2010-tal Archive

💿 Rambo: Last Blood (2019)

Jag tyckte om Rambo när han var på luffen i First Blood (1982), trackad av salig Brian Dennehy, som spelade en sheriff som inte gillade hans lufsiga uppsyn. Småstadsplitarna jagade upp honom i skog och mark. Big mistake. En fin film, First Blood. Rå och romantisk. Stallone var lite som en psykotisk Bambi som

🎞 Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

Det är lustigt. Jag menar, med tanke på hur mycket pompa och ståt som finns i den här filmen, och hur sömlöst och överväldigande den fick mig, och tusentals andra, till biostolen. Mellan J.J Abrams första ”action” och sista ”wrap” så fanns aldrig någon tvekan om att någon skulle dyka upp. De behövde inte

💿 Metallica: Through the Never (2013)

Så det visar sig att en konceptuell konsertfilm med Metallica kan jämföras med Godzilla – detta är Metallica vs. Cinema, med nästan lika mycket demolering, berättelsen om ett band som försöker ha ihjäl filmen som de är fast i, äta upp dess momentum och spotta ut det.

🎞 The Irishman (2019)

Allt färre älskar film som Martin Scorsese älskar film.

💿 Free Fire (2016)

Ben Wheatleys Free Fire består bara av en, lång scen.

🎞 Joker (2019)

Första gången jag såg The Dark Knight (2008) gick jag ut ur biosalongen med känslan av att jag sett en riktigt bra film. Det är lustigt, men jag tyckte verkligen det.

💿 Jurtjyrkogården (2019)

Det här är en film där döda människor kommer tillbaka till livet.

💿 Ant-Man and the Wasp (2018)

Underhållning blir inte mer rimlig än så här.

🎞 Det: Kapitel 2 (2019)

Filmatiseringen av Stephen Kings 1200 sidor långa ”Det”, vilket är en film uppdelad i två, är förtjusning och frustration hand i hand.

🎞 Once Upon a Time… in Hollywood (2019)

Varför görs film? Varför ser vi på film? Varför finns skådespelare? Vad är denna strävan efter att gestalta något? Berätta en berättelse, och berätta den igen, berätta den på ett gammalt sätt, och så ett nytt sätt, och så ett gammalt sätt igen? Varför finns åttioelva versioner av Hamlet? Varför finns tjugofyra Bondfilmer? Vad

💿 Fast & Furious 6 (2013)

Vid det här laget jämförs Fast & Furious-serien alltså bäst med ett populärt rockband. Jag menar, riktigt populärt. Så populärt att det inte kan tillåtas vara hur bra som helst. Dyr vaniljkräm strömmar i mittfåran kallad Mainstream. Receptet ändras inte i onödan.

💿 Fast Five (2011)

Mina tankar går tillbaka till de där DVD-spelarna.

Snabbgenomgång vecka 34

Videosöndag – alltid med en lykta i handen.   Bra filmer Take Shelter, en fantastisk film om en man som kanske blivit schizofren eller kanske verkligen upplever en domedagsprofetia. Revolt, trevlig norsk uppväxtskildring av hur hippiegenerationen blev punkgenerationen. John Lydon är med på ett hörn.   Godkända filmer Vi måste prata om Kevin, en av

Take Shelter

Regi: Jeff Nichols   Ibland blir man bara så glad. Take Shelter är en av förra årets allra bästa filmer – på rak arm kan jag bara komma på en (Nader och Simin) som är bättre – och den är det av alla rätta anledningar. Se gärna följande som en generell beskrivning på vad

Vi måste prata om Kevin

Regi: Lynne Ramsay   När Stanley Kubrick gjorde Dr. Strangelove (1963) så hade han ursprungligen planerna att göra en seriös film, eftersom boken filmen byggde på var en allvarlig Kalla kriget-roman. Men han insåg under arbetets gång att det skulle vara omöjligt, och oärligt, att göra en seriös film av något så absurt. Verkligheten

Revolt

Regi: Jens Lien   Efter att för första gången ha lyssnat på Never Mind The Bollocks, Sex Pistols första och enda LP, säger den till medelåldern gångna gamla hippien Magnus: ”Vad försöker han säga med det här?” Han ställer frågan till sin tolvåriga son Nikolaj (Åsmund Høeg) som sitter mitt emot honom på bordet

Extremt högt och otroligt nära

Regi: Stephen Daldry Jag vet inte vad för typ av människa man måste vara i för att tycka om den här filmen, men jag vet att jag inte är den människan. Extremt högt och otroligt nära blev Oscarsnominerad tidigare i år; det skedde till mångas förvåning och jag är den förste att dela den

Lorax

Regi: Chris Renaud, Kyle Balda Den nya, pastellfärgade, 3D-lanserade och totalt syntetiska Lorax-filmen är ännu en i raden av hopplösa Dr. Seuss-filmatiseringar, där originalbokens budskap är för subtilt, uppriktigt och genuint meningsfullt för att Hollywood ska kunna göra något vettigt av det. Precis som Mike Myers massakerade The Cat in the Hat (2003) och

The Sitter

Regi: David Gordon Green   Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Neeeej. Neeeeeeeeeej. Neeeheheheheheheejjjjejejejejj. Nu när vi har min första spontana känsla ur vägen kan vi prata om det enda roliga med den här filmen: Den är regisserad av David Gordon Green, som med sina första indiefilmer – George Washington, All the Real Girls, Undertow

Faust

Regi: Aleksander Sokurov Film blir inte mer spektakulär än så här. En metafysisk resa, svävandes genom en mörk och skitig 1800-talsby tillsammans med en deprimerad professor som tappat tron på livet (”Han behöver mer vin” skrålar någon i en bar, på tal om ingenting), tillsammans med en tanig, obscen typ som vid ett tillfälle