Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Full Metal Jacket

fmj

mini4star 1987 STORBRITANNIEN/USA 116 min. färg/35mm/1.85:1. R: Stanley Kubrick. S: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D’Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Arliss Howard, Kevyn Major Howard, Ed O’Ross, John Terry, Kieron Jecchinis, Kirk Taylor, Tim Colceri, Jon Stafford, Bruce Boa, Ian Tyler, Sal Lopez, Gary Landon Mills, Papillon Soo, Peter Edmund, Ngoc Le, Leanne Hong, Tan Hung Francione, Marcus D’Amico, Costas Dino Chimona, Gil Kopel, Keith Hodiak, Peter Merrill, Herbert Norville, Nguyen Hue Phong, Duc Hu Ta.

Kubrick närmade sig sextio när han gjorde sin kanske mest ungdomliga, minimalistiska och rakt av mest energiska film; en studie i krig, gjord i två delar – först den djävulska marinkårsträningen ledd av den maniska Ermey, filmhistoriens mest berömda motiveringssergeant, och därefter det brinnande Vietnamkriget; Modine är vår utvalde huvudperson, den smarte skojaren Joker som försöker överleva såväl fysiskt som psykiskt och moraliskt, medan kriget gör att han ställs inför (denna) ”värld av skit” och måste ta ställning. En delvis mer rak och skissartad film än Kubricks tidigare, men det är samma lapptäcke av tematiska trådar som alltid – detta är en film om att växa upp lika mycket som det är en film om att ställas inför döden, en film om att se glädjen i att leva lika mycket som att se det intensiva mörkret i människohjärtat. Samtidigt är det bara en dynamisk filmupplevelse, där Kubrick återgår till de dokumentära talanger han besatte som ung filmskapare; även om den fortfarande är metaforisk, drömsk och kryptisk (han flörtar till och med med franska nya vågen och metafilmen vid ett tillfälle) är detta också en vida mer realistisk och närgånget autentisk film än hans tidigare, och varje scen är så koncis, direkt och handlingsfixerad att man sitter som på nålar. Genombrott för Ermey och D’Onofrio, som är oförglömlig som den ”felande” soldaten ”Gomer Pyle” – länge stal de allt ljus från filmen, som ibland anklagades för att ha en första del som överträffande den andra. Men varför är den ens uppdelad i två? Har det något att göra med ”den jungianska grejen”? Detta är fortfarande, i sin helhet, en oerhört fascinerande film. 5/5 9/10. 2016.

försökigen