Kick-Ass

9/4 2010

Stämningen var upphöjd i salongen när jag såg en förhandsvisning av den här filmen häromkvällen. Vid flera tillfällen applåderade folk åt duken. Jag är inte säker, för jag var på väg mot toaletten, men det kanske var stående ovationer i eftertexterna.

Så, vad vet väl jag?

Jag hade en liknande reaktion till District 9, som var en film folk var överväldigade av fastän den inte innehöll ett enda nytt koncept och ingen imponerande originalitet som matchade något av det folk sa om filmen. District 9 gjorde för sci fi-genren vad denna film – Kick-Ass – försöker göra för superhjältegenren. District 9 var dock en bra film på det stora hela. Kick-Ass är inte en speciellt bra film. Jag tvivlar på att den kommer hyllas som ett originellt mästerverk.

Storyn: Nördig high school-kille blir känd superhjälte, slåss mot ligister, teamar upp med high tech-doktor (typ), tar sig an ett ondskefullt imperium, i det här fallet en knark-kung, de slåss, blir tillfångatagna, slåss, blir tillfångatagna. Våld och explosioner. Och så får han en flickvän på köpet och allt det där.

Filmen är konstant stilistisk, nästan epileptisk, och verkar hela tiden ursäkta sig själv. Den börjar med en sådan distans till superhjältegenren att man måste tolka det som en parodi. En kille vill bli superhjälte, kallar sig själv Kick-Ass, klär ut sig och börjar gå runt på gatorna. Som någon säger i filmen, han borde heta ”Ass-Kick[ed]” istället, för det är det enda som händer. Således är han en i ledet av Blankmans och Mystery Mens. Kick-Ass är dock den första superhjältepastischen som verkar gå hem ordentligt.

Eller, jag trodde det var en pastisch ett tag i alla fall. Innan fyrtiominutersstrecket ungefär, varefter filmen flyger iväg i sin egen självupptagenhet, lämnar parodilandet och försöker höja ribban på ett osynligt sätt. Plötsligt förväntas man bry sig om de här karaktärerna – som introducerats som ironiska stereotyper. Ta det på allvar.

Detta är i synnerhet märkligt: Nicolas Cage är hysteriskt bra som en pappa som tränar sig själv och sin tioåriga dotter till att bli superhjältar. Är de bra eller? Uh-huh. Ungen är filmens verkliga scenstjälare. Detta är den första tioåring du sett som kan hugga upp ett huvud medan hon tömmer ut svordomar i takt med ammunitionen på automatvapnen. Cage har också Shatnerifierat sig med en. Adam West. Imp. Ression. That is. Quite aumsing. In… Deed?

Men det kommer en tid då filmen vill att jag ska köpa de här karaktärerna emotionellt och (mer eller mindre) realistiskt. Jag köper dem som skämt, parodier, som blodig och smaklös komedi. Men ska jag behöva överväga att detta skulle vara en verklig unge och att detta skulle vara hennes verkliga farsa? Ska jag faktiskt tro på denna långsökta idé om en lokal superhjälte som blir känd på nätet? Och varför ska jag bry mig?

Och om denna story är så värdig av mitt intresse, varför börjar den som en realistisk komedi? Kick-Ass utspelar sig inledningsvis i en värld som gör en påtagligt stor deal av hur verklig den är – Livets trista och normala omständigheter, där en kille utklädd till superhjälte får en kniv i magen och nästan dör. Men det slutar ändå med att ducka undan kulor och flyga i jet-packs ändå.

Jag tyckte om första delen av filmen. Det var praktiskt taget en roande rond mot superhjältegenren, som ändå börjar bli lite tröttsam nu. Men det mest ironiska med Kick-Ass är att den trots sin visuella kostym visar sig vara inget mer än en till, helt vanlig superhjältefilm. Den erbjuder nada till genren. Den vill allra helst vara exakt allt den samtidigt hånar. Storyn ska tas på allvar, tills den stannar och drar ett självironiskt skämt; sedan fortsätter den som förut, innan den stannar för ett skämt. Det är inte långt ifrån känslan av ett barn utklätt till superhjälte som hittar på saker allteftersom.

Nu hör jag vad ni säger. Är inte Kick-Ass bara en massa skoj? Vänta, använder jag hjärnan nu igen? Detta är inte en ”thinking man’s” superhjältefilm? Jag ska bara hålla tyst och njuta av våldet? Mja. Vet inte. Det är något jag nog inte kan göra. Det var längesedan jag var imponerad av inget annat än stora blixtrande effekter och en massa våld och blod. Kanske jag börjar bli för gammal för den här skiten.

FREDRIK FYHR