mini3star 1980 STORBRITANNIEN 127 min. alt. vers. 116 min. färg/35mm/2.35:1. R: Richard Lester. S: Christopher Reeve, Margot Kidder, Gene Hackman, Jackie Cooper, Valerie Perrine, Susannah York, Clifton James, Ned Beatty, E G Marshall, Marc McClure, Terence Stamp, Sarah Douglas, Jack O’Halloran.

Storstaden Metropolis väktare Stålmannen råkar släppa lös tre maktgalna ondingar från planeten Krypton, Stålmannens hemplanet. De svävar ner på jorden och börjar härja för att ta över planeten och bli enväldiga härskare. Stålis svävar i ovisshet och är fullt upptagen med sin nya romans med Lois Lane. Många bra specialeffekter pryder denna skojiga och riktigt underhållande uppföljare, som planerades samtidigt som den förra filmen. Man får bortse från de inledande scenerna som mest är en trist kopia på den första filmen, som var mer högkvalitativ (och rejält mer logisk och trovärdig) men långt ifrån lika rolig. Richard Donner, den första filmens regissör, stämde regissören Lester för filmens intro, som i princip är hela Donners film, i förkortad version. Detta efter att han petats från projektet när budgeten gick överstyr och Lester tog över regin – Donner, som till stor del använde samma manus som Lester, hann dock spela in mycket material som hamnade på hyllan, och år 2006 övervakade han en rekonstruktion av hans version av filmen. Den versionen (som släpptes på DVD) minimerar Lesters material (särskilt all hans humor utrotas) och består istället främst av outgivna scener (vissa är helt nya, andra är Donners originalversioner av samma scener som Lester spelade in igen), glorifierade testinspelningar, ett par tillagda specialeffekter och förändrade sidointriger (Marlon Brando, som Stålmannens far Jor-El, har en fullständig biroll i den versionen). Det är samma story, men praktiskt taget en annan film – mer seriös och episk än Lesters mer serietidningsfrejdiga ”original”, och/men med bättre flyt och karaktärsfokus, samt en tydligare koppling till den första filmen. Det är troligen en smaksak vilken version man uppskattar mest, eftersom regissörerna var ute efter olika saker, men Donners version (som kallas ”The Richard Donner Cut” och som går 116 min) är överraskande stark, och kanske en snäppet mer värdig uppföljare, frånsett faktumet att den är mer av en experimentell uppskattning än en färdig film. 3/5 6/10 (alt. vers 3/5 7/10). 2000, 2018.

försökigen