ska, enligt honom ”filmas”. Inte representeras eller förĂ€ndras eller berĂ€ttas. Akten att filma nĂ„got Ă€r den viktiga och att hĂ„lla detta nĂ„got inom ramen för det filmade, inte det vidare förklarade. Saken i sig, nĂ€r den fĂ„ngas i sin enklaste och renaste form, dĂ„ har Costa lyckats.

Den tyske fenomenologen Edmund Husserl uttryckte nĂ„got liknande: ”Upplevda erfarenheter … föreslĂ„r inte bara att det existerar ett inre ’mentalt innehĂ„ll’ som lingvistiskt eller propositionellt ’representerar’ nĂ„got externet. PĂ„ den icke-reflekterande nivĂ„n av omedelbara upplevda erfarenheter Ă€r vĂ„ra vardagliga meningsupplevelser ofta icke-tematiska, och dess struktur Ă€r presentatorisk snarare Ă€n representatorisk.”

Jag tror att bilderna i Ossos fungerar enligt en liknande logik. Oavsett vad karaktÀrerna upplever upplever de det i sina egna huvuden och nÀr de sker sÄ sker de med en omedelbarhet som inte rymmer vare sig djup eller yta. Platsen de Àr pÄ sÀger inget om dem, varken till dem eller till oss. Men de Àr dÀr och det Àr verkligt. Vi kan uppleva denna plats i nuet. Vi pÄminns om och aktiveras i alla sinnen genom sjÀlva nÀrvaron av den.

FREDRIK FYHR


1997 PORTUGAL/FRANKRIKE/DANMARK 94 min. fÀrg/35mm/1.66:1. R: Pedro Costa. S: Vanda Duarte, Nuno Vaz, Mariya Lipkina, Isabel Ruth, Ines de Medeiros, Miguel Sermão, Berta Susana Teixeira, Clotilde Montron, Zita Duarte, Beatriz Lopez, Luísa Carvalho, Ana Marta, Carolina Eira, Ricky Tavares, Anna Carvalho.