ldv

mini4star La Dolce Vita. 1960 ITALIEN/FRANKRIKE 174 min. sv/35mm/2.35:1 R: Federico Fellini. S: Marcello Mastroianni, Anouk Aimée, Anita Ekberg, Yvonne Furneaux, Magali Noël, Alain Cuny, Annibale Ninchi, Walter Santesso, Valeria Ciangottini, Riccardo Garrone, Ida Galli, Audrey McDonald, Polidor, Alain Dijon, Enzo Cerusico.

Fellinis mest berömda film är ett av filmhistoriens få helgjutna och lyckade exempel på filmisk stream of consciousness, en extremt fascinerande film som närvarar mer än den pågår; Marcellos alter-ego, en skvallerjournalist som försöker göra något vettigt med sitt liv utan att lyckas, driver genom Roms gator i det efterkrigslandskap som växt fram till en glittrande innehållslös värld av paparazzijagade och blåögda filmstjärnor, skamfilade aristokrater, åldrade playboys och diverse kyliga divor och promiskuösa primadonnor – själv försöker han fruktlöst skriva en roman, för han känner att han har hjärtat, men han saknar en inre röst och kärna, kanske till och med en ordentlig själ. Proppfull av minnesvärda karaktärer och oförglömliga visuella bilder (inledningsscenen med Jesus i helikoptern, och Marcellos dopp med Anita Ekberg i fontana di Trevi, tillhör filmhistoriens mest berömda) men främst ett djupt symbolistisk film om modernitetens ytlighet och själlöshet och ett evigt exempel på den fundamentala tomheten och hemlösheten inuti über-civiliserade och coola “hipsters” som ser bra ut, och lever la dolce vita, men som i själva verket är som levande döda. Milstolpe för Fellini, står mitt emellan hans neorealistiska och surrealistiska period och fångar dessa båda influenser tydligt; det är överhuvudtaget mycket som Fellini får med under dessa tre timmar – taktfullt och utan brådska går den från det gripande till det lättjefulla, till det sublimt fascinerande, över till det konkreta och slagkraftiga, osv. Filmen är aldrig flyktig eller överflödig, utan tar tvärtom sin speltid i anspråk och blir varken för lång eller för kort; i slutändan filmen blir lika minnesvärd för Anita Ekbergs obegripliga utstrålning som för den fula jättefisken på stranden i slutet. Manus av Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli och (utan att vara krediterad) Pier Paolo Pasolini. Oscarbelönad kostym. Fenomenal kombinerad jazz- och orkestermusik av Nina Rota. Helt oumbärlig för cineaster. 5/5. 10/10. 2013, 2016.


<- Det ligger i blodet.
-> Det magiska svärdet – Kampen om Camelot.

försökigen