Vi lever i verklighetens tidevarv. Vi har inget till övers för vÄr egen eller andras fantasi. Saker ska vara pÄ riktigt och ingenting ska behöva tolkas för mycket. Den enda eran i modern tid jag kommer att tÀnka pÄ att jÀmföra med Àr 1970-talet, dÄ underhÄllning sÄg ut som Schakalen.

Det som förundrar mig Ă€r inte att den ser ut som den gör, med tanke pĂ„ nĂ€r den Ă€r gjord. Det som förundrar mig Ă€r att den blev en sĂ„dan oerhörd succĂ©. Detta var höjden av spĂ€nning 1973! Kritiker var riktigt lyriska, Roger Ebert kallade den för en ”suspense classic” vid ankomst, och intĂ€kterna klĂ€ttrade över tjugo miljoner dollar, vilket inte var peanuts pĂ„ den hĂ€r tiden.

Det hĂ€r fick mig att fundera lite pĂ„ vad som hĂ€nder med filmer medan tiden gĂ„r. Jag tycker om alla filmers tidlöshet, att de förblir sig sjĂ€lva och att det som var bra eller dĂ„ligt för hundra Ă„r sedan förblir bra eller dĂ„ligt hundra Ă„r senare. Det som försvinner, antar jag, Ă€r showen. SjĂ€lva lurendrejeriet. NĂ€r jag ser filmen idag kan jag inte annat Ă€n att hĂ„lla med de kritiska analyserna av hur filmen Ă€r gjord – den Ă€r fortfarande exakt lika skicklig, exakt lika effektiv i sina metoder, precis lika intelligent och precis lika perfekt i sin attityd, vad den vill visa upp och hur. Det Ă€r, sĂ„klart, samma film.

DÀremot kan jag inte sÀga att jag ser den med hjÀrtat i halsgropen, lÄst av spÀnning. Det Àr snarare en vÀldigt mysig och puttrig film som dÄ och dÄ fÄr en att le Ät en och annan elegant schwung i berÀttandet. Det vore hÀr frestande att sÀga att detta Àr vad vi menar nÀr vi sÀger att saker blir förÄldrade; det som en gÄng verkade farligt och osÀkert kÀnns, senare, som nÄgot charmigt och ganska harmlöst.

Men jag tror jag hade kÀnt likadant för den hÀr filmen om jag sett den 1973 ocksÄ. Jag tror inte att man egentligen nÄgonsin menat att det Àr just spÀnnande den hÀr filmen Àr. Den handlar om ett mordförsök pÄ Charles De Gaulle och vi vet redan frÄn början att De Gaulle inte kommer att bli mördad. NÀr filmen kom hade han redan varit död i tvÄ Är, och han dog av naturliga orsaker. Nej, Schakalen handlar mer om procedurer och omstÀndigheter. PÄ samma sÀtt som man fastnar i TV-serier, trots att deras konflikter och dramatik egentligen inte Àr vad vi faktiskt bryr oss om, fastnar man i Schakalen. Man vet möjligen hur det inte slutar. Man vet pÄ ett ungefÀr hur det kommer sluta ocksÄ. Men man vill se vad som ska ske.

Den mannekÀngliknande Edward Fox spelar vÄr Mr. Ripley-variant, en lönnmördare som under kodnamnet Schakalen tar pÄ sig uppdraget (av anti-Gaulle-organisationen OAS) att ha ihjÀl De Gaulle. OAS börjar rÄna banker för att kunna betala honom, samtidigt som de lejer en kvinnlig spion att bli ihop med en högt uppsatt brittisk politiker. En av bankrÄnarna haffas, tjallar. Regeringen sÀtter igÄng det omöjliga projektet att hitta lönnmördaren, vars kodnamn Àr det enda de har att gÄ pÄ.  Evigt hundögde Michael Lonsdale Àr mannen som ska leda jakten. En av de dÀr politikerna har ihop det med tidigare nÀmnda spion. Hon lÀcker vidare till organisationen. And so it goes.

Det Ă€r alltsĂ„ inte en typisk katt- och rĂ„ttafillm. Den handlar snarare om deduktion och förbluffande arbete. Lonsdales rollfigur Ă€r ypperligt bra pĂ„ det han gör och han hittar fantastiska lösningar pĂ„ problemen han stĂ€lls inför. Du kanske tror det Ă€r omöjligt att hitta en nĂ„l i en höstack, men han vet precis hur man gör. Ofta finner man sig titta pĂ„ vĂ€ndningarna och slĂ„ nĂ€ven i knĂ€t. ”Varför tĂ€nkte jag inte pĂ„ det sjĂ€lv!” liksom.

Charmen med filmen Ă€r att se Fox hamna i den ena rĂ€vsaxen efter den andra och hela tiden hitta psykotiskt manipulativa sĂ€tt att hitta ut och vĂ€nda situationen till sin fördel. Han Ă€r pĂ„ alla sĂ€tt och vis en brittisk Alain Deilon, och filmen kan inte gĂ€rna hymla med att den hĂ€r ocksĂ„ fungerar som en brittisk Het sol, mĂ€sterverket som byggde pĂ„ Highsmiths ”En man med mĂ„nga talanger”, som Frederick Forsyth i sin tur mĂ„ste ha inspirerats av nĂ€r han skrev boken som Schakalen bygger pĂ„.

Men Het sol var en vĂ€ldigt fransk och eskapistisk film. Schakalen Ă€r vĂ€ldigt brittisk. Ska man uppfatta Matthew Fox som en sexig typ? Han pĂ„minner mest om en odrĂ€glig mĂ€klare, men han lyckas lĂ€gra bĂ„de kvinnor och mĂ€n i sin kamp för överlevnad. SpĂ„ren han lĂ€mnar efter sig tar alltid tid för vĂ„ra hjĂ€ltar att hitta – eftersom operationen Ă€r sĂ„ hemlig fĂ„r de inte anvĂ€nda sig av alla medel de skulle behöva – men varje gĂ„ng verkar försprĂ„nget han ger sig sjĂ€lv minska lite mer. Det hĂ€r Ă€r vad som gör filmen sĂ„ engagerande; Fox verkar hela tiden vara pĂ„ vĂ€g att Ă„ka fast, men just nĂ€r han behöver det hittar han sĂ€tt att byta till en annan skuta. Det gör ocksĂ„ att vĂ„rt inre tidsavtal med filmen hela tiden stĂ€lls om.

Mitt favoritexempel kan vara nĂ€r Fox haft ihjĂ€l en person, bytt identitet och tagit sig till tĂ„gstationen för att lĂ€mna landet. DĂ€r fĂ„r han veta att tĂ„get inte gĂ„r förrĂ€n om en timme. En timme Ă€r nu ingenting som karaktĂ€rerna i den hĂ€r filmen kan kosta pĂ„ sig hur som helst. Men vi kan Ă€ndĂ„ inombords pussla ihop situationen – den döda kroppen mĂ„ste upptĂ€ckas, vilket vi ser att den oundvikligen kommer att göras. Polisen mĂ„ste informeras. DĂ€refter mĂ„ste informationen gĂ„ till spaningsledningen och Lonsdale. DĂ€refter mĂ„ste han ge ordern till polisen pĂ„ tĂ„gstationen att stoppa Fox. Men hinns allt detta pĂ„ en timme? (I en vĂ€rld utan mobiltelefoner, ska vi komma ihĂ„g!) Kanske. Troligen inte. Vem hejar vi pĂ„, förresten? Nej, vid dessa tillfĂ€llen har filmen förvandlats till en jĂ€mn fotbollsmatch dĂ€r vi helt enkelt beundrar lagen kĂ€mpa.

Att det hela förblir trovĂ€rdigt och plausibelt Ă€r ett av filmens signum. Schakalen gjordes i tiden innan vi kastade oss ut i rymden och jagade hajar till havs. Det finns en tydlig kĂ€nsla av att filmen har ett underliggande krav pĂ„ sig om att hela tiden redovisa sina hĂ€ndelseförlopp. Den Ă€r som gjord för att tilltala den dĂ€r enerverande tittaren som hela tiden ska pĂ„peka att nĂ„got ”inte fungerar sĂ„!”

Det Ă€r stramt, syrefattigt, alldeles ohĂ„llbart; nĂ€r Ă€ven riktigt spĂ€nnande filmer var sĂ„ hĂ€r trĂ„kiga (inte en paradox!) var det ju bara en tidsfrĂ„ga innan nĂ„gon började göra underhĂ„llning med lite fart och flĂ€kt. Å andra sidan skapade kanske filmer som Schakalen en onödigt strĂ€ng förvĂ€ntan pĂ„ politiska thrillers att vara sĂ„ torra och sakliga som möjligt. Det har gjorts gott om John Le CarrĂ©-filmatiseringar de senaste Ă„rtiondena som Ă€r lĂ„ngt mer tradiga och svĂ„rsmĂ€lta Ă€n Schakalen, som Ă€r rena berg- och dalbanan i jĂ€mförelse. Men det Ă€r absolut en film att se med kaffe eller konjak, inte lĂ€sk och popcorn.

FREDRIK FYHR