Två tjejer på rymmen-filmen. I en perfekt värld borde det väl inte vara en subgenre, men nu ser saker ut som de gör antar jag. Folk i min ålder minns Thelma & Louise, som kom den från ingenstans. Men det har ofta funnits anledningar, på film, för två kvinnor att fly lagens långa arm. Ofta är den ena den smarta och den andra den lite fånigare. Ofta hamnar de i scenarion där de måste kompromissa med omvärlden, för den ger dem inte friheten de förtjänar. Ibland finns det ingen väg ut. Ibland har samhället en fålla redo. Det beror lite grann på vilken väg in man kommer.

The Sainted Sisters är en rätt förglömlig bagatell men i det här avseendet är den ganska intressant. Veronica Lake (i sin sista roll för Paramount) är den smarta. Joan Caulfield den lite fåniga. De sol-och-vårar män på pengar och pitchen är att de hamnar i en pytteliten stad ute i ingenstans där de kan gömma sig. Fast deras oavsiktliga hyresvärd (Barry Fitzgerald) får förstås en hållhake på dem. Och ironiskt nog börjar folk i trakten tro att de är några slags lyckoänglar, för bra saker börjar av en slump hända så fort de anländer i stan. På tal om ingenting finns också två män med i storyn, och de går liksom runt och väntar på bättre tider, hum hum.

Så, saker går ungefär som det går, men det är intressant att studera hur filmen behandlar sina huvudrollsinnehavare. Naturligtvis är den lite fånigare av de två personen som snabbast kommer in i gemenskapen, och känner för att slå sig till ro med Mr. Right – spelad av George Reve, strax innan han blev Stålmannen på TV. Han gillar i sin tur Veronica Lake, som, i sin tur, är mest svårflörtad. Hennes mål är förstås att sticka med pengarna så fort de kan. Saker tuffar på som de måste göra, och det kan de väl för all del göra för Barry Fitzgerald är där med sitt irländska mys, tai-de-tai-de-ta, i nästan varje scen.

Fitzgerald gillar jag verkligen – det är som att han växt upp ur marken som en svamp, och kan läggas i vilken film som helst om man vill ge sin film en lite mer mustig prägel.

Filmen smyger runt i krokarna av en bättre, hela tiden är det som att den måttfulla charmen ska sticka iväg med filmen och göra den till lite mer minnesvärd än medioker.

Men riktigt dit kommer vi inte, särskilt inte eftersom man kan ana att filmen inte tillåts vara filmen den behöver vara – sista scenen är en sådan där klassisk studio-cop out, typisk för eran, då kostymnissarna bestämt sig för att ”nä sådär kan det ju inte sluta! In me nå lyckligt!”

Så någon vem-vet-vem har fått gå in och plåta ihop en epilog som behandlar hela filmen som om den aldrig haft några problem i världen och som om allt, vad det än varit, alltid varit frid och fröjd, för något annat tillåts inte existera.

Så alla ler och skrattar i slutet men det gick till syvende och sist bättre för Thelma & Louise, vilket säger en hel del.

FREDRIK FYHR