Providence. 1977 FRANKRIKE/ SCHWEIZ/ STORBRITANNIEN. 110 min. färg/35mm/1.66:1. R: Alain Resnais. S: Dick Bogarde, Ellen Burstyn, John Gielgud, David Warner, Elaine Stritch, Cyril Luckham, Denis Lawson, Kathryn Leigh Scott, Milo Sperber, Anna Wing, Peter Arne, Tanya Lopert, Joseph Pittoors, Samson Fainsilber.
Resnais första engelskspråkiga film är en av hans mest fascinerande. Börjar som en bitter melodram om advokaten Bogarde, hans olyckliga fru Burstyn och en ung åklagad man (Warner). Rätt som det är så visar det sig att de egentligen bara är hypotetiska figurer i en narrativ ström som gubben Gielgud drömmer ihop – han är i sin tur (i ”verkligheten”) en bitter och sjuk gammal gubbe som ligger och vrider sig i sängen en helvetesnatt, medan han (eventuellt) kokar ihop storyn till sin nästkommande bok. Karaktärerna, som han bygger på sina släktingar, verkar vara riktiga rötägg, men själv är han inte bättre – vem är egentligen vad? Vem är egentligen vem? Och varför? Skeptiker kan fastna på sista frågan, och det är sant att denna film (med manus av David Mercer) är för pratig för sitt eget bästa, men Resnais berättartekniska lekfullhet har lika många effekter som poänger och det är sättet filmen är gjord på, sättet vi hela tiden förleds och måste tänka om vad gäller varenda sak vi ser i bild, som driver filmen framåt och gör den till ett lysande exempel på vad filmkonst i bästa fall kan vara. 4/5 8/10. 2017.
.