Matrix Reloaded

27/5 2003

 

Då var det bevisat, då. En gång för alla. Matrix, och egentligen också fenomenet kring det, tillhör endast två män: Larry och Andy Wachowski. De som såg Matrix (1999) och verkligen såg något sofistikerat och djupsinnigt, något intellektuellt stimulerande, kan nu en gång för alla ge sig. Matrix, och då menar jag första, denna och uppkommande film i serien, är och förblir en fantasyhistoria. En apokalyptisk fantasiberättelse, uppkommen ur en besatthetskärlek till serietidningar, science-fiction-filmer och, framför allt, ultravåldsbaletter från Hong Kong. Inse faktum att Matrix handlar om kriget mot maskinerna, inte att vår värld inte är vad vi tror att den är.

Missförstå mig inte nu. Jag var inte överväldigad av den första filmen nämnvärt. En ganska

intressant idé ackompanjerad av makalösa specialeffekter. Och det syntes egentligen så väl redan då. Även om inte första Matrix följde en regelrätt serietidningsmall så var en sådan det enda som saknades. Men det smågulliga nörderiet från bröderna Wachowskis sida fanns lika mycket. Långa rockar, svarta solglasögon, häftiga one-liners mixat med de mest simpla filosofiska åskådningar, en rätt patetisk kvinnosyn och en hokus-pokus-intrig om hur världen förslavats av maskiner och att världen inte är vad den ser ut att vara. Den är istället, ja just det, ett dataprogram.

Källorna var mangafilmer, kung-fu-filmer, Hong Kong-film i allmänhet, de första sidorna ur Filosofi för dummies och snygga dataeffekter. På något vänster, jag vet än idag inte hur, blev detta en massiv succé. Att de tonåringar som är av bröderna Wachowskis eget skrot och korn, och det finns rätt många, skulle falla för den var väl självsagt, men att även vuxna människor och, ännu mer häpnads-väckande, ”vanliga” biobesökare föll pladask lika väl var otroligt.

Jag vågar nog påstå att efter Matrix Reloaded är det rätt många biobesökare som känner sig blåsta. De ovan nämnda ”vuxna” människorna i synnerhet, men kanske också den ”vanliga” biobesökaren. Troligen är det nog så att det bara är Wachowski-duons likar, eller de i närheten av dem, som jublar sådär på riktigt. De som redan visste hur mycket fantasy som faktiskt ryms i denna intrig.

För det visar Matrix Reloaded. Den första filmen började i vår ”värld”, medan denna uppföljare börjar in medias res i den ”riktiga” världen och i kriget mot maskinerna som tagit över den. Huvudpersonen Neo (Keanu Reeves) har drömmar om att älsklingen Trinity (Carrie Ann-Moss) ska dö och hoppas att han inte ser framtiden. Filmens handling levereras närmast direkt; Zion, en underjordisk stad där de sista människorna lever, är hotat till utplåning då maskinerna borrar sig allt närmare. Våra hjältar har ungefär ett och ett halvt dygn på sig att stoppa det hela.

Tjugo minuter in i denna film sitter jag och skäms i biofåtöljen. Ett scenario som traskar farligt nära kalkongränsen utspelar sig när Zions invånare har någon slags bohemisk festival, mycket spontant iklädda några slags grottkläder, och ålar omkring som om de kom ur en Christina Aguilera-video medan Neo och Trinity har sex några våningar uppåt. Allt till ljudet av en hemsk blandning av techno och eurodisco.

Tack och lov återgår filmen aldrig till det hemska stadiet, utan utvecklar sig senare till någon form av underhållning. Läs: Specialeffekter. Det kanske tycks sorligt för somliga om jag säger att detta är mer än effektfilm än något annat, men det tycker jag den första filmen var också så jag har inga invändningar mot uttalandet. Det har däremot i allmänhet riktats viss kritik mot själva actionscenerna. Är det som att se ett TV-spel? Är det inte lite trist att se slagsmålsscener där man vet att en person, Neo, kommer sopa skiten ur sina motståndare?

I vanliga fall, jo. Men vem är jag att hymla? Specialeffekterna i Matrix Reloaded är rejält makalösa och skapar mer underhållning än man kan tro. Den blir sevärd helt och hållet på grund av ren och skär action. Allra mest spektakulära är förstås de två redan notoriska scenerna, dels den hejdlösa sekvensen där Neo slåss mot hundra klonade Smith-agenter och så den knappt tjugo minuter långa bilscenen. Den sistnämnda är för lång, och för konventionell på sina håll, men Laurence Fishburnes scener i den är andetagande.

Det borde kanske inte räcka, men det gör det för mig. Matrix Reloaded har visserligen högre tempo och mer känsla för, underhållande, äventyr än föregångaren, men den är ändå en avsevärt mycket sämre film. De filosofiska diskussionerna har, om möjligt, sjunkit ännu lägre. Nu är filosofin nästan på bebisnivå när Neo, i sin alltjämt dumstirrande Keanu Reeves-gestalt, grubblar över ”vad som är makt” och att det ”inte handlar om vad jag ska välja, utan varför” (”there is no spoon” var ju åtminstone ett tappert försök).

Första filmens elegans, hur den alltid hängde precis på gränsen mellan det sanslösa och det subtila, är nästan helt bortblåst och likaså originaliteten. Här lånas det fritt från alla möjliga håll, det kastas in lån alltifrån Star Wars till Stålmannen (ja, Keanu Reeves är påtagligt lik Christopher Reeve när han flyger runt), och intrigen som filmen dras med är ofta spretig och rörig. Förra filmens kanske mest populära karaktär Morpheus (Laurence Fishburne) är, såklart, övertygad om att inget är att frukta så länge Neo, den utvalde, finns till, men alla andra verkar tvivla.

Senast vi såg dessa karaktärer lärde vi oss att ”profetian” var sann, att Neo verkligen var ”den utvalde” och att det inte fanns någon anledning att misstro. Nu verkar till och med Neo själv osäker. De mest grundläggande uppföljarreglerna, såsom utveckling av karaktärer och nya överraskningar, är det inte tal om, Keanu Reeves är fortfarande en otrolig träbock (somliga scener är han riktigt, riktigt plågsam i), Trinity är fortfarande egentligen en surrogatmamma till Neo och Morpheus är fortfarande samma person, förutom då han håller ett brutalt tal i Zion-festen, men det var ju minuterna då kalkonen nästan kacklade, så det går bort.

Matrix Reloaded skiljer sig oväntat mycket från sin föregångare, inte bara på det kvalitetsmässiga planet utan också på utformandet. Bröderna Wachowskis förkärlek för serietidningar får sitt lystmäte, filmen är ungefär fem gånger så serietidningsartad som den första, vilket lär vara inbjudande för de tyngsta fansen. De är ju de som kommer ha mest behållning av denna film.

Vi andra får nöja oss med att bli underhållna.