3 Archive

💿 Batman Forever (1995)

Min recension från 2001, då jag var femton år och gav den ”3 av 5”.

💿 Väninnorna (1960)

När den franska nya vågen blommade ut var Claude Chabrol med i startelvan

💿 A Private War (2018)

A Private War är en otypiskt bra biopic, en genre som nästan alltid undviker den typ av råa känningar som den här filmen eftersträvar.

📼 Släpp deckarna loss, det är mord (1976)

Man har nog blivit lite gammal ändå, när man börjar tänka att ”pappahumor… är det inte bara samma sak som humor?”

📼 Död på nytt (1991)

Enligt Kenneth Branagh gick manuset till Död på nytt runt till flera olika personer innan det kom till honom. Det rådde beröringsskräck, ingen ville ta i det.

💿 Backfire (1950)

Viveca Lindfors var verkligen en stjärna att vara stolt över.

📼 Oklahoma! (1955)

”Territory folks should stick together” går den muntra refrängen – och jo, när kritvita jokels ramlar runt arm i arm och sjunger den så kan man inte förneka att man öppnar kistan till federationens svarta bok, och den historiska linje av våld som alltid löpt genom USA.

💿 Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Jo, men Tarantino är lite överskattad.

The Talented Mr. Ripley (1999)

Den bästa thrillerkonsten innehåller svindlande frihet och åksjuka kast mellan det kittlande och det ångesttunga.

Smärtan (2017)

Det är kärva saker, en tuff terräng att ta sig igenom, men Smärtan erbjuder en intressant ingångspunkt till att förstå, just, mänsklig smärta.

Sången om den eldröda blomman (1919)

Stumfilmsvärlden är lite grann som ett skövlat land.

Roma (2018)

Det är en fin liten film, Roma.

Den gröna milen (1999)

Den gröna milen är, som bekant, lång.

Den gula biljetten (1918)

En av de bästa sakerna med riktigt gamla filmer är att de kan förverkliga världen och tiden de gjordes i – få oss att närma oss dåtiden inte som teknisk fakta, utan som den verklighet den var, och därmed är, för tekniskt sett lever vi ju i samma värld nu som då.

Noaks ark (1928)

”The Spectacle of the Ages!”

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Ni tror väl inte det ska ta slut? Eller sluta expandera? Eller bli mindre detaljerat? Varför skulle någon vilja det?

Sherlock Holmes och kvinnan i grönt (1945)

En filmserie, om den får pågå tillräckligt länge, når alltid en punkt då fernissan börjar falla och maskineriet bakom kulisserna börjar bli synligt.

En mördare går lös (1945)

En av de roligaste sakerna med filmserier är att de flesta tycker olika – olika fans gillar olika filmer i en serie av olika anledningar

Chi to suna (1965)

En orkester spelar i skyttegravarna medan raketer och bomber går av omkring dem. When The Saints Go Marching In, indeed.

Den ödesdigra pärlan (1944)

När ”Arkiv X” gick på TV brukade de varva avsnitten i två varianter – dels de ingående konspirationsavsnitten, som behandlade den övergripande intrigen, och dels ”Monster of the Week”-avsnitten, där Mulder och Scully helt enkelt jagade någon övernaturlig best. Traditionen har sina rötter.

Shura (1971)

Avhållsamhet är ett nyckelkoncept i många österländska filosofier och religioner, som buddhism och daoism – därför känns budskapet ”girighet föder girighet” alltid allvarligare i asiatisk film, medan det i västerländsk film aldrig riktigt kan tas på allvar.

Sherlock Holmes och spindelmysteriet (1943)

”Elementary, my dear Holmes”

Sherlock Holmes möter döden (1943)

Tanken på Sherlock Holmes som superhjälte i de allierades tjänst var… dum. Det insåg publik, kritiker och till slut även Universal. Efter Sherlock Holmes i Washington (1943) var det ingen som trodde på en Holmes tagen ur sitt rätta sammanhang, uppe i flygplan med vågig pre-beatnik-frisyr. Det var, och är fortfarande, den minst omtyckta