arthouse Archive

💿 Krig och fred (1966)

Jag ska erkänna att det bor en kulturkonservativ gubbe i mig som fnyser lite när någon dissar en klassiker. Fräckheten man tar sig (fräckheten, säger jag!) när man säger att Ingmar Bergman är tråkig, eller ser Citizen Kane (1941) och konstaterar att ”den var inget för mig”. Vafalls! Vad är det för värld vi lever i!

💿 Min arabiska vår (2016)

Hedi, låt oss använda en bättre titel, är en skenbart tunisisk film men, liksom den postkolonialt klingande svenska titeln föreslår, verkar den existera enbart för att vinna några priser och blidka europeiska kritiker, som pliktskyldigt kan peka ut dess teman och kontext så vi ska veta att det är en duktig film som vi är

💿 Leve kärleken (2001)

Godard är Godard, men ibland räcker det inte. Leve kärleken är på många sätt en central film i hans karriär, och det finns de som hyllat den som en av årtiondets bästa filmer, men jag finner den problematiskt tråkig. Av alla Jean-Luc Godards filmer som jag sett, och jag har sett praktiskt taget alla,

💿 Smaken av grönt te och ris (1952)

Minsta lilla kamerarörelse är en fest. Ungefär så resonerar David Bordwell i en analys av Smaken av grönt te och ris gjord för Criterion. Yasujirô Ozu, vars kändaste filmer inte innehåller några kamerarörelser alls, väljer i den här filmen att då och då röra kameran fram eller tillbaka. Detta fascinerar Bordwell oerhört och han menar

💿 Småstad (2017)

Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att

💿 Interiors (1978)

I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte

📀 Ivan den förskräcklige, del 1 & 2 (1944, 1958)

Det fanns en tid då Sergej Eisenstein var ett självklart namn för alla som var mer än bara lite intresserade av film. Länge ansågs det inte konstigt att analysera Ivan den förskräcklige, ruta för ruta, och spekulera i varför Eisenstein gjorde den som han gjorde, och vad man ska säga om dess många märkliga

💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den så kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen från 1980 är inte så mycket en berättelse om honom och hans liv som det är en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om människans förmåga att vända sin blick och finna det i en själv som orsakar värme och medkänsla; empati

💿 En själs hemligheter (1926)

Det finns något bitterljuvt över mellankrigstidens intellektuella upptäckarlusta. Det verkar som att man såg på världen som barn ser på den. Än idag kan man läsa Freud och hitta mycket spännande saker, det tycker jag absolut, men praktiskt taget hela karlns samlade verk har idag utan problem glidit över till kategorin filosofi. Men på 1920-talet

💿 Medan döden väntar (1957)

Det kommer inte sluta lyckligt.

🎞 The Irishman (2019)

Allt färre älskar film som Martin Scorsese älskar film.

💿 Henrik V (1989)

Shakespeare i all ära, men “Henrik V” är inte mycket till berättelse när allt kommer omkring

💿 Dimmornas kaj (1938)

Allt är mörkt och kallt runt kajen i Le Havre.

💿 Vår tids musik (2004)

Vinnarna skriver historien och förlorarna gör filmer som Vår tids musik, där helvetet är krig och himlen vaktas av amerikanska soldater.

💿 Free Fire (2016)

Ben Wheatleys Free Fire består bara av en, lång scen.

💿 Våldet får inte segra (1960)

En vacker flicka vid namn Ruth. Hon har ingen familj kvar, ett faktum som alla listat ut utom hon. Platsen är Zagreb. Kriget är andra världskriget.

💿 Dementia (1955)

Symbolik är kanske den tråkigaste och mest överrepresenterade typen av analys.

💿 Viaggio in Italia (1954)

Ibland hittar man lustiga vägskäl, punkter där man själv går åt ena hållet och plötsligt märker att man skilts åt från alla andra, som står och vinkar på en från andra sidan av en oöverstiglig åker. Det verkade som att vi var på väg åt samma håll. Vad gör jag på den här sidan

💿 Eight Taels of Gold (1989)

Jag har en mörk hemlighet, det är nästan ett slags tabu:

💿 Claires knä (1970)

Så han bestämmer sig för Claires knä.

💿 Väninnorna (1960)

När den franska nya vågen blommade ut var Claude Chabrol med i startelvan