drama Archive

📀Dom i Nürnberg (1961)

På IMDb:s berömda lista över de mest populära filmerna saknas ett par man skulle bomma på – Hajen, E.T., Magnolia, inte ens Avengers faktiskt – men Dom i Nürnberg innehar fortfarande en stabil placering (148 i skrivande stund). Det är glädjande, som det brukar uttryckas på ledarsidorna, men också överraskande. Det känns som den

💿 Den blomstertid nu kommer (2018)

Det är en ironisk titel, Den blomstertid nu kommer, men ironisk på vilket sätt? Är det ironiskt för att det inte är ”blomstertid” som kommer i filmen, utan en mystisk attack? Eller är det bara ironiskt för att det fasiken aldrig blir fint väder på midsommar? Jo, det ska vara en mörk och dyster katastroffilm,

💿 Hope and Glory (1987)

Jag har aldrig riktigt förstått tesen som säger att man inte kan skriva något förrän man har något att skriva om. Inte ens när författaren sades vara död, och postmodernismen var som mest fashionabel på 80-talet, verkade det som att någon egentligen trodde på det. Jag har alltid tagit för givet att författaren åtminstone

💿 Midnight Express (1978)

”Have you ever been to a Turkish prison?” Jag fattade aldrig den referensen i Titta vi flyger (1980) förrän nu. Den refererar såklart till Midnight Express, som då var en uppmärksammad och omtalad film; Oscarsnominerad för bästa film såväl som till Guldpalmen. Länge var detta en sådan där halvklassiker som alla sett, fram tills någon gång, för

💿 Funny People (2009)

Funny People är en av de ledsnaste komedier jag någonsin sett. Att se den är lite som att se en djupt olycklig person le och försöka hålla gott mod. Artighetsfraser och sociala koder kan få samtalet att gå vidare smärtfritt, eller kanske rättare sagt bedövat, men det finns hela tiden någon annan känsla där under;

💿 Krig och fred (1966)

Jag ska erkänna att det bor en kulturkonservativ gubbe i mig som fnyser lite när någon dissar en klassiker. Fräckheten man tar sig (fräckheten, säger jag!) när man säger att Ingmar Bergman är tråkig, eller ser Citizen Kane (1941) och konstaterar att ”den var inget för mig”. Vafalls! Vad är det för värld vi lever i!

💿 Hedwig and the Angry Inch (2001)

Ankungar blir inte fulare än Hedwig and the Angry Inch, som hade amerikansk premiär sommaren 2001. Den delade repertoar med filmer som Legally Blonde, Jurassic Park 3 och America’s Sweethearts. Den blev en stor kommersiell flopp, vilket var en oundviklig tragisk ironi. Den var i sin egen bubbla och insisterade på att bli hörd på ett underbart,

💿 Stand by Me (1986)

De fyra pojkarna lämnar sin stad. De ger sig ut i vildmarken. De har hört talas om ett lik. Några dagars vandring bort ska det ligga. Naturligtvis måste de se efter, och kanske bli kända på kuppen. De är tolv. Deras vandring är lika självklar som obegriplig, lika dum som meningsfull. Livet är bara

💿 Min arabiska vår (2016)

Hedi, låt oss använda en bättre titel, är en skenbart tunisisk film men, liksom den postkolonialt klingande svenska titeln föreslår, verkar den existera enbart för att vinna några priser och blidka europeiska kritiker, som pliktskyldigt kan peka ut dess teman och kontext så vi ska veta att det är en duktig film som vi är

💿 Dirty Dancing (1987)

Är inte Dirty Dancing den filmiska motsvarigheten till att ligga i hängmattan och inte göra ett dugg? Hela filmen är som en glass som långsamt smälter. Allt i den gör att man tänker på alla dessa kravlösa, ljumma sommarkvällar… sådana där… såna som man… typ aldrig upplevt egentligen. De tycks alltid finnas för ens

💿 Bob & Carol & Ted & Alice (1969) & Blume in Love (1973)

Bob & Carol & Ted & Alice (1969) Blume In Love (1973) En gång till om det här med föråldrade filmer: De finns inte. Alla filmer är åldrade, ja, men inte ”för” åldrade. Däremot kan de såklart snabbt bli väldigt omoderna. Särskilt om de försöker vara väldigt moderna. Effekterna kan vara ganska lustiga. Här

💿 Smaken av grönt te och ris (1952)

Minsta lilla kamerarörelse är en fest. Ungefär så resonerar David Bordwell i en analys av Smaken av grönt te och ris gjord för Criterion. Yasujirô Ozu, vars kändaste filmer inte innehåller några kamerarörelser alls, väljer i den här filmen att då och då röra kameran fram eller tillbaka. Detta fascinerar Bordwell oerhört och han menar

💿 Småstad (2017)

Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att

💿 Interiors (1978)

I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte

💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den så kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen från 1980 är inte så mycket en berättelse om honom och hans liv som det är en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om människans förmåga att vända sin blick och finna det i en själv som orsakar värme och medkänsla; empati

💿 Vingarna (1927)

Den häftigaste scenen i Vingarna sker på en gunga.

💿 Fångad (1949)

Fångad var Barbara i rollen som den eländiga kvinnan. Jag tror det är det bästa sättet att uttrycka det på.

💿 Medan döden väntar (1957)

Det kommer inte sluta lyckligt.

💿 Unfaithful (2002)

Efter 9/11 drabbades amerikanska filmer av ett slags akut vemod, en konstig ambivalens, som om de inte längre var säkra på vad de skulle göra eller hur.

🎞 The Irishman (2019)

Allt färre älskar film som Martin Scorsese älskar film.