Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Elena

Regi: Andrej Zvjagintsev

35starrating

 

Elena är en film som börjar med att tukta sin åskådare genom att inledningsvis filma ett träd ur fokus, i närbild. Långsamt glider perspektivet så att vi till slut, efter vad som känns som en hel minut, ser att det sitter en fågel och piper på en gren. Därefter följer ytterligare bilder av interiörer i långa tagningar innan vi möter titelfiguren, en trött kvinna i övre medelåldern vars morgon vi förstår ser ut så här varje dag. Hon borstar och sätter upp håret, byter om, väcker sin man som sover i ett annat sovrum och bäddar omedelbart hans säng efter att han rest på sig. Därefter äter dom frukost och han frågar vad hon har för planer för dagen. Sysslorna varierar mellan att hämta pensionspengar på banken och sköta hemmet. Det innehåller ungefär lika mycket romantik som det låter.

Ändå är det redan från början besynnerligt fängslande. Andrej Zvjagintsev är en mästare på att filma karaktärer på ett sådant sätt att man undrar vad grejen är med dom. Alla jag träffat som sett hans film Återkomsten (2003) brukar med gränslös entusiasm påpeka hur obegripligt fascinerande den är, från början till slut. Alla minns de suggestiva miljöerna, det magiska fotot som trots sin sterilitet skapade flera surrealistiska stämningar och inte minst filmens kryptiska karaktärer och de många frågetecken som handlingen lämnade efter sig.

Elena är den diametrala motsatsen till Återkomsten. Exakt och precis allting som händer i filmen är helt omöjligt att missförstå. Det finns UR-dokumentärer som tagit sig större friheter med filmmediets möjlighet till magisk ambivalens. Elena börjar, fortsätter och slutar med en kamera som registrerar allting – och allting innefattar, i det här fallet, den allra mest betonggrå vardag som rysk film kan åstadkomma (just precis så grå). Men ändå fann jag mig sitta med lätt gapande mun i slutet och fråga ungefär samma frågor som inför Återkomsten. På något sätt har Zvjagintsev med motsatt teknik skapat samma effekt.

Det är inte alldeles självklart från början. Varför man ska bry sig om de oansenliga och totalt charmlösa karaktärerna tycks vara en fjärran frågeställning. Långsamt portioneras vår förståelse för dom ut: Elena är från början sjuksköterska och hon och hennes man träffades för tio år sedan. Han är ekonomiskt oberoende, eller något som motsvarar det epitetet, och vi får veta av hans till synes väldigt cyniska dotter Katya (Yelena Lyadova) att det enda han bryr sig om är pengar. Efter att han får en hjärtattack och hamnar på sjukhus träffas Elena och Katya över en kopp kaffe respektive en cigarett. Katya förklarar lungt och sansat att hon skiter fullständigt i om hennes pappa nästan dött.

Elena har i sin tur en son, den kompletta slashasen Sergej (Aleksey Rozin) som har två sladdbarn med sin uttråkade fru; dom bor i ett sånt där gammalt sovjetiskt betongkomplex och spenderar dagarna med att klia sig på magen och se på TV. Sergej är angelägen om att hans son ska komma in på Universitetet. Hur han ska få pengar till det verkar han inte ha tänkt på. Att sonen försvinner ut om nätterna tillsammans med ett gäng spritdrickande ligister verkar det inte heller vara någon som noterar.

En annan film av det här slaget skulle leda till en övedrivet nattsvart tragedi eller i annat fall någon slags fin, upplyftande berättelse om hur vingskadade antihjältar blir bättre människor av att lära sig se varandra empatiskt. Inte Elena. Alla karaktärerna är gråa och osympatiska och det förblir dom från början till slut. Frågan är dock vad dom gör, och varför. Det är inte så att dom är känslokalla eller stereotypa – dom är som vilka andra människor som helst. De kan känna skuld, skam och eventuellt ömhet och något som liknar kärlek. Men de har även förmågan att tänka analytiskt och kausalt: Maten måste på bordet. Det finns metoder till att få pengar. Är ens moral lite nött så är metoderna faktiskt ganska enkla…

En annan film med samma intrig skulle kunnat vara regisserad av Guy Ritchie eller Tarantino. Vi hamnar nämligen till slut i ett brott – ett brott som helt klart är arketypiskt ryskt. Här tar Zvjagintsev frukten av sin största, tekniska poäng: Hela filmen berättas mer eller mindre i realtid. Oavsett hur oansenliga handlingarna är så följer kameran människorna från den ena handlingen till den andra, till den tredje. Det är därför åskådaren ”tuktas” med ett par inledande minuter som praktiskt taget står helt stilla. Det här är en film man måste vaggas in i och därefter följa lyhört. Zvjagintsev tror inte på en passiv åskådare. Det talar för sig självt att filmen ska upplevas från början till slut utan avbrott.

Det är då vi hamnar jämte karaktärerna, i denna vardag dom befolkar. Det är även då vi upplever den gastkramande ångesten som uppstår sekunderna – och till slut minuterna – efter en enda ödesdiger handling som vi alla vet kommer gå förbi ostraffat.

Filmen har en upplösning som oundvikligen gör att att man ställer frågan: Vad kommer hända nu? Med tanke på det kusliga tonläget som ligger över hela filmen, och ens klena förtroende för dessa beska karaktärer, är det inte helt säkert att man vill ha svaret på den frågan. Filmens oroliga fortsättning tar vid i åskådarens maggrop medan eftertexterna dystert sköljer in.

 

*

Elena släpps på DVD 19/9

3 svar på ”Elena

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *