Tänk att Sean Connery är med i den här filmen. Det hade man inte kunnat tro. Även när filmen är slut måste man fråga sig om han faktiskt var där. Det borde ju ha märkts.

Nej, det är inte ofta filmer är så här fadda och anonyma. The Presidio är en film ingen inblandad vill kännas vid – inte för att de skäms utan för att de inte bryr sig.

Förundrad över hur sådana här filmer kan bli till sökte jag, något desperat, efter produktionshistoria på amerikanska filminstitutets hemsida och fann ett par intressanta notiser. Manusförfattaren Larry Ferguson påstod att han arbetat på manuset tillsammans med Tony Scott, som ska ha varit intresserad av projektet. Tony Scott själv kunde inte nås för en kommentar. Någonstans på vägen skulle Tony ha ”intresserat sig för annat”. Ja, jag kan tro det. Någonstans på sida tre? En ännu mer komisk notis nämner att man skickat manuset till Marlon Brando. Där tar beskeden slut.

Märkligt nog lockade man ändå till sig Connery, alltså, och den helt legitima regissören Peter Hyams. Jag antar att Hyams tackade ja för att han just fått en lite otippad hit med Skjut inte på min kompis (1986) och ville kasta lite fler vedkubbar på elden med en till actionthriller. Men, återigen, vem lovade vad till Sean Connery för att vara med?

Liksom Hyams tidigare ska The Presidio vara en slags buddycop-film. Ett mord begås på en militärbas och Connery spelar löjtnant som måste hjälpa en ljummen snut (Mark Harmon, en av 80-talets mest 80-taliga nunor) lösa det hela. Kruxet är att inte nog med att de två ogillar varandra på grund av gammalt groll, snuten börjar snart intressera sig för Connerys dotter, som är fullvuxen men ändå bor hemma hos honom.

Dottern spelas av Meg Ryan, som helt uppenbart är den enda som har en anledning att vara med i filmen – inte för att den är bra, men just därför; hon var inte okänd, hon hade ju varit med i Top Gun, men fortfarande på uppåtgående. Hon är i princip det enda man minns i filmen, och jag måste utgå ifrån att vilken castingagent som helst som såg den här filmen när den kom pekade på henne och skrev upp namnet.

Trist nog måste hon dras mellan Connery och Harman i en loppig, freudiansk dragkamp; en som bara kan sluta med att hon, såklart, slutshamas och får dras med argument hon inte ska behöva yttra.

Men frågan är om jag ändå inte hade föredragit att filmen varit rakt upp och ner toksexistisk, jag menar det hade ju varit något åtminstone. Karaktären hade kunnat vara en manisk femme fatale eller, jag vet, hon kunde bli kidnappad i slutet, av skurken! Ja, jag menar på allvar att jag hade föredragit dessa ”överraskningar” framför vad som händer i The Presidio.

Det händer nämligen, i princip, ingenting i filmen. Duon löser det godtyckliga mysteriet genom plot points som det är omöjligt att orka investera sitt intresse i. Man får inte ens en chans, faktiskt, eftersom de inte gör mycket mer än att följa efter första bästa ledtråd och sedan hitta skurkarna. Att en i ensemblen inte har rent mjöl i påsen kan man lista ut så fort man börjar räkna hur många skådespelare som är med i hur många roller. Exakt hur det hänger ihop tror jag ytterst få skulle bemöda sig med att förstå vid det laget, för filmen har då tuffat på i sitt ljumna varken-eller-lunk till dess att man längtar efter att slå smalbenet mot ett bordsben, bara så att något händer en.

FREDRIK FYHR