Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Lady

2starrating

Regi: Luc Besson

Luc Bessons The Lady – i vilken Michelle Yeoh spelar Aung San Suu Kyi – är ett på många sätt välgjort drama som ser väldigt bra ut, har fina skådespelare och är genomsyrad av den goda viljan. Problemet är att den vill visa historien om Aung San Suu Kyi och det lyckas den aldrig göra. Det är istället den klyschigast tänkbara, moraliskt rättrådiga biopicen byggd på västerländska perspektiv, övertydlig musik, orealistisk polarisering mellan Det Absolut Goda och Det Absolut Onda, samt känslan av maskerad och propaganda.

I en bättre film hade åskådaren stiftat bekantskap med Suu Kyi ifrån ett tabula rasa-perspektiv. Åskådaren hade även fått ett historiskt perspektiv på Burmas politiska och militära förtryck och fått en möjlighet att känna hur landets invånare faktiskt upplevt att bo i sitt land, och därmed kanske vad landet har för ”själ” (till den mån man kan prata om landssjälar). Vi hade även fått se en psykologisk tolkning av Suu Kyi – eftersom hon bara är människa måste även hon ha brister och fel. Slutligen skulle man även få veta exakt hur och på vilket sätt det egentligen blev så att hon tämligen spontant blev ledare för motståndsrörelsen och sedan satt fängslad i 15 år. Och varför hon blivit en symbol för demokrati och mänskliga rättigheter.

Men i den här filmen existerar ingen verklighetsanknytning. Det är, faktiskt, mer av en propagandafilm där man redan från början är väl införstådd med vad allt handlar om. Eftersom Aung San Suu Kyi är en figur jämförbar med Gandhi eller Moder Teresa vet vi från början att vi redan ser på den symbol som filmen borde sluta med, inte börja i. Vid ett tillfälle mot slutet av filmen, i en nästan pliktskyldig scen, nämner hon alla sina ”dåliga” sidor – bland annat att hon tydligen har dåligt humör och är envis – men ingenting av detta finns i filmen. Tvärtom är det som helgon filmen framställer henne.

Filmen börjar med en kort prolog där hennes far, frihetsledaren Aung San blir mördad tillsammans med hela hans politiska stab i Rangoon 1947. Den historiska kontexten till det här presenteras inte på något självklart sätt, för omedelbart därefter hoppar vi framåt i tiden för att stifta bekantskap med Suu Kyi i henns Michelle Yeoh-form samt hennes hängivne make, läkaren Michael Aris (David Thewlis). Ett enda klick på Wikipedia bekräftar att vi härmed hoppat över hela den barndom och uppväxt i Burma som präglad Suu Kyi och som rent spontant känns oumbärlig för en seriös skildring av hennes liv. Istället grundar filmen åskådarens förståelse till henne som det av hustru till Aris och mamma till sina två söner i London. Det är även familjeskäl – hennes sjuka mor – som föranleder att hon reser tillbaka till Burma, samtidigt som våldsamheter där bryter ut som gör att hon blir kvar och sedermera leder motståndsrörelsen mot militärregimen.

Upptakten till detta sker med en serietidningsartad visuell logik; Burmas ledargeneral, som inte förärats med ett namn (åtminstone inte ett som upprepats flera gånger) och som därmed endast kan förstås som ”skurken”, sitter på sitt kontor bland sina lakejer och lägger hotfullt ifrån sig dagstidningar och knögglar ihop motståndsrörelsens pamfletter. Något måste göras, muttrar han likt en äkta Bondskurk. Jag säger inte att tror han (vem?) var en trevlig människa. Men han var, likt Suu Kyi, en människa. Det här är bara en bad guy i en film. Wikipedia föreslår att han hette U Tha Gyaw men någon sådan karaktär återfinns inte på till exempel IMDb. Det här är en film om Aung San Suu Kyi, men den är inte speciellt intresserad av hennes politiska historia.

Många biopics av det här slaget har såna här problem till olika grader. Den här har det fullt ut. Problemet syns lättare om man ser det formalistiskt. Medan en film som Richard Attenburoughs Gandhi (1982) också kändes idealiserad och lite syntetisk så handlade den åtminstone om sin huvudperson och hans gärningar. Problemet med The Lady är att det är lika mycket en idealistisk skildring av Suu Kyi som det är ett personligt relationsdrama om hennes familj och hennes roll som mamma till sina söner. De verkliga omständigheterna är i alla avseenden utplånade och det finns noll procent journalistik inblandat i filmen. Det är en emotionalistisk film. Okej. Men den dramaturgiska tyngden ligger inte på folket i Burma utan på Suu Kyis engelska familj. Är det något ”fel” med det? Jag vet inte. Kanske inte. Men Besson lyckas i vilket fall som helst inte få det att fungera. Mycket av filmens tilltänkt starka scener förgörs av emellanåt gräslig musik – asiatisk kitsch som får en att tänka på snabbköpsmuzak och sen förutsägbart mörka och hotfulla toner närhelst de onda krafterna konspirerar för ännu en attack mot rättvisan. Hur bra Thewlis än är i rollen blir berättelsen om Suu Kyis make hemma i England aldrig kännbar eller trovärdig, varken som dramatik eller som historisk skildring. Vi får se hans mundana vardagsliv med sönerna, hur de följer dramatiken i Burma på TV, och det mesta i hans karaktär bygger på mjäkiga klipp där vi får se hans reaktioner på allt han ser. De olika ansiktsuttrycken varierar mellan varmblodig glädje, bekymrad olycka och rättrådig stolthet beroende på vad det rör sig om. Det är från början till slut tillrättalagt och plastigt och det stundtals starka våldet – som ska poängtera allvaret i Burmaregimens övergrepp – blir också syntetiskt eftersom vi aldrig känner att vi ser på riktiga människor.

Den här recensionen tycks ganska drypande, men det kan noteras att jag inte anser att det här är en direkt dålig film. Luc Besson, som sa att han aldrig skulle regissera en till film efter floppen Jeanne d’Arc (1999), har sedan 2005 haft en slags inkognito-karriär och regisserat filmer producerade i hemlandet Frankrike som människor i allmänhet inte sett – inklusive de animerade familjefilmerna om Arthur och minimojerna. Jag antar att det här hans säkra hand, och all prunkande goodwill som  hela produktionen genomsyras av, som gör att den fungerar till den mån den fungerar. Eller rättare sagt så fallerar den inte i patetiken den egentligen består av. Filmen är gjord som tanken varit – mer eller mindre Bono-osande propaganda (ja, U2 är med på soundtracket också) – och filmen är vad den är. Vissa människor kommer tycka den är fin och upplyftande. Andra kommer storkna och reagera minst sagt syrligt. Ska man vara strikt finns det i slutändan inget direkt dåligt man kan säga om den, och det är såväl poängen som problemet med filmen.

The Lady släpps på DVD 12/8

2 svar på ”The Lady

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *