★★☆☆ Archive

💿 Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

”Anything goes” var ordet. Jag gillar hur den låter i början, Cole Porters dänga framförd på mandarin av Kate Capshaw i ett shownummer i 30-talsstuk. Det är absolut de bästa minuterna i Indiana Jones och de fördömdas tempel, tveklöst en av Steven Spielbergs sämsta filmer. Vissa håller inte med, förstås, för i skrivande stund

💿 Spider-Man: Far from Home (2019)

Av alla dödssynder är nog lättja min favorit. Särskilt i filmserier finns det något extremt behagligt i semestern. När Sherlock Holmes tog Malmöfärjan. När Nick och Nora åkte hem till farfar och farmor. Den där gången Logan åkte till Japan och hängde där i en film. Jag kan till och med sträcka mig till

💿 Dirty Dancing (1987)

Är inte Dirty Dancing den filmiska motsvarigheten till att ligga i hängmattan och inte göra ett dugg? Hela filmen är som en glass som långsamt smälter. Allt i den gör att man tänker på alla dessa kravlösa, ljumma sommarkvällar… sådana där… såna som man… typ aldrig upplevt egentligen. De tycks alltid finnas för ens

💿 Interiors (1978)

I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte

💿 The Invisible Man (2020)

Det är synd att The Invisible Man är en så dum och ytlig film, för den bär på idéer som hade kunnat blomstra i mer kärleksfulla händer. Dess bästa spår, kanske skräckens själva stomme, är tanken på ett trauma som aldrig bearbetas. Den osynlige mannen, från den trallande Claude Rains i James Whale-filmen till Kevin Bacons

💿 Rosa panterns hämnd (1978)

Rosa panterns hämnd var den sista film där Peter Sellers spelade Clouseau. Vi kan väl säga som så att jag inte har några akuta planer på att leta upp resten. Filmen var en av de tio största succéerna år 1978, så Blake Edwards var inte redo att lägga serien på hyllan för fem öre;

💿 Colorados vilda dotter (1964)

”Nu jävlar ska jag vinna en Oscar!” Jag är ingen tankeläsare men det känns som att det var vad som for genom Debbie Reynolds huvud när hon hade huvudrollen i den här MGM-musikalen, där hon spelade ”den osänkbara Molly Brown”, societetsdamen som var mest känd för att hon överlevde Titanic. Eller dam och dam.

💿 Supergirl (1984)

Jag vet inte vad det säger om 80-talet att Supergirl blev en sådan stor bioflopp och, kanske mest relevant, att den kom att omgärdas av ett sådant dåligt rykte. Jag måste tyvärr erkänna, pojkvasker som jag en gång var, att ”Supergirl” på skolgården alltid var ett skällsord, ett slags skämt, alternativet som inte gick

💿 Blod och sand (1922)

Jag tror att Rudolph Valentino har rekordratio i min bok för den filmstjärna som är mest intressant att läsa om och minst intressant att se på.

💿 Mission to Mars (2000)

Mission to Mars, liksom Snake Eyes (1998) innan den, är en film av Brian De Palma som inte riktigt lever upp till sig själv.

💿 Snake Eyes (1998)

Snake Eyes är en sådan där sällsynt film som inte fungerar, men som förblir ganska älskvärd ändå. När en film ger en så mycket som denna gör så antar jag att det till slut spelar mindre roll att man inte vet vad man ska göra av allt. Ta till exempel filmens utsökt utstuderade form.

💿 Unfaithful (2002)

Efter 9/11 drabbades amerikanska filmer av ett slags akut vemod, en konstig ambivalens, som om de inte längre var säkra på vad de skulle göra eller hur.

💿 Candy (1968)

Godiset i fråga var Ewa Aulin, bombnedslaget från Landskrona, skönhetsdrottning et al

💿 Dörren med de 7 låsen (1940)

Tiden har en märklig tendens att sopa igen spår.

💿 Dementia (1955)

Symbolik är kanske den tråkigaste och mest överrepresenterade typen av analys.

💿 Fredagen den 13:e del 8 (1989)

Så av någon anledning är Jason Takes Manhattan delen som man nämner på skämt, Fredagfilmernas ”Uppdrag i Moskva” låt säga,

💿 Doctor Blood’s Coffin (1961)

Jo han heter verkligen Doctor Blood.

💿 Fredagen den 13:e del 6 (1986)

Jason lever! Ambulans-Roy är död, fan ta’n. Nu ska skåpet stå där det står.

💿 Fredagen den 13:e del 3 (1982)

Det är svårt att förklara den idiotiska glädje som bor i den här filmen