mini35star Une femme est une femme. 1961 FRANKRIKE/ ITALIEN 85 min. färg/35mm/2.35:1. R: Jean-Luc Godard. S: Anna Karina, Jean-Claude Brialy, Jean-Paul Belmondo.

Godards andra film efter Till sista andetaget är en av hans bästa och allra mest lekfulla; en underskattad film som av vissa anses tunn, trots att det är en film som har mer att göra med Godards tematik och filmskapande än hans klassiska debutfilm (han ansåg själv att detta var hans första ”riktiga” film). Filmen, lanserad som en ”hyllning” till amerikanska musikaler, framstår mer som en kärleksfull parodi på filmmediet överhuvudtaget – filmen har en medvetet lättviktig story som ryggrad, som alltid förblir det ytliga redskap en sådan filmintrig alltid är, där Karina och Brialy är ett par; hon vill ha barn, inte han. Eventuellt får kompisen Belmondo rycka in som donator. Godard låter inte en minut gå utan att han leker med filmmediet – detta är den prototypiska nya vågen-filmen där karaktärer pratar med publiken, släpar omkring på lampor för att ge ljus åt sceneriet, ger ifrån sig odrägliga interna filmreferens-vitsar (Belmondo ska se Till sista andetaget på TV och frågar Jeanne Moureau i en bar hur det går med Jules och Jim, som Truffaut spelade in vid den här tiden) och scener avbryts odisciplinerat för diverse spontana charader. Godards första samarbete av många med musan Karina; inte minst banar denna film vägen för klassikern Leva sitt liv. Vissa allvarligare undertoner finns också, som föranleder Godards ”maoistiska” period under sena 60-talet; den mest iögonfallande kommentaren är att Karinas karaktär är strippa, som om det inte vore något med det (Godard skulle sätta ett slutgiltigt likhetstecken mellan kneg och prostitution i Två eller tre saker jag vet om henne 1967). Överlag en av Godards bästa och festligaste filmer. 4/5 8/10. 2012.


<- En kvinnas martyrium.
-> En kyss före döden.

försökigen