1921 TYSKLAND 131 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Svend Gade, Heniz Schall. S: Asta Nielsen, Paul Conradi, Mathilde Brandt, Eduard von Winterstein, Heinz Stieda, Hans Junkermann, Anton De Verdier, Lilly Jacobson, Fritz Achterberg.
Fortfarande radikal omstöpning av Shakespeares pjäs där Nielsen – som då var en av världens största filmstjärnor – skapade ett eget produktionsbolag för att kunna göra sin version av Hamlet, där den danska prinsen var kvinna, förklädd till man. Även om delar av pjäsen finns kvar så vänder filmen upp och ner på det mesta i den – borta är alla övernaturliga inslag, Hamlet är nu kär i Horatio och svartsjuk på Ofelia, har inga problem med att ta kål på Claudius och använder Fortinbras som en politisk bricka för landets framtid; därutöver finns flera nya scener, inklusive en matig backstory, som gör det här (på sätt och vis) till den mest ambitiösa Shakespeare-filmen i filmhistorien. Enda nackdelen är att filmen vill så mycket att den matchar Nielsens kaotiska skådespeleri – som växlar mellan sadistisk våldshunger och melodramatisk misär – och filmen regisserades av två debutanter som inte alltid lyckas fånga de subtiliteter i intrigen som Nielsen vill förmedla; alla skådespelare verkar vara i var sin film och visuellt rör sig filmen i gränstrakterna mellan den tablå-stil som var populär på 1910-talet och den tyska expressionism som höll på att blomma ut i landet, en stil som för övrigt hade passat filmen utmärkt några år senare. Trots bristfälligheter är filmen ändå makalöst underhållande för Shakespeare- och stumfilmfans, och kontexten som Nielsen bidrar med är i alla lägen fascinerande. Manus av Erwin Gepard, en psuedonym för kritikern och poeten Franz Richard Behrens. Filmades i två versioner, den tyska är den med bäst kameraarbete (och även ett par färglagda scener). Återutgivna versioner går 111 min. 4/5 7/10. 2017.
