mini4star Sunrise: A Song of Two Humans. 1927 USA 94 min. sv/35mm/1.20:1. Stumfilm/movietone. R: F.W. Murnau. S: George O’Brien, Janet Gaynor, Margaret Livingston, Bodil Rosing, J. Farrell MacDonald, Ralph Sipperly, Jane Winton, Arthur Housman, Eddie Boland.

Murnaus mästerliga fabel är kronjuvelen på hans märkliga filmskapande, en god symbolisk höjdpunkt för stumfilmseran och en av de allra bästa filmer som någonsin gjorts. Berättelsen är en medvetet enkel, symbolisk saga om Maken och Hustrun som bor ute på landet, samt en utflykt till storstaden föranledd av ett fasansfullt misstag via hans syndiga älskarinna, Kvinnan Från Staden. Miljöerna som Murnau målar upp är minutiösa och vackra – likaså de radikala kameraåkningarna och de sensoriska effekterna – särskilt eftersom de alltid arbetar för att hålla berättelsen utanför tid och rum, aldrig realistisk men inte heller helt eskapistisk; en ultimat, visuell berättelse stöpt för filmkonsten. Att filmen blir extremt emotionell har att göra med O’Brien och Gaynor i huvudrollerna – deras oskuldsfulla utstrålning såväl som deras direkta spelstil matchar perfekt regin, och leder oss igenom scener som är lika mångfasetterade och fascinerande som de är enkla och oavvisliga. Denna film är lika perfekt idag som när den kom, och oavsett tekniska uppfinningar så kommer den förbli ett exempel på film när den är som mest lyrisk, högpresterande och transcendental. Filmen blev den första att vinna en Oscar för bästa film (ett pris den delade med Vingarna) Även fotot (Karl Struss och Charles Rosher) blev Oscarsbelönat och samma år fick Gaynor en Oscar för tre olika filmer (denna, I sjunde himlen och Gatans ängel). Inte en film någon försökt sig på att göra en nyinspelning på, eftersom den är lika unik som perfekt och ouppnåelig. Filmens ljudeffekter (den så kallade Movietone-processen) tillhör originalversionen av filmen; alternativa, helt stumma versioner är framställda i 1.33:1. 5/10 10/10. 2018.