mini4star 1995 USA 192 min. färg/35mm/2.39:1. R: Oliver Stone. S: Anthony Hopkins, Joan Allen, Powers Boothe, Ed Harris, Bob Hoskins, E.G. Marshall, David Paymer, David Hyde Pierce, Paul Sorvino, Mary Steenburgen, J.T. Walsh, James Woods, Brian Bedford, Kevin Dunn, Fyvush Finkel, Annabeth Gish, Tom Bower, Tony Goldwyn, Larry Hagman, Edward Herrmann, Madeline Kahn, Dan Hedaya, Tony Lo Bianco, Saul Rubinek, Robert Beltran, John Cunningham, Jon Diehl, John C. McGinley, Michael Chiklis, David Barry Gray, Joanna Going, George Plimpton, Lenny Vullo, Corey Carrier, Ronald von Klaussen, John Bedford Lloyd, Kamar de los Reyes, Enrique Castillo, James Pickens Jr, Victor Rivers, Bridgette Wilson (Bridgette Wilson-Sampras), Drew Snyder, Ric Young, Sean Stone, Joshua Duvall Preston, Ian Calip, Jack Wallace, Julie Condra, Annette Helde, Howard Platt, Marley Shelton, Mikey Stone, James Karen, Richard Fancy, Wass Stevens, Bai Ling, Donna Dixon, Boris Sichkin, Fima Noveck, Raissa Danilova, Marilyn Rockafellow, Bill Bolender, Melinda Renna, Tony Plana, Sam Waterston.

Det mest ambitiösa politiska drama som någonsin gjorts i Hollywood; en ofattbar skapelse och omöjlig att ta in på en gång. Stones skildring av Richard Nixons liv och presidentskap är en virvelvind utan början och slut, där vi glider som på pannsvett mellan olika ytterligheter. Dels är det en sorglig berättelse om självdestruktivitet, skuld och föräldraskap, dels en biopic-pastisch som ibland känns som en enda stor filmisk karikatyrmålning, däremellan är den ofta på gränsen till att vara en pjäs, med karaktärer som kommer och går medan scenografin förändras; tills moderniteten kraschar in i rutan och vi kastas in i 70-talets kaos och förvirring, med huvudpersonen balanserandes på en global knivsegg. Att filmen dessutom är rena rama kommissionsrapporten, med minutiöst genomarbetade historiska skildringar, gör att den känns klaustrofobisk redan efter några minuter (sedan pågår den i tre och en halv timme). En film som omöjligen hade kunnat bli någon kommersiell framgång, men Stone tog chansen efter succén JFK att göra något genuint och kompromisslöst; hur bra den föregående filmen än var framstår den som Disneydags i jämförelse med denna. Hopkins, som så ofta gömt sig bakom en stoisk teatermask, har heller aldrig varit så här dränerande, fysisk och dynamisk. Absolut ett förbisett mästerverk. Director’s Cut går 212 min. 5/5 9/10. 2020, 2021.

försökigen