★★☆☆ Archive

💿 Rosa panterns hämnd (1978)

Rosa panterns hämnd var den sista film där Peter Sellers spelade Clouseau. Vi kan väl säga som så att jag inte har några akuta planer på att leta upp resten. Filmen var en av de tio största succéerna år 1978, så Blake Edwards var inte redo att lägga serien på hyllan för fem öre;

💿 Colorados vilda dotter (1964)

”Nu jävlar ska jag vinna en Oscar!” Jag är ingen tankeläsare men det känns som att det var vad som for genom Debbie Reynolds huvud när hon hade huvudrollen i den här MGM-musikalen, där hon spelade ”den osänkbara Molly Brown”, societetsdamen som var mest känd för att hon överlevde Titanic. Eller dam och dam.

💿 Supergirl (1984)

Jag vet inte vad det säger om 80-talet att Supergirl blev en sådan stor bioflopp och, kanske mest relevant, att den kom att omgärdas av ett sådant dåligt rykte. Jag måste tyvärr erkänna, pojkvasker som jag en gång var, att ”Supergirl” på skolgården alltid var ett skällsord, ett slags skämt, alternativet som inte gick

💿 Blod och sand (1922)

Jag tror att Rudolph Valentino har rekordratio i min bok för den filmstjärna som är mest intressant att läsa om och minst intressant att se på.

💿 Mission to Mars (2000)

Mission to Mars, liksom Snake Eyes (1998) innan den, är en film av Brian De Palma som inte riktigt lever upp till sig själv.

💿 Snake Eyes (1998)

Snake Eyes är en sådan där sällsynt film som inte fungerar, men som förblir ganska älskvärd ändå. När en film ger en så mycket som denna gör så antar jag att det till slut spelar mindre roll att man inte vet vad man ska göra av allt. Ta till exempel filmens utsökt utstuderade form.

💿 Unfaithful (2002)

Efter 9/11 drabbades amerikanska filmer av ett slags akut vemod, en konstig ambivalens, som om de inte längre var säkra på vad de skulle göra eller hur.

💿 Candy (1968)

Godiset i fråga var Ewa Aulin, bombnedslaget från Landskrona, skönhetsdrottning et al

💿 Dörren med de 7 låsen (1940)

Tiden har en märklig tendens att sopa igen spår.

💿 Dementia (1955)

Symbolik är kanske den tråkigaste och mest överrepresenterade typen av analys.

💿 Fredagen den 13:e del 8 (1989)

Så av någon anledning är Jason Takes Manhattan delen som man nämner på skämt, Fredagfilmernas ”Uppdrag i Moskva” låt säga,

💿 Doctor Blood’s Coffin (1961)

Jo han heter verkligen Doctor Blood.

💿 Fredagen den 13:e del 6 (1986)

Jason lever! Ambulans-Roy är död, fan ta’n. Nu ska skåpet stå där det står.

💿 Fredagen den 13:e del 3 (1982)

Det är svårt att förklara den idiotiska glädje som bor i den här filmen

💿 Fredagen den 13:e del 2 (1981)

Med Fredagen den 13:e del 2 börjar alltså Jason-ritualen.

💿 Fast Five (2011)

Mina tankar går tillbaka till de där DVD-spelarna.

💿 2 Fast 2 Furious (2003)

Den första filmen var lite gullig, som ett barn som leker vuxen, dricker Pommac och låtsas att det är öl. Uppföljaren representerar, med obönhörlig konsekvens, hur det barnet går in i en ängslig pubertet.

📼 Skälmarnas furste (1949)

1949 var Orson Welles i Italien och hade sig

💿 Appassionata (1944)

En lustig sak med gamla melodramer är hur de sätter fingret på hur absurda våra vedertagna berättelser är – ta ”det manliga geniet” till exempel.