Regi: David Gordon Green
Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Neeeej. Neeeeeeeeeej. Neeeheheheheheheejjjjejejejejj.
Nu när vi har min första spontana känsla ur vägen kan vi prata om det enda roliga med den här filmen: Den är regisserad av David Gordon Green, som med sina första indiefilmer – George Washington, All the Real Girls, Undertow och Snow Angels – blev känd som ett framtida hopp på den amerikanska filmhimlen. Sen gjorde han Pineapple Express. Man ba okej. Sen gjorde han Your Highness. Huh? Om jag inte förklarar mer om vad dom här filmerna handlar om, så är det för att jag inte orkar.
Nu har han hursomhelst gjort den här filmen, där Jonah Hill spelar en kille som (får vi veta i den första scenen) är en snäll tönt som tjejer brukar ringa till eftersom han är så bra på att gå ner på dom. I scen två får vi veta att han bor med sin mamma och inte har ett liv. I scen tre har vi kommit fram till intrigens poäng – Han ska barnvakta tre ungar: En latino-unge som bär på bomber och knivar och är allmänt våldsam (för han är ju latino), en liten tjej som sminkar sig som en ”ho” och vill ”go to the club and get fucked up” samt en tolvårig kille som av någon anledning får inbjudningar av tonåriga tjejer till fester för han är så söt (läs: han är bög). Omständigheter filmen inte orkar förklara, och svaga plot-points som inte alls är realistiska, gör att de åker ut på äventyr – givetvis innefattar de våldsamma och ”karismatiskt” psykotiska knarklangare och en del bajs. Eftersom flera av skämten inte är byggda på logik, realism eller trovärdighet kan vad som helst hända – alltså har ingen talang krävts för att skriva manuset. En död minut? Låt latinoungen lägga en bomb i toastolen igen (hans ”trademark”). Överlag skulle man kunna säga att The Sitter fungerar som en ny uppföjare till Satungen, den där gamla skitfilmen som handlade om… ja ungefär samma sak. Ni kanske minns. Kanske inte. Lucky you.
Behöver jag fortsätta? Om filmen har jag inte så mycket att säga. Den är fruktansvärt humorbefriad, bygger sin humor på våldsamt idiotiska vulgariteter och skämt utan punch-line (ho-tjejen bajsar på sig vid ett tillfälle… tjoho) och för sin intrig åt ett håll där man ska tycka om karaktärerna, och dom varandra. Den är den filmiska motsvarigheten till att någon ställer sig upp och pruttar en i ansiktet och sen förväntar en sig att man ska rycka på axlarna och skratta åt det.
Om Jonah Hill kan jag säga att jag gillar honom. Han är mysig, har karisma och när han ska spela en schysst, snäll kille – vilket han gör i de flesta filmer och också här – tror man på honom. De scener när han får utrymme att improvisera lite leder till att man ibland får för sig, alltför hoppfullt, att man ser på en bättre film än man faktiskt gör – inte minst i sista tredjedelen lugnar filmen ner sig och man undrar varför den inte kunde ha gjort det från början. Men då är det förstås redan för sent. Det går inte att bry sig om Hills karaktär, eller ungarna han tar hand om, för manuset är så uselt; alltså går det inte att koppla till den redan låga humorn för man är ständigt överväldigad av vetskapen att man tittar på Jonah Hill och en massa andra skådespelare i en produktion gjord med tanken att någon ska betala för den och därmed slösa bort sin tid helt i onödan. Den sista scenen är småtrevlig, men inte så trevlig att det är värt att lida igenom resten av denna överlag extremt otrevliga film.
3 svar på ”The Sitter”