Teeth

10/5 2010

 

Teeth är en av de bästa skräckfilmer jag sett från det sista årtiondet. Den är fantastisk för att den transcenderar sin genre; den är fantastisk för att den handlar om många saker samtidigt; den är fantastisk för att den är både makaber och bisarr och den är även fantastisk för att den är helt hysteriskt rolig. Jag älskar den här filmen!

Den är även fantastisk för att den hade kunnat vara så mycket värre på så många sätt. Jag tänker på åtminstone två vägar den hade kunnat gå som hade varit fel. Först och främst är den både på story- och estetik-nivå farligt nära det amerikanska indiefilmsidealet idag: Quirky för sakens skull, alltigenom meningslös och tröttsam – Jag är inte vetenskaplig här, jag menar bara alla filmer med popmusik och dryga one-liners istället för dialog och skådespeleri; från Ghost World till Napoleon Dynamite till Kick-Ass och 500 Days of Summer. Jag säger inte att alla dessa är hemska filmer. Men ingen av dem är så bra som de skulle kunnat vara.

En annan mer uppenbar sak Teeth hade kunant vara är en sleazy explotationrulle som på sin höjd kunnat vara roande men inget mer. Åh, jag har inte nämnt vad filmen handlar om än, eller hur? Jo, den handlar om Dawn, en förortstjej i den amerikanska mellanvästern som är stolt och skinande medlem av ultra-kristna organisationen ”The Promise” som proklamerar vikten av renhet. Du skola icke vidröra dig själv och icke heller ”öppna ditt paket” förrän du träffar någon speciell. Dawn är alltjämt bara människa och har långa nätter när hon ligger vaken i sängen och stönar: “What’s wrong with me? Purity! Purity! Purity!”

Vad hon inte vet är att hennes ”paket” är lite ovanligt. Det kallas ”vagina dentata” och låt oss inte masa mer – hon har helt enkelt huggtänder i sin heliga trädgård. en av många roliga saker i filmen är att Dawn upptäcker detta fenomen som vilken tonåring som helst upptäcker sin sexualitet; gradvis, först med rädsla och oro och sedan med entusiasm och en stark känsla av styrka och självförverkligande. Ja, det är en riktig ”coming of age”-story, det här. En av de bästa jag sett på länge faktiskt.

I fyrtio minuter eller så känns inte ens Teeth som en skräckfilm. Mer som en satirisk dramakomedi om unga människor som har problem med religiös skuld då de inte har något val än att följa sina drifter. Det är både roligt och gripande. Man sympatiserar för Dawn, underbart spelad av Sundance Award-vinnaren Jess Weixler, och hennes stackars kompisar varav somliga inte kommer överleva chocken av att i ovetskap försöka deflorera en köttätande växt. När de går på bio stirrar de på programtavlan i besvikelse: ”Typiskt, den är barnförbjuden” säger en. ”Men även de barnvänliga filmerna kommer ha hardcore hångelscener” påpekar Dawn noga. Deras enda lösning blir att se en Disney-film.

Dawns resa går från barndom till vuxenhet. Häri ligger briljansen i Teeth. Som alla bra skräckfilmer av det här slaget handlar den inte bara om de rädslor som är djupt rotade i människans psyke – inte utan en hel del Freudianska twistar – men också med pubertetens lidelse och bryggan mellan tonåren och vuxenvärlden. Det stora ögonblicket i filmen är stunden då Dawn inser att hennes ”tänder” lyder hennes tankar. Ovanpå en redigt äcklig typ som glatt erkänner att han bara sätter på henne för att han har ett vad med en kompis tittar hon på honom med chockad vrede när – snap – och hon säger ”Aw, bleep!” och lämnar honom i en pool av you-had-it-coming-blod.

På samma sätt som i Brian De Palmas Carrie lär sig den oerfarna och förtryckta kvinnliga huvudpersonen hur hon ska slå tillbaka på sina mobbare via en nasty övernaturlig metod. Manusförfattaren och regissören Mitchell (son till Roy) Lichtenstein har verkligen gjort en film med mycket mer humor.  Detta är förståeligt, till viss del, eftersom det finns något både väldigt fånigt och väldigt effektivt med premissen av en vagina med tänder. Det är tydligen en variant av en gammal myt byggd på manlig rädsla för sex och kvinnlig sexualitet.

Jo, tjena. Det kanske är pinsamt att påpeka, men jag har svårt att se en manlig åskådare (eller ”blick”, om man vill) som inte ryggar tillbaka åtminstone en eller två gånger här och var. Men, återigen vad gäller bra skräckfilmer, främt av allt är det mycket bloody fun; än mer så när man vet att man påverkas av något som klingar väldigt sant.

Som jag sa förut så är inte detta bara någon quirky liten indie-film. Och förutom att vara rätt djup så är den tekniskt kvalitativ också. Lichtenstein har inte slösat någon tid på att fylla tomrummen runt filmens centra; Teeth är full av bra karaktärer, väldigt välspelade. Den mest minnesvärda är förmodligen Dawns halvbror Brad spelad av John Hensley från Nip/Tuck, en tatuerad, jointrökande, sodomiserande, taktlös, vulgär, heavy metal-lyssnande snuskpelle med en pitbull i en fågelbur. Han spenderar dagarna med att sätta på sin flickvän och vänta på att hans syster ska låta henne ta hennes oskuld. Jodå, han bor under samma tak som Dawn och hennes persikofärgat kristna familj och det är fantastiskt absurt. Han stjäl många scener han är med i redan från början.

Vi får inte veta exakt varifrån Dawns ”gåva” kommer ifrån, men det kan ju ha något att göra med det hotfulla kemifabriken som tornar upp sig bakom de perfekta radhusen där Dawn bor, och spyr ut rökmoln mot himlen. När han ändå är igång lyckas Lichtenstein till och med klämma in ett par subtila hintar om apokalyps. Han kanske håller igen för en uppföljare, men något säger mig att han är för classy för det. På det stora hela finns inget att klaga på här. Teeth är en absurd, intelligent, läskig, rolig, väldigt bra film.

FREDRIK FYHR