Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Tre kronor – förord (till säsong 1)

Tre kronor var en TV-såpa som gick på TV4 mellan åren 1994 och 1999. Den centrala biten av 90-talet rymdes alltså i denna fina såpopera. Jag levde i tron att den här serien var ganska dålig, och att det var oförklarligt hur den kunnat vara populär ens när det begav sig, men efter att DVD:n med de 20 försa avsnitten anlände till min hängmatta i födelsedagspresent blev jag mot förmodan positivt överraskad. Serien var inte alls så pjåkigt skriven som jag minns den, åtminstone inte i början, den har starka och jämna karaktärer och den kronologiserar dessutom hela detta 90-tal man växt upp i med ett lapptäcke av kulturella och politiska referenser under ytan. Dessa var förstås inte menade att sticka ut när det begav sig, de gör det snarare nu. Det som är omodernt idag har dessutom föråldrats i stark kitschvänlighet. Jag har inga problem med att förstå hur denna serie kunnat bli så populär. Det har tvärtom uppstått en beroendeframkallande fas här när jag och andra – som helst vill förbli anonyma – plöjt dessa avsnitt med fånig entusiasm.

Första säsongen av Tre kronor började sändas i september 1994 – samma månad som riksdagsvalet där Sverige blev av med sin borgerliga regering och Ingvar Carlsson blev statsminister för att snart därefter ersättas av Göran Persson. Det som den första säsongen främst av allt gör är att vädra ut en massa dålig luft av invandrarfientlighet – ett tema är flyktingar och svennerasism – men den är också en indirekt kritik mot den misslyckade arbetspolitiken, och den snuddar också vid flera andra fenomen som då ramlat under 90-talets ”politiskt korrekta” rampljus; den begynnande lådvinsalkoholismen och småföretagandet, till exempel.

Nu är ju inte detta någon särskilt politisk serie (nähä?) utan det hela är nog gjort med tittarsiffror i åtanke. Tanken var att TV4 behövde en såpa som kunde konkurrera med SVT:s Rederiet (även om Tre kronor och Rederiet hade samma upphovsman; Peter Emanuel Falck). Då Rederiets fokus varit av mer klassiskt Dallas- och Glamour-snitt – det vill säga att det var en serie som handlade om ”överklassen och arbetarklassen” – tog Tre kronor tillfället i akt att helt fokusera på medelklassen. Detta bidrar till den lite halvpopulistiska ”folkliga” stämningen som osar över alla seriens stereotypa karaktärer och situationer. Det är för övrigt, på tal om ingenting, kul att Hans Rosenfeldt har skrivit manus till flera avsnitt.

Det får mig också att tänka på att man märker att avsnittens manus är skrivna under viss hast – här och var finns flera konstiga meningsuppbyggnader som de stackars skådespelarna får staka sig igenom och jag tror att nästan varje avsnitt innehåller någon variation av repliken ”Du är ju inte klok”, men jag har säkert missat ett par. Jag har listat dom exempel jag kommit ihåg att skriva ner under ”Exempel på konstigt prat”.

För newbies som inte såg den här serien när det begav sig – eller dom som inte riktigt minns – handlade den alltså om villaförorten Mälarviken och familjernas diverse relationer. I första säsongen grundlades huvudfamiljerna Gustavssons (med ”mälarkungen” Reine – som typ är en slags småpampig ICA-handlare typ – hans pensionerade mamma Gunvor, hennes surgubbe Verner, alkisbrorsan Kenta, lillkillen Jimmy samt allas vår Mimmi), Wästbergs (med konservativa tanten Birgitta, hennes desperate man Hans – här kategoriskt kallad Vanheden, eftersom han spelas av Ulf Brunnberg – samt barnen Lisen och Klimax, som hamnar i rullstol), Sjökvist (ett pretentiöst polispar; Leif, som är patrullerande snut och Lena, som är kriminalutredare typ, deras dotter Sanna som ska vara snygg och som är smart ibland och dum ibland, samt Agneta, Lenas syster, som jobbar som servitris och har ett struligt liv med karlarna) samt Lindgrens (den nymoderne prästen Kaj och hans politiskt medvetna adopterade barn Alva och Taggen, samt efter ett tag sångerskan Pilla och hennes lilla bortskämda unge Hugo). I första säsongen cirkulerade mycket kring Mälarvikens flyktingförläggning och familjen Sali – vise Salongo och hans son Abby – som kanske eller inte fick stanna kvar i Sverige. Bimbo, den tuffa bruden som blir Klimax flickvän, är också med här även om hon mest är dryg i första säsongen. Pillas gamla man Sten Frisk ställer också till en del mayhem, men det var ju inte förrän i sista säsongen han skulle bomba loss på allvar.

Jag har alltså fört små referat över alla avsnitt eftersom frågan ju alltid lyder ”Fyhrern skriver inte; vad skriver han då?”. Länge tänkte jag att det inte skulle bli nåt av det hela, eftersom jag upptäckte en fantastsk blogg på ungefär samma tema. Men så tog jag tag i saken och tänkte att det var lika bra att köra på. Eldsjälarna bakom Mälarviken-bloggen verkar dessutom ha lagt av kring säsong fem, så med lite tålamod kan denna guide kanske ta tillfället i akt att bli komplett. Men man ska inte lova för mycket. Jag har åtminstone säsong 1 här.

Annars vare väl inge mer, bara att hatcha dojjerna och hänga på.

FREDRIK FYHR, augusti 2011


Tre kronor