Kill Bill – Vol 1

28/12 2003

 

Egentligen borde Kill Bill vara en film att ha för höga förväntningar över, kanske till och med tvivla på. Alldeles säkert är det att den rimligtvis borde vara den film som ska avgöra om Quentin Tarantino efter sex års tystnad är ett verkligt geni eller bara startskottet för de många independentinnovatörer, av vilka han troligen var den bästa, som präglade 90-talet.

Och självklart ska det vara en regissör av Tarantinos kompromisslösa kaliber som omkullkastar alla dessa till synes så självklara faktum. Självklart vänder en regissör som Tarantino kappan mot vinden, går sin egen väg oavsett vad, och givetvis, självfallet, gör han det helt oklanderligt.

Efter att höggravid blivit blåslagen och avrättad på sitt eget bröllop vaknar ”Bruden” (Thurman) efter fyra år i koma. När hon kommit på fötter är hon fast besluten att hämnas hennes mördare, de förrädiska före detta medlemmarna i mördargruppen ”Vicious Four” och deras ledare Bill. Vägen går genom förortsvillorna, Tarantinos barndomslandskap, och vidare till Japan och Tokyo där denna film avslutas i ett häpnadsväckande blodbad i vad som kallas ”Slaget i De Blå Lövens Hus”.

Filmen är nämligen, som en kioskdeckare, uppdelad i kapitel varpå det ovan nämnda är det femte. Tarantino är som en sinnessjuk cineast och i Kill Bill får han utlopp för sin kärlek till explotationfilmer och subgenrer, främst japanska samurajfilmer men det blinkas också till den japanska animén, ett helt kapitel är tecknat, och den italienska spaghettivästern och landets, Italiens, våldsamma skräckfilmstradition. Han har till och med några av sina favoritskådespelare ur kultfacket, mest uppenbara är samurajfilmslegenden Sonny Chiba som veterankrigare och David Carradine, profilerad skådespelare från, och ikon för, många kultstämplade 70-talsfilmer, som Bill.

Det bör väl därmed påpekas att man bör vara lite påläst innan man ser den, såvida man inte uppskattar slaktfilmer i sig. Kill Bill faller i led med sina förlagor på så sätt att den inte alls följer de västerländska förutsättningarna för en underhållningsfilm. Kill Bill är en bländande och fullkomligt estetisk film, medvetet befriad från handling, desto mer inriktad på att tala i bilder, uttrycka surrealism och gömma dolda budskap som blir olika, och subjektivt allmängiltiga, för alla. Scenografi och foto är imponerande, i synnerhet i slutstriden, och Tarantinos enorma ambitioner syns i varje bildruta.

Det finns givetvis ingen realism att tala om, filmen är som en korsning mellan explotationförlagorna och Tarantinos egna sinne av diffusa våldsdrömmar och förvridna humor. Trots dessa faktum kommer filmen säkerligen att väcka anstöt, för att inte tala om missförstås. Visserligen finns inget annat att vänta sig när en film redan är dömd på förhand (scenen i De Blå Lövens Hus är av den amerikanska censuren, fullkomligt oförståeligt, färgad svartvit på grund av våldet). Våldet är för det mesta av serietidningssort med en avhuggen lem i sekunden och, bokstavligt talat, fontäner av blod. Men denna kitschiga slaktparad kan ju inte tas på fullaste allvar. Våldet tjänar ju, liksom i explotationfilmerna, en helt annan mening än vad den gör i valfri övrig amerikansk actionfilm. Det är ju absolut inte realistiskt men med tanke på Tarantinos medvetenhet, stilsäkerhet och främst de enorma överdrifterna, allt detta givetvis fullkomligt medvetet, fungerar det inte heller som regelrätt underhållningsvåld. Våldet är ett redskap, den tillhör och genomsyrar berättelsen på ett naturalistiskt plan och när man väl kommer förbi det så blir Kill Bill rent unik, en hyllning till en genre som inte finns kvar och som i dessa tider av felfri perfektionism och kompakt kommers inte har någon plats.

Kill Bill är en hejdlös och sanslös filmupplevelse, helt enkelt, och mer går egentligen inte att säga. Är den värd att ha höga förväntningar över? Inte om man tror man vet vem Tarantino är. Är den sevärd, såvida man inte ryggar för våld? Tveklöst. Är Tarantinos rykte räddat? Snarare immuniserat.

 

FREDRIK FYHR