80-tal Archive

📀 Star Wars: Episod V – Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Det är en film om ödet, om hemligheter och rädslor, om familj, om kriser och trauman. Den är mer än bara den bästa delen i en serie rymdfilmer. Det är en krok i kulturhistoriens gälar, och den drar det förflutna vidare in i framtiden. Det är, som Luke säger på Dagobah, ”något bekant med

💿 Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

”Anything goes” var ordet. Jag gillar hur den låter i början, Cole Porters dänga framförd på mandarin av Kate Capshaw i ett shownummer i 30-talsstuk. Det är absolut de bästa minuterna i Indiana Jones och de fördömdas tempel, tveklöst en av Steven Spielbergs sämsta filmer. Vissa håller inte med, förstås, för i skrivande stund

💿 Stand by Me (1986)

De fyra pojkarna lämnar sin stad. De ger sig ut i vildmarken. De har hört talas om ett lik. Några dagars vandring bort ska det ligga. Naturligtvis måste de se efter, och kanske bli kända på kuppen. De är tolv. Deras vandring är lika självklar som obegriplig, lika dum som meningsfull. Livet är bara

💿 Dirty Dancing (1987)

Är inte Dirty Dancing den filmiska motsvarigheten till att ligga i hängmattan och inte göra ett dugg? Hela filmen är som en glass som långsamt smälter. Allt i den gör att man tänker på alla dessa kravlösa, ljumma sommarkvällar… sådana där… såna som man… typ aldrig upplevt egentligen. De tycks alltid finnas för ens

💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den så kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen från 1980 är inte så mycket en berättelse om honom och hans liv som det är en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om människans förmåga att vända sin blick och finna det i en själv som orsakar värme och medkänsla; empati

💿 Supergirl (1984)

Jag vet inte vad det säger om 80-talet att Supergirl blev en sådan stor bioflopp och, kanske mest relevant, att den kom att omgärdas av ett sådant dåligt rykte. Jag måste tyvärr erkänna, pojkvasker som jag en gång var, att ”Supergirl” på skolgården alltid var ett skällsord, ett slags skämt, alternativet som inte gick

💿 Henrik V (1989)

Shakespeare i all ära, men “Henrik V” är inte mycket till berättelse när allt kommer omkring

💿 Fredagen den 13:e del 8 (1989)

Så av någon anledning är Jason Takes Manhattan delen som man nämner på skämt, Fredagfilmernas ”Uppdrag i Moskva” låt säga,

💿 Fredagen den 13:e del 7 (1988)

Här börjar jag få dåligt samvete över min illojala relation till den här serien, som jag med glädje följer samtidigt som jag ger alla tråkiga, konventionella kritiker rätt när de säger att den är kass.

💿 Fredagen den 13:e del 6 (1986)

Jason lever! Ambulans-Roy är död, fan ta’n. Nu ska skåpet stå där det står.

💿 Opera (1987)

Av alla blodiga och förvridna filmer som Dario Argento gjort är Opera den… jag vill inte säga ”värsta”, men låt säga den mest aggressiva, den minst förlåtande, kanske den stördaste.

💿 Fredagen den 13:e del 5 (1985)

Så den fjärde filmen hette The Final Chapter. Den femte hette A New Beginning. Sicken kreativitet.

💿 Fredagen den 13:e del 4 (1984)

Det skulle vara den sista, men blev den första och kanske enda.

💿 Fredagen den 13:e del 3 (1982)

Det är svårt att förklara den idiotiska glädje som bor i den här filmen

💿 Fredagen den 13:e del 2 (1981)

Med Fredagen den 13:e del 2 börjar alltså Jason-ritualen.

💿 Fredagen den 13:e (1980)

Fredagen den 13:e är inte en speciellt bra film, men jag har alltid känt att den har något litet extra som den inte riktigt fått erkännande för.