mini4star Il gattopardo. 1963 ITALIEN/FRANKRIKE 186 min. färg/35mm/2.35:1. R: Luchino Visconti. S: Burt Lancaster, Alain Delon, Claudia Cardinale, Paolo Stoppa, Rina Morelli, Romolo Valli, Terence Hill, Pierre Clémenti, Lucilla Morlacchi, Giuliano Gemma, Evelyn Stewart, Ottavia Piccolo, Carlo Valenzano, Brook Fuller, Anna Maria Bottini, Lola Braccini, Marino Masé, Howard Nelson Rubien, Tina Lattanzi, Marcella Rovena, Rina De Liguro, Valerio Ruggeri, Giovanni Melisenda, Giancarlo Lolli, Franco Gulà, Vittorio Duse, Vanni Materassi, Giuseppe Stagnitti, Carmelo Artale, Olimpia Cavalli, Anna Maria Surdo, Halina Zalewska, Winni Riva, Stelvio Rosi, Carlo Palmucci, Dante Posani, Rosolino Bua, Ivo Garrani, Leslie French, Serge Reggiani.

Oklanderlig, extremt subtil och kompromisslöst kärv historisk berättelse som utspelar sig i 1860-talets Sicilien och handlar om en prins (Lancaster) som försöker hålla äran uppe efter revolten som leder till Italiens förening. Till det yttre ser landet likadant ut som det alltid gjort, men Visconti använder ofantligt snårig emotionell logik för att långsamt få oss att förstå huvudpersonens drabbande känsla av utanförskap i ett land i fundamental förändring, där han själv representerar en klass och en era som är över. En minutiös adaption av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman (författaren byggde berättelsen på sin farfar, som var en adelsman) som sätter fingret både på det djupt igenkännbara och mystiskt onåbara i känslan av tidens gång, samtidigt som den politiska kontexten egentligen är mardrömslik i alla riktningar. Lancaster var när det begav sig ett kontroversiellt val i huvudrollen, men är helt central för filmen, och lika perfekta är Delon som hans sorgligt opportunistiska brorson, Cardinale som kvinnan de båda faller för, och Stoppa som hennes far, den typ av själlösa kapitalist som har framtiden för sig. Blev avfärdad av många kritiker när det begav sig men vann förtjänt Guldpalmen, och trots ofantligt tjusiga miljöer och kostymer av Piero Tosi, vilka kulminerar i en berömd 45 minuter lång balsekvens i slutet, ställer denna skamlöst seriösa film fortfarande krav på publiken som är nästan dåraktiga. Ett bevis på att en film kan innehålla ett helt universum och existera bortom sin publik. Viscontis första version av filmen var 205 minuter – han klippte ner den till 195 inför visningen i Cannes och nöjde sig därefter med en officiell 186 minuter lång bioversion. Den amerikanska låtsasversionen på 161 min ger en Lancasters originalröst men den har man hört förut. Filmades med negativ 2.55:1 i italienarnas säregna Technirama-widescreen.  5/5 10/10. 2019.

försökigen