2002 USA/TYSKLAND 138 min. färg/35mm, DI/2.35:1. R: Randall Wallace. S: Mel Gibson, Madeleine Stowe, Greg Kinnear, Sam Elliott, Chris Klein, Keri Russell, Barry Pepper, Duong Don, Ryan Hurst, Luke Benward, Taylor Momsen, Devon Werkheiser, Mark McCracken, Marc Blucas, Jsu Garcia, Jon Hamm, Clark Gregg, Blake Heron, Desmond Harrington, Brian Tee, Robert Bagnell, Bellamy Young.
Gibson verkar bokstavligt talat imitera John Wayne i rollen som löjtnanten Hal Moore, som ledde de första amerikanska styrkorna i Vietnam – denna skildring av den första, blodiga striden mellan USA och Nordvietnam är en rätt neurotisk krigsfilm som både vill vara ett stycke gammaldags gung ho-patriotism och någon slags autentisk skildring, samtidigt som den försöker göra konststycket att politiskt neutralisera Vietnamkriget genom att klämma in nästan varje tänkbar känd krigskommentar (kanske regissören Wallaces försök till botgöring efter att ha skrivit manus till Pearl Harbor). Filmens seriösa ton är lätt att uppskatta, stridsscenerna är välgjorda och filmfotot effektivt grynigt – men den konventionella sidointrigen om soldaternas hustrur (vars uppgift det är att få brev och gråta) och de lösryckta kommentarerna till krigets kontext, gör att helhetsintrycket vattnas ut. Krig är visserligen meningslöst, men vad är egentligen poängen här? Att krig är… meningsfullt? Tekniskt är det dock över medel. Baserat på boken ”We Were Soldiers Once… And Young” av Moore via Joseph L. Galloway. 3/5 6/10. 2018.
