2016 JAPAN 120 min. färg/ARRIRAW, Canon H264, Redcode RAW/2.35:1. R: Hideaki Anno, Shinji Higuchi. S: Hiroki Hasegawa, Yutaka Takenouchi, Satomi Ishihara, Ren Ôsugi, Akira Emoto, Kengo Kôra, Mikako Ichikawa, Jun Kunimura, Pierre Taki, Kyûsaku Shimada, Ken Mitsuishi, Shingo Tsurumi, Kimiko Yo, Takumi Saitô, Takashi Fujiki, Yû Kamio, Suzuki Matsuo, Takahiro Miura, Bob Werley, Mark Chinnery.
Tohos trettioförsta Godzilla-film är en av de bästa – en reboot (tredje i ordningen) som behandlar Godzillas obligatoriska demolering av Japan som om den aldrig hänt förut. Tar tillfälet i akt att fokusera nästan helt och hållet på de mänskliga inslagen, sett ur en rent infrastrukturell synpunkt. Inledningsvis komiskt och glatt satiriskt, med en absurd skildring av byråkratin och det infrastrukturella kaoset efter monstrets första attack, men ju längre filmen pågår (och desto mer mobiliserade människorna blir) desto skarpare blir de tematiska trådarna om krig, fred, fri vilja och plikt, och makten kontra folket; idéer som på olika sätt binds genom relationerna till karaktärerna, och relationen mellan filmen och sin publik. Filmen hamnar i en knepig sits då den kan komma att alienera såväl fans (vissa önskar kanske mer monsteraction) och icke-fans (som kanske inte fattar någonting) men det går inte att klaga på ambitionerna, och när Godzilla väl river stan så är det med bokstavligt talat operatisk kraft och en besynnerligt vacker blandning av absurdism och skräck, vilket när allt kommer omkring alltid varit poängen med denna filmserie. Se upp för den amerikanska versionen som är drygt tjugo minuter kortare. Även framställd i 35mm. Videosöndag-recension. 3/5 7/10. 2017.
