aneducation videosöndag

3starrating

16/4 2010

An Education är en sån där film som inte är djup eller världsomvälvande. Det är kanske inte filmen man säger åt folk att gå och se som om deras liv hängde på det, men samtidigt är den betydligt bättre, mer personlig och involverande än många andra filmer av samma slag. Man finner sig vilja ge filmen bara en mild rekommendation, men man förstår inte riktigt varför. Jag ber dig se denna film därför att… ja, varför skulle jag inte? Jag skulle inte vilja att folk inte såg den. Det är en bra film.

Jag tror det ligger i filmer som An Educations natur. De är milda i sig själva. Smala, lite delikata. De berättar historier utan överblåsta pretentioner eller överdrivet genomtänkt stil. De är enkla dramafilmer om enkelt mänskligt liv. I dem finner du allt vad livet och levandet har att erbjuda. De är reflektioner av oss själva.

I An Education reflekteras det tidiga 60-talet. Då det fortfarande var 50-tal. Vi möter sextonåriga Jenny (Carey Mulligan) som pluggar för att komma in på Oxford. Hennes familj går ihop med det engelska teglet i förortsgatorna i Twickenham; hennes pappa (Alfred Molina) är ungefär lika snäll och förstående som män ur medelklassen år 1961 tenderar vara – han känner sin dotter och erkänner hennes intressen och tankar i öppna konversationer, men det är långt mer uppenbart för honom att hon förväntas fortsätta plugga oavsett vad, än vad det är för henne.

Filmen handlar om hennes förhållande med David (Peter Sarsgaard), en sofistikerad entleman sisådär tjugo år äldre än henne. Han skjutsar hem henne en regnig dag och därefter är det som det är. David är en öppen dörr till vuxenvärlden och Jenny sparkar hungrigt upp den. Med honom får hon uppleva en värld där allt är upphetsande, roligt och fullt av underbar kunskap. Hon får leva i ett upphöjt tillstånd av sofistikation och världslighet och det framgår aldrig för henne – men det gör det för oss – att hon aldrig lär känna honom speciellt bra alls.

Men det är inte vad du kanske tror. An Education är fortfarande en romantisk film. Romantisk på sitt sätt. David är en slug fisk, visst, men han är inte en hotfull boogeyman heller (som han kanske varit i vår tid). Nej, David är mycket artig och uppriktig. Han är ärlig med sina avsikter på alla sätt han kan vara det. Han blir till och med vän med hennes föräldrar, som naivt utgår ifrån att inget kan vara fel med honom eftersom han är så charmig.

När vi noterar Jennys omedelbara vilja att vara Davids jämlike – på sätt som tillfredsställer honom, inte henne – förstår vi tidigt att David förstås utnyttjar sin överlägsenhet för att få hennes kärlek. Men samtidigt gör hon samma sak tillbaka. Hon är inte bara någon slumpmässig tjej från gatan. Hon är smart och charmig och det finns inget tvivel om att när Jenny växt upp till att bli hans jämlike kommer David behöva henne mer än hon kommer behöva honom.

Filmen berättar en sanning om förhållanden. Ibland handlar det inte om kärlek utan om särskilda behov. Jenny är kär i platsen David ger henne och alla möjligheter han är slussen till. Vad David är kär i vet vi inte säkert men han verkar lite för gammal för att tro på kärlek vid första ögonkastet. Å andra sidan, han borde veta bättre än att leka med en flicka vars känslor är långt mer delikata än hans egna.

Jag tycker om hur ovanligt finkänsligt eran återskapats här. Det ser verkligen ut som 1961. Vi känner verkligen att detta var tiden innan postmodern ironi och mediekonvergens. Jenny är smart, intelligent, vitsig, men hon är också oskuldsfull och hennes naivitet avslöjar sig i hennes tankar, som hon ibland inte kan artikulera och som hon ibland struntar i att artikulera.

Carey Mulligan är extremt bra som Jenny. Hon förkroppsligar sin karaktär som om den flyttat in i hennes huvud. Varje blinkning, varje leende och varje formulering tycks totalt autentisk och genuin. Det finns en känsla av naturalism i henne – och i de andra skådespelarna också – som är extremt sällsynt i film överlag.

Filmens stora styrka är dess känsla av tid och plats, och det gynnas av att vi befinner oss i ett hus fullt av stora skådespelarinsatser. Alfred Molina, som Jennys pappa, är en mycket tacksam närvaro. Han gör samma sak som Mulligan, porträtterar en riktig människa som riktiga människor tenderar att vara; högst bristfälliga. Han säger en och annan vedervärdig sak. Han har utbrott. Han är elak ibland. Men man kan alltid känna att han har en plan, en motivation, där. Och han kan inte förutspås, som ”filmkaraktärer” ofta kan. Han säger snälla saker också. Han visar sidor av sig själv som talar för djupt dåligt självförtroende. Ibland pratar han bara. Han är en person.

På Jennys skola finns en lärare spelad av Olivia Williams, och en rektor spelad av Emma Thompson. Dessa är också fantastiska framträdanden. De här två kvinnorna vet bäst av alla i hela filmen vad som pågår, och de ser igenom Jenny som om hon är gjord av glas.

”You probably see me as a lost woman” säger Jenny till rektorn som fnyser fram ett skratt, med Thompsons beundransvärda självklarhet, och rättar henne: ”You’re not a woman”.

Ouch. Den kändes. Men som vuxen känner vi även rektorns frustration lika tydligt som vi känner Jennys ungdomliga och hungriga begär. De vuxna vet att de bara kan hjälpa henne till den mån de kan, för vissa lärdomar kan inte läras ut; de handlar bara om resultatet av ens erfarenheter.