Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Cimarron (1960)

Vissa filmer fĂ„r man nog sĂ€ga har handikapp. Cimarron har flera. Den mest avgörande kroniska sjukdomen den bĂ€r pĂ„ Ă€r faktumet att berĂ€ttelsen den berĂ€ttar inte Ă€r vĂ€rd att berĂ€tta. Eller om det lĂ„ter hĂ„rt sĂ„ har jag Ă„tminstone aldrig kĂ€nt ens förnimmelsen av en anledning. Kanske jag borde lĂ€sa boken – skriven av Edna Ferber och publicerad 1930, det Ă„rets största bestseller i USA, om Oklahomas landrush och den tappra familjen som lever sitt nybyggarliv medan 1800-tal blir 1900-tal.

NÀ, det kommer jag vÀl heller aldrig göra.

BerĂ€ttelsen Ă€r en sĂ„popera, kort sagt, som börjar med en sekvens som aldrig övertrĂ€ffas – den storslagna, och pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt helt horribla, kapplöpningen genom öknen, nĂ€r Oklahoma öppnas för bosĂ€ttare och hundratals hĂ€star och vagnar rusar fram. Alla vill ha sin plĂ€tt att sĂ€tta ner en pinne i. En av dem Ă€r, ironiskt nog, indian.

Boken filmatiserades första gĂ„ngen 1931 – det var en bejublad produktion, RKO:s största, och den vann Oscarn för bĂ€sta film. Den var ocksĂ„ tĂ€mligen överskattad. Tidens konventioner var knappast nĂ„gon ursĂ€kt – det var en tidig ljudfilm med melodramatiska dialoger, och sĂ„ vidare, men i grund och botten var problemet att filmen inte hade nĂ„gon ordentlig berĂ€ttelse. Vi fĂ„r se, Ă„ ena sidan, hur mannen i familjen vinner mer och mer inflytande i det begynnande samhĂ€llet, medan han gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng klantar bort det han förvaltar genom att vara sjĂ€lvupptagen och alltför Ă€ventyrssugen. Hans lidande hustru, som mest av allt vill vara en vanlig och konservativ familj, tvingas bli mer och mer företagsam. Ferber menade det hela som en slags satir, men karaktĂ€ren blev nĂ„got av en feministisk ikon Ă€ndĂ„.

Man kan ju tycka att det hÀr Àr lite intressant och sÄ, men den typ av storfilm som Hollywood vill ha Cimarron till kan inte göra sÄ mycket med psykologisk introspektion och mer eller mindre subtila mÀnskliga konflikter. Filmen frÄn 1931 kÀndes i mÄngt och mycket som en film dÀr folk gÄr runt och bidar sin tid, medan berÀttelsen egentligen fortfarande pÄgÄr pÄ sidorna i boken, vilken vi tyvÀrr inte har framför ögonen.

Nyinspelningen frĂ„n 1960 gynnas av att vara i strĂ„lande Technicolor och CinemaScope, men dĂ€ri antyds ocksĂ„ dess nya handikapp – den kom i en tid dĂ„ filmen, liksom vĂ€rlden i stort, var pĂ„ vĂ€g mot en separation mellan gammalt och nytt. MĂ„nga storfilmer gjordes pĂ„ det tidiga 60-talet för att locka folk bort frĂ„n TV:n. Somliga Ă€r klassiker, som Lawrence av Arabien. Andra förblir underskattade, som Romarrikets fall. MĂ„nga blev dock ofattbart lĂ„ngtrĂ„kiga, och rent monetĂ€rt sĂ„ katastrofala floppar att studiossystemet som man kĂ€nt det gick under.

Cimarron Ă€r ett utmĂ€rkt exempel. Filmen regisserades av Anthony Mann, som gjorde denna film istĂ€llet för Spartacus som istĂ€llet berömt togs över av Stanley Kubrick. Det var en redig nit, för Cimarron blev en tung flopp och den bidrog Ă€ven till att sĂ€tta en kĂ€pp i hjulet för Glenn Fords karriĂ€r; kanske var det hans otacksamma roll som fĂ€rgade av sig, men Ford, som hade varit stjĂ€rna fram till denna punkt, fick mer eller mindre pensionera sin karriĂ€r som ”leading man”-material.

Det Àr en avvÀgt fyrkantig och förutsÀgbar film som har mÄnga problem och Ford Àr onekligen inte ett av de minsta. Tanken Àr att han ska vara en barnsligt förtjusande Àventyrare med en mörk sida, men medan han storögt stammar fram sina repliker i nÄgot slags försök att efterlikna James Stewart kÀnner man att nÄgot centralt fattas i hans blick.

PĂ„ samma sĂ€tt gĂ„r filmen episodiskt igenom anekdot efter anekdot – Russ Tamblyn kan nĂ€mnas, som i ett par scener spelar en yngling som blir laglös och gĂ„r ett trist öde till mötes, ett av mĂ„nga tillfĂ€llen som ska spegla den ödesdigra konflikten i Fords rollfigur – men den ena följer den andra utan nĂ„gon röd trĂ„d eller kĂ€nsla av sammanhang. Vi tittar pĂ„ nĂ„got slags vackert, pĂ„kostat dockhus, dĂ€r inga karaktĂ€rer riktigt har kött och blod och ingenting riktigt berĂ€ttas sĂ„ att vi verkligen kan kĂ€nna det.

PĂ„ sin höjd vĂ€cker filmen irritation. Maria Schell, som den lidande hustrun, Ă€r den största boven i dramat – hennes stĂ„lögda framtoning passar den fantasilösa hustrun alltför vĂ€l; det finns ingen som helst nĂ€rhet mellan paret och det framgĂ„r aldrig varför vi ska sympatisera med denna figur, som hela tiden uttrycker feghet, konformism, smygrasism och ytlig fĂ„fĂ€nga. Mot slutet av filmen gör den ett par gigantiska ellipser i tiden och det avslöjas – nĂ€r det borde ha framgĂ„tt frĂ„n början – att hon egentligen haft huvudrollen hela tiden.

Kanske Ă€r jag en man av enkla nöjen, men tacka vet jag Anne Baxter, 50-talsdonnan som spelar filmens ”fallna kvinna” tillika Fords gamla flamma. Hon börjar filmen starkt, genom att sno Ă„t sig en bit land som Ford helst velat ha sjĂ€lv. Sedan fĂ„r hon hĂ€nga omkring utan mycket att göra. Det Ă€r som att hon vĂ€ntar pĂ„ att nĂ„gon raffig Western ska ha vĂ€garna förbi sĂ„ att hon kan göra nĂ„gon nytta nĂ„gonstans.

FREDRIK FYHR


Denna text publiceras i samband med tredje delen i serien om FilmÄret 1960.


1960 USA 147 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Anthony Mann, Charles Walters (okrediterad). S: Glenn Ford, Maria Schell, Anne Baxter, Arthur O’Connell, Russ Tamblyn, Mercedes McCambridge, Vic Morrow, Robert Keith, Charles McGraw, Harry Morgan, David Opatoshu, Aline MacMahon, Lili Darvas, Edgar Buchanan, Mary Wickes.

Ett svar pĂ„ ”💿 Cimarron (1960)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *